tag:blogger.com,1999:blog-130076192024-03-07T18:45:05.267+01:00NattpromenadTiden går fort när man är roligNyllethttp://www.blogger.com/profile/16644370198595003006noreply@blogger.comBlogger158125tag:blogger.com,1999:blog-13007619.post-49399142886358565152014-09-10T01:21:00.000+02:002014-10-16T00:01:21.742+02:00Blissfully painful and insanityJag har en spellista jag kallar "Musik med bagage". Den går att hitta <a href="http://open.spotify.com/user/1158458813/playlist/2TOBrFKZGBNnKt731KslII">HÄR</a>. Där lägger jag in låtar som har starka minnen kopplade till sig, så med några undantag är det temalåtar från lajv jag varit på. Jag blev lite inspirerad att skriva om dem och varför de är i listan, lite som gångerna det verkligen kändes i det förra inlägget.<br />
<br />
<b>Socker</b> var temalåten från lajvet <i>Lindängens Riksinternat</i>, och för med sig både bra och dåliga känslor. Det är en maktlöshet, men också känslan av att min roll CW Sporre kanske ändå hittade en väg ut ur pennalismen och från den väg som han inte själv insåg redan var utstakad för honom.<br />
<br />
<i>Min sista gnista hopp<br />
Var att synas att bli sedd<br />
Och jag glömmer bort att andas<br />
För sex, musik och våld<br />
Var det vackraste som hänt mig<br />
Sen själen min blev såld</i><br />
<br />
<b>Damage</b> liksom råkade bli min egen temalåt för Nils Mats, min roll på <i>Brudpris</i>. För mig bär den med sig starkare minnen och känslor än vad lajvets egentligen temalåt gör, och fångar på något sätt min känsla av ett lajv med massor av känslomässigt förstörda roller som gjorde sitt bästa för att vara bra människor men fastnade i att upprätthålla ett system som gjorde de allra flesta olyckliga. <br />
<br />
<i>I want someone who lives up to this grandeur in my head<br />
And you don’t do much to sell me I’d be best with you instead<br />
I hate the way I feel, but I don’t think I can change<br />
I just breathe you each day.<br /><br />
Are we only damaging what little we have left<br />
Both of us swimming in the same polluted mess<br />
Are we too damaged now to possibly connect<br />
To honestly connect</i><br />
<br />
<b>The Parting Glass</b> blev min egen temalåt för lajvet <i>Luftskeppet som dök upp</i>. För min del handlade lajvet om hur min roll möter sina gamla vänner och inser att de inte längre är de människor han kände. På olika sätt lämnade Adjutant Armand Arnaud de flesta av dem bakom sig, bildligt eller bokstavligt.<br />
<br />
<i>But since it fell unto my lot<br />
That I should rise and you should not<br />
I gently rise and softly call<br />
Good night and joy be to you all</i><br />
<br />
<b>Hökpers vals</b> var temat för <i>Brudpris</i> som helhet. Jag har lite svårt att koppla starka känslor till instrumental musik, men jag fylls av en lite modstulen känsla när jag hör Hökpers vals. Jag blir lite allmänt nedstämd, utan att riktigt få upp bilder från lajvet.<br />
<br />
<b>Work</b> etsade sig in som ett sorts OFF-tema för arbetet med <i>Södra Riket II</i> och de konflikter och känslor som uppstod kring det. Nu för den faktiskt inte längre med sig några dåliga känslor, mer än möjligt ett lite nostalgiskt vemod emellanåt. Annars är det rätt positiva känslor och minnen av allt som funkade.<br />
<br />
<i>Can't say I was never wrong<br />
But some blame rests on you<br />
Work and play they're never okay<br />
To mix the way we do</i><br />
<br />
<b>Where have all the flowers gone?</b> och <b>Stand by me</b> är också låtar från <i>Luftskeppet som dök upp</i>, och till viss del från <i>Treizième, je t'aime</i>. De var eller blev temalåtar för en grupp människor där både jag och min roll hade lite oklar tillhörighet och inte riktigt var en självklar del av gruppen vare sig OFF eller IN. Således är det musik som för med sig en lätt känsla av utanförskap. Det känns som om de inte är "mina" låtar, och just därför är det också mycket bagage i dem.<br />
<br />
<i>Where have all the soldiers gone<br />
They've gone to graveyards every one<br />
When will they ever learn?<br />
When will they ever learn?<br /><br />
Where have all the graveyards gone<br />
Gone to flowers every one<br />
When will we ever learn?<br />
When will we ever learn?</i><br />
<br />
<b>Carry On Wayward Son</b> valde lite sig själv som tema för Adjutant Armand Arnaud inför <i>Krigshjärta VI</i>, och gjorde sig väl både som kontrast till andra låtar jag lyssnat på i samband med att jag spelat Armand och passade in i lajvets händelser och dramaturgin för karaktären - en plikttrogen idealist som sakta brutits ner av kriget och blivit allt mer desillusionerad. Det är mycket känslor, men mest positivt.<br />
<br />
<i>Masquerading as a man with a reason<br />
My charade is the event of the season<br />
And if I claim to be a wise man<br />
Well, it surely means that I don't know<br /><br />
[...]<br /><br />
Carry on my wayward son<br />
There'll be peace when you are done<br />
Lay your weary head to rest<br />
Don't you cry no more no</i><br />
<br />
<b>Shiny Happy People</b> är inte på något sätt lajvrelaterad, och det är bara positiva känslor, men det är en låt som väcker många minnen varje gång jag hör den eftersom den hade en udda roll i min sexdebut.<br />
<br />
<i>Shiny happy people holding hands<br />
Shiny happy people laughing</i><br />
<br />
<b>Andetag</b> lyssnade jag på närmast på repeat medan jag skrev Södra Riket. Hade jag insett charmen med temalåtar för lajv på den tiden så hade jag kanske rent av använt den som temalåt, men nu fick den i alla fall forma mitt skrivande. Jag försökte fånga känslan av det oföränderliga och cykliska på lajvet.<br />
<br />
<i>En dag är du en av dem, som har levat förut i en svunnen tid<br />
En dag, kanske länge än, ska du vaggas till ro, själen finna frid<br />
Dina gärningar, ditt ord, din tro vandrar vidare i dina barnbarns blod<br />
Så som havet bär var våg i sin famn famnar tillvaron evigt människan</i><br />
<br />
<b>Of Steel</b> var temalåt för Carl Walther Sporre, och det slutgiltiga valet blev faktiskt först efter lajvet även om jag funderade på den redan innan. På sätt och vis var det alltså en låt jag valde för att fånga och behålla känslor från lajvet, snarare än för att komma i roll. Eftersom mitt lajv kom att handla om att hitta kärlek och någon sorts uppvaknande för min roll så kändes den träffande.<br />
<br />
<i>Unworthy of all your time<br />
While I dance here among the land mines<br /><br />
Can you save me - 'cause I don't wanna end up like they are<br />
Can you save me - 'cause I don't wanna get stuck like they are<br />
Can you save me - 'cause I don't wanna give it up like they are</i><br />
<br />
<b>Firefly</b> lyssnade jag väldigt mycket på i slutet av högstadiet och början på gymnasiet, och för med sig minnen av mina första lajv, min första stora kärlek och de många vänner som jag lärde känna däromkring.<br />
<br />
<i>To me you are the light from a light bulb that breaks sometimes<br />
And the tender warmth inside is released into my life<br />
It smothers me in flames that lick and scorch my face<br />
As the smoke reaches the sky know I'm burning tonight<br />
Know I'll burn for you tonight</i><br />
<br />
<b>En apa som liknar dig</b>, i Darins tolkning, var temat för lajvet med samma namn. <i>En apa som liknar dig</i> var ett lajv som följde upp lajvforumslajvet Iluvatars barn (som spelades på ett forum, och var inspirerat av 90-talets lajvforum och dagens "vi som lajvar", typ). Ett lajv som var ganska close-to-home och lät mig påminnas om hur det var att vara tonåring och nybörjarlajvare.<br />
<br />
<i>Jag är dina drömmar, jag är den som aldrig säger nej<br />
Jag är apan som liknar dig<br />
Jag är lyxvarianten, jag är färgen i filmen om ditt liv<br />
Jag är apan som liknar dig</i><br />
<br />
<b>Men bara om min älskade väntar</b> är ytterligare en låt som fick sitt bagage via Krigshjärta. Egentligen var det temalåt för Arsène Lupin, Fors roll, men blev viktig även för mig som spelade hans bror. Inte minst för att vi spelade på liknande hjärtesorg, där Arsène saknade en människa han älskat men som dött och Armand hade skuldkänslor över att han aldrig älskade en människa som älskade honom.<br />
<br />
<i>Och bara om jag vet att hon väntar<br />
Om jag hör hennes hjärta sakta slå<br />
Bara om hon låg här tätt intill mig<br />
Kan jag bli den jag var igår</i><br />
<br />
<b>Hang With Me</b> var en låt som spelades flitigt av eleverna på Lindängens Riksinternat och är således i motsats till övriga lajvlåtar med bagage diagetisk. Den catchy melodin satte sig efter lajvet, och texten kändes som den passade min bleed från lajvet, som var den starkaste och mest positiva bleed jag upplevt från ett lajv.<br />
<br />
<i>Just don't fall<br />
Recklessly, headlessly in love with me<br />
Cause it's gonna be<br />
All heartbreak<br />
Blissfully painful and insanity<br />
If we agree<br />
You can hang with me</i><br />
<br />
<b>Min viloplats</b> var tema- och inrollningslåt för Granland III. Som arrangör var jag lite för upptagen med att arrangera för att verkligen komma in i roll ordentligt, men visst för den med sig ett stilla minne av att misshandla sina vänner för deras eget bästa. Så där som en del människor gör. På lajv.<br />
<br />
<i>Sök inte mig där fåglar sjunger<br />
Jag finns ej där min älskade<br />
Jag finns där slit och bördan tung är<br />
Där är min viloplats</i><br />
<br />
<b>Slutsats</b> var, liksom <i>Men bara om min älskade väntar</i>, en temalåt en annan persons roll. Slutsats var temalåt för Felicia Haraldsson, Almas roll på Lindängens Riksinternat. Skolans enda externatelev, som gjorde sitt bästa för att passa in och som mot slutet av lajvet hamnade i en romans med Carl Walther. Kanske slutade det med att hon öppnade CW:s ögon för omvärlden, kanske slutade det med att han blev en väg in för henne i makteliten. Just det lite öppna slutet gnager lite varje gång jag hör låten.<br />
<br />
<i>Ta min hand eller låt bara bli<br />
Mindre kan ingen göra, mera kan ingen göra<br />
Se mig, se mig eller låt bara bli<br />
Mindre kan ingen göra, mera kan ingen göra</i>Nyllethttp://www.blogger.com/profile/16644370198595003006noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-13007619.post-14231015002498848052014-04-03T02:14:00.007+02:002022-04-07T21:21:09.901+02:00I'll be fine, it's not the first; Just like last time but a little worse<div class="tr_bq">
(Uppdaterad april 2022) Här skriver jag egentligen inte längre. Jag kom till en punkt i livet när jag kände att jag hellre skriver till en person än rätt ut på internet när jag behövde skriva av mig. Förr i tiden var vi ett troget gäng som läste varandras bloggar, nu känns det oftast som om det är bättre att skriva direkt till en vän. Nu inspirerades jag dock av min vän <a href="http://jeu-de-roles.blogspot.se/2014/04/nagra-ganger-nar-det-verkligen-kandes.html">Lei</a> (död länk) som i sin tur inspirerades av <a href="http://elsa.elle.se/nagra-ganger-nar-det-verkligen-kandes/">Elsa Billgren</a> att skriva på temat "Några gånger när det verkligen kändes". Jag tyckte att det var fint och vackert att läsa små fragment av andras minnen, så jag gjorde som <a href="http://solinear.tumblr.com/post/81421830646/nagra-ganger-nar-det-verkligen-kandes">Mathilda</a>, <a href="http://mattlo.se/nagra-ganger-da-det-verkligen-kandes/">Mattlo</a> och <a href="http://aimael.tumblr.com/post/81477287529/nagra-ganger-nar-det-verkligen-kandes">Alma</a> redan gjort och skrev en egen lista:</div>
<blockquote>
- Jag möter dig, min kanske äldsta vän, som jag inte sett på flera månader. Vi som brukade ses nästan varje dag. Du är full och hög och drar osammanhängande gamla internskämt vi delat och citerar filmer vi sett och spel vi spelat -- allt utan kontext. Det var inte den allra sista gången vi sågs, men det känns som det.</blockquote>
<blockquote>
- Vi skiljs åt vid din dörr. Jag berättar att jag åker hem redan nästa dag, och du kysser mig för första och sista gången någonsin. Trots att det är flera år efter att vi kom fram till att det aldrig blir vi.</blockquote>
<blockquote>
- Ensam på en begravning omgiven av främlingar. Jag har inga blommor med mig, jag har inte ens osa:t. Jag kände att jag behövde vara där. Jag tror att jag gjorde det lite, lite lättare för dig.</blockquote>
<blockquote>
- Den högsta punkten på flera kilometer och utsikten över min barndomsstad. Jag funderar på om jag ska våga kyssa dig, men det är du som kysser mig i backen på väg ner.</blockquote>
<blockquote>
- Du frågar helt i förbigående hur kär jag var i ditt ex när ni var ihop. Jag ler och svarar ärligt “ganska”.</blockquote>
<blockquote>
- Jag kommer tillbaka till rummet med en kanna vatten, med en morgonrock svept runt midjan som en handduk. Jag har <i><a href="https://youtu.be/YYOKMUTTDdA">Shiny Happy People</a></i> på hjärnan och hela situationen är så rolig och oväntad att alla bara skrattar åt allt.</blockquote>
<blockquote>
- Vilse långt ut på landsbygden i ett främmande land. Det ser ut att börja regna när som helst, jag har ingen mobiltäckning och har inte ätit på hela dagen men jag betvivlar inte för en sekund att det är värt allt det för att få träffa dig (det var det).</blockquote>
<blockquote>
- Det finaste, ärligaste “Jag kommer aldrig få känslor för dig” jag kan tänka mig och jag vet inte ens riktigt om jag är lättad, ledsen, apatisk eller glad.</blockquote>
<blockquote>
- Vänner överallt runt omkring mig, men känner inte att jag lyckas ta mig in i ett enda samtal. Plötsligt inser jag att du inte är där och går iväg och letar efter dig. Jag hittar dig ensam och du berättar att du överväger att ta ditt liv. Jag följer dig hem och håller om dig, kanske lika mycket för att känna mig behövd som för att trösta dig.</blockquote>
<blockquote>
- En kväll helt utan förväntningar slutar med sång till allmänhetens förtjusning. I refrängen hör jag plötsligt två nya röster stämma upp bakom mig. Jag vänder mig om och ser att ni lite oplanerat dykt upp. Det slutar med en fantastiskt trevlig kväll, magisk utan att vara särskilt speciell. Att kändes som en feel good-sitcom.</blockquote>
<blockquote>
- Vaknar bredvid dig morgonen efter festen. För första gången på länge känns det som om det inte ens är lite konstig stämning mellan oss. Jag funderar på att säga något om det, men innan jag hinner öppna munnen så tittar du på mig, lägger huvudet på sned och säger “Är det bara jag, eller är det här första gången på länge vi ses och det inte är ens lite awkward?”.</blockquote>
<blockquote>
- Går hem i grått och tråkigt väder. Jag är låg, försöker reda ut om det jag känner är stress, närhetstörst eller om jag är förälskad igen. Eller önskar jag bara att jag var förälskad för att få känna något? Så spelas plötsligt låten som ditt ex hade på repeat när ni precis hade gjort slut och jag börjar nästan garva rätt ut. Nej, tyvärr var jag inte förälskad den gången.</blockquote>
<blockquote>
- Vi stannar till i vår promenad på en idyllisk liten träbro över vattnet. Med bakgrund av vår ofrivilliga biodejt och vår helt oplanerat romantiska middag kan vi inte göra mycket annat än båda rycka på axlarna och kyssa varandra i fullmånens sken. Det var liksom upplagt för det.</blockquote>
<blockquote>
- Du dyker upp på en ganska misslyckad födelsedagsfest för att du bråkat med din pojkvän och behöver fly någonstans. När jag flera timmar senare går och lägger mig sker den närmast filmiska scenen att jag lägger mig till rätta, stänger ögonen, tar ett djupt andetag… öppnar ögonen och inser att, men vad fan, jag är ju kär?</blockquote>
Nyllethttp://www.blogger.com/profile/16644370198595003006noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-13007619.post-55858430527621206722012-06-28T02:59:00.000+02:002012-06-28T03:05:10.085+02:00It's the only way I have learned to express myself<strong>Del 3 av 14: Vilken sorts lajvande jag gillar</strong><br />
<br />
Jag har funderat en del över vad det är för lajvande jag uppskattar egentligen. Ibland känns det som om jag gillar allt. Ibland känns det snarare som om jag egentligen inte gillar lajv alls, utan mest åker på dem för att mina vänner gör det. Några slutsatser kan jag i alla fall dra av mina funderingar:
Jag tycker om korta lajv, för att de är bekvämare. Det brukar dock vara svårare att verkligen komma in i roll om jag inte får lajva i några dagar, så korta lajv blir mer skådespel och mindre immersionism. Mitt största problem med längre lajv brukar vara just bekvämligheten; jag gillar inte riktigt att vara blöt, trött, skitig och undernärd i en veckas tid. Jag tror att det kan vara en anledning till att jag verkligen gillade Ingenmansland, för där sov jag i en säng i ett hus, hade möjlighet att tvätta mig och fick ordentligt med mat.
Jag gillar alltså bekväma lajv. Jag har inget emot att sova en natt under bar himmel, med rätt grupp kan det till och med vara häftigt, men inte flera nätter i rad och inte utan ordentlig mat.<br />
<br />
Jag gillar att arbeta mycket på min roll, att bygga upp en ordentlig historia och fiktion kring rollen och jag gillar att lajva med andra som gör detsamma i min närhet. En gemensam fiktion gör allt trovärdigare och bättre. Jag gillar att bli överaskad, men å andra sidan gillar jag också att vara en del av arrangemanget och lajva för andras upplevelse. Jag har haft några av mina roligaste lajvupplevelser har jag haft när jag låtsats vara deltagare fast jag egentligen har en arrangörsstyrd roll "planterad" i deltagarskaran.<br />
<br />
Jag tror att jag helt enkelt är öppen för lite av allt.Nyllethttp://www.blogger.com/profile/16644370198595003006noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-13007619.post-51368684602510117522011-07-17T00:50:00.006+02:002012-06-28T03:06:44.408+02:00Drowning - I've been blind; But I've opened up my eyes<strong>Intermezzo i Bloggutmaningen</strong><br />
<br />
23 år, Åkersberga<br />
<br />
Antal år som aktiv lajvare: 8<br />
<br />
Antal lajv jag deltagit på: 51+<br />
<br />
Mitt bästa lajv: Tveklöst Ingenmansland, som med god marginal var det mest välarrangerade lajv jag varit på, kombinerat med extremt engagerade deltagare.<br />
<br />
Favoritgenre: Att säga att "fantasy" eller "efter katastofen" är min favoritgenre känns meningslöst, för vad folk har för sorts löjliga kläder på sig påverkar sällan lajvet i övrigt särskilt mycket. Jag gillar internt spel, scenariolajv, starka känslor, metatekniker och att gestalta fungerande samhällen som känns äkta.<br />
<br />
Favoritroll: Svårt. Antingen katastroföverlevaren och vaktchefen Daniel Järnvik med sina comittment issues och bypolisattityd på Ingenmansland, eller kanske den hybrisdrabbade besvärjaren Dmitrij Jakovich Kovaljov i Vampyrernas Möte-kampanjen. Gillar även en lite lätt aspiga separatisten Grimkil Irjasson Bostark från Södra Riket och Brännpunkt Almyra.<br />
<br />
Drömlajv: Jag skulle nog vilja se något i stil med Ingenmansland, men får jag drömma så får det gärna vara ännu större. En liten fungerande stad där alla roller arbetar aktivt sex timmar om dagen, med ordentliga produktionskedjor. Någon drar upp fisk ur sjön, någon rensar och tillagar en del av fisken och någon annan röker resten och packar den för att byta den i grannsamhället. Skogshuggarna fäller träd, kolmilarna gör kol av träet och smederna använder kolet för att göra verktyg som används på lajvet. Typ.<br />
<br />
Drömroll: En av de roligaste sakerna med lajven Ingenmansland och Södra Riket var att lajva kärleksrelationer och -intriger. På Södra Riket var det ett lite stelt äktenskap och på Ingenmansland var det ett par av rollens ex-flickvänner som gjorde mycket för mitt interna spel. Jag kunde verkligen känna med min roll när han såg sina ex lyckliga med sina nya respektive, vilket gav väldigt roligt känslospel. Jag skulle vilja spela mer sånt, en roll i en förhållande av något slag, ett lyckligt äktenskap, en trovärdig ex-relation eller något sådant. Problemet har främst varit att hitta någon som jag är tillräckligt trygg med för att lajva något sådant utan att det bara känns awkward.<br />
<br />
Senaste gången jag somnade i roll: Jag brukar inte känna mig särskilt IN när jag lagt mig, men jag somnade nog hyfsat i roll på Ingenmansland, 2008. Senaste gången jag somnade på ett lajv var på Brännpunkt Almyra, i våras.<br />
<br />
Senaste gången jag kysste någon i roll: Hm. Jag har ett vagt minne av att vi lekte Sanning eller Konsekvens på lajvet Klassfesten 2.0, då kan jag ha kysst någon i roll. Annars måste det nästan ha varit på Södra Riket, 2009.<br />
<br />
Senaste gången jag hade sex i roll: Faktiskt sex har jag inte roat mig med på lajv. På Södra Riket hade dock min roll sex en kväll, men helt utan att det gestaltades på något sett annat än att vi pratade om det.<br />
<br />
Senaste gången jag var naken i roll och någon såg det: Antagligen i samband med bad på något lajv. Ödesväv 2009, kanske? Kan det ha varit så länge sedan jag var naken på ett lajv? Det får vi ändra på nästa vecka.<br />
<br />
Något som det borde finns fler av: Lajv att näcka på! Det var ett tag sedan jag varit på något avslappnat badlajv. Fler små, mysiga scenariolajv på några timmar.<br />
<br />
Lajvare som det borde finnas färre av: Människor som fyslajvar utan att det bidrar till spelet alls. Att fyslajva bara för att vara stor och häftig verkar lite meningslöst.<br />
<br />
Jag blir förbannad i spel när: Folk anstränger sig bajsnödigt mycket för att verka stora och häftiga utan att det egentligen bidrar till någons lajvupplevelse. Utom möjligen de själva.<br />
<br />
Jag blir glad i spel när: Folk hjälps åt att skapa en häftig upplevelse tillsammans.<br />
<br />
Det coolaste jag gjort i spel: Lett en stormning i uppförsbacke, genom förflyttningshinder och förbi vakttorn, i ösregn och åska med en stormfana i handen på Granland II. Slängt mig till marken medan bomberna faller från ett flygplan på Ingenmansland. Gråtit så jag ramlade ihop och knappt kunde andas på Södra Riket efter att min rolls bästa vän mördats.<br />
<br />
Det dummaste jag gjort i spel: Bortsett från rena lajvbloopers kanske det var på Södra Riket, där jag som arrangörsroll tagit på mig att spela en roll som säger lite fel saker så ofta som möjligt utan att riktigt inse det själv. Vid många tillfällen får jag möjlighet att göra andra roller deppiga genom att råka avslöja deras hemligheter och dylikt. Bäst var att stå på böneplatsen och tacka Gud för min starka, friska son medan det en bit bort står en roll som tror att hon är steril och ber Gud att få bli gravid.<br />
<br />
Det äckligaste jag gjort i spel: Det borde väl vara att leda tortyren på Sorgträsk Garnison, men jag tyckte inte att det var så äckligt.<br />
<br />
Jag är riktigt dålig på: Att ta snabba beslut. Att lajva kärleksrelationer med folk jag inte är 100% trygg med. Att boffra snyggt och effektivt.<br />
<br />
Jag är riktigt duktig på: Att skriva trovärdig fiktion och roller. Jag är rätt duktig på att skriva sånger också. Att snabbt komma på komplimanger eller hitta på verser när det battle:as lajvlåtar.<br />
<br />
Jag vill bli bättre på: Att snacka. Jag är väl inte direkt dålig på det, men jag vill bli mycket bättre på att slänga käft!<br />
<br />
Nästa lajv: Krigshjärta 5: Stålets Väg, som Skyttefalken Armand Arnaud de Lamentin, rotemästare för rote 3721Nyllethttp://www.blogger.com/profile/16644370198595003006noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-13007619.post-78707784467841724222011-07-12T03:30:00.002+02:002012-06-28T03:06:24.130+02:00Thank you for reminding me of all the things I've done completely wrong<strong>Del 2 av 14: Min största lajvtabbe</strong><br />
<br />
Jag har svårt att komma på någon specifik blooper att lyfta fram, men lajvet Sorgträsk Garnison var en lång serie mindre misslyckanden för min del. Jag och en grupp andra ur <a href="http://alarikesheliga.blogspot.com/">Rovköpings Frivilliga</a> spelade soldater ur Ala Rikes Heliga Armé och var i byn Sorgträsk för att leta kättare. Dagarna innan lajvet beslutas det att Hanna spelar befäl över truppen och spelar förhörsledare. Förhören blir inte riktigt så bra som jag tänkt mig eftersom jag inte hade tid att förbereda frågor eller tortyrscener, men jag är rätt nöjd med den biten. Jämförelsevis i alla fall.<br />
<br />
Nej, då är det en större flopp att jag misslyckades med en avrättningsscen. Tanken var att jag skulle hålla något tal innan jag skar halsen av en bybo, men han skulle inte avrättas för än hans vänner försökt rädda honom och gripits. I förvirringen och stressen missar jag det och bybon avrättades innan fritagningsförsöket lyckats.<br />
<br />
Senare skulle vi hitta Nico, som spelade pestsjuk och var gömd på loftet i ett hus i byn, och släpa ut honom för att avrätta honom. Han skulle få en sista önskan, det skulle vara en öl och där skulle lajvet sluta. Johan Berg hittar honom och jag ger honom order att släpa ut honom. "Jag vill inte röra honom, tänk om han smittar" svarar Berg. "Kan vi inte bara sticka ihjäl honom med spjuten?". Jag tänker inte riktigt efter innan jag svarar "Gör så".<br />
<br />
Lajvet slutade med att vi beslutade att avrätta alla istället. Det är ju också en lösning, såklart.Nyllethttp://www.blogger.com/profile/16644370198595003006noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-13007619.post-10433846655400811162011-03-19T22:59:00.012+01:002011-03-20T00:54:32.037+01:00Rise up for the time of your life<strong>Del 1b av 14: Mitt första lajv</strong><br /><br />Istället för att gå vidare med punkt 2 och kanske rent av komma ikapp de som började direkt istället för att vela som jag så tänkte jag stanna kvar vid den här rubriken ett tag och prata om <span style="font-style:italic;">mitt</span> första lajv. Rop av Stumma Röster som jag nämnde i förra inlägget var det första lajv jag åkte på, och det första lajv jag förberedde mig på tror jag hette Kampen om Skogen eller något sådant.<br /><br /><span style="font-style:italic;">Mitt</span> första lajv hette En Jakt på Byxor och Liknande, men jag återkommer till det. Jag hade börjat titta på möjligheterna att arrangera lajv ganska snart efter mitt första lajv som deltagare, men det blev inte så mycket av den saken. Det allra första seriösa projektet hette Fienden Siktad, ett militärt Efter Katastrofen-lajv som jag petat i av och till i princip sedan jag började lajva, och då och då kommer jag fortfarande på mig med att revidera någon gammal fiktionstext, photoshopa ihop någon propagandaposter eller fundera på upplägg.<br /><br /><a onblur="try {parent.deselectBloggerImageGracefully();} catch(e) {}" href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgJZisrILsNdsPSSwgJqcYooupSQjgYfe2ieRePgzlU9_ocOk_EkV19kG7DqwgpepDEFIlomqpgnIDVIyO_yvks8269oN1Y6cuQkoSQkdXpSp2PPMyfNE4EqbNFu1EbZPU422ww/s1600/propaganda.jpg"><img style="display:block; margin:0px auto 10px; text-align:center;cursor:pointer; cursor:hand;width: 400px; height: 255px;" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgJZisrILsNdsPSSwgJqcYooupSQjgYfe2ieRePgzlU9_ocOk_EkV19kG7DqwgpepDEFIlomqpgnIDVIyO_yvks8269oN1Y6cuQkoSQkdXpSp2PPMyfNE4EqbNFu1EbZPU422ww/s400/propaganda.jpg" border="0" alt="" id="BLOGGER_PHOTO_ID_5585920903176459266" /></a><br /><br /><a onblur="try {parent.deselectBloggerImageGracefully();} catch(e) {}" href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgvtXGi9o-teMKIluXKXhfvUTBEJUf4T1rb71g5Ll78AvNTvQLkuBRkFF4Z8KXkFC17v_0fKmfBroMrVRKUC8dw6bPa0JkeLKYSSefdKovvI-hU36zst0NEm0iSq-amxRCUbAem/s1600/Diverse+031.jpg"><img style="display:block; margin:0px auto 10px; text-align:center;cursor:pointer; cursor:hand;width: 300px; height: 400px;" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgvtXGi9o-teMKIluXKXhfvUTBEJUf4T1rb71g5Ll78AvNTvQLkuBRkFF4Z8KXkFC17v_0fKmfBroMrVRKUC8dw6bPa0JkeLKYSSefdKovvI-hU36zst0NEm0iSq-amxRCUbAem/s400/Diverse+031.jpg" border="0" alt="" id="BLOGGER_PHOTO_ID_5585920252991846690" /></a><br /><div align="center"><span style="font-style:italic;">Nico på arrangörsmöte i december 2006</span></div><br /><br />Drygt ett år senare började jag och Anneli (som jag då egentligen inte kände alls och bara hade träffat via ett kortare samtal på Helgon.net) skissa på en uppföljare till Arleskärs lajv Vägens Ände, i projektet Erdanien Återuppstått. Varför jag fick för mig att arrangera en uppföljare på ett lajv jag inte varit på tillsammans med en människa jag aldrig träffat är oklart. Det kan möjligen ha att göra med att jag var nybliven student och osäker på vad jag skulle göra med mitt liv och väldigt peppad på att arrangera vilket lajv som helst bara jag hittade någon att bolla idéer med. Det rann ut i sanden, men under tiden vi försökte få ihop ett lajv så blev jag draftad till en annan arrangörsgrupp. De arrangerade icke-World of Darknessinspirerade vampyrlajv i uppsala, den så kallade <a href="http://vampyrkampanjen.lajvsverige.se/">Vampyrernas Möte-kampanjen</a>. Små, ganska mysiga inbjudningslajv med låga krav på utrustning och spel. Jag hade åkt på två lajv i kampanjen redan, och varit lite funktionär för det andra av dessa, så det var inte helt oväntat att jag tog på mig ännu mer ansvar med tiden. Vampyrernas Möte VI - From Russia With Love hade blivit det första lajv jag arrangerade om det inte var för en ödets nyck.<br /><br />När jag stod på Stockholms Central tillsammans med mina medarrangörer Signe och Åkesson och höll dem sällskap i väntan på deras tåg så började vi prata om ett spel jag skrev för en tid sedan. Det var ett textbaserat äventyrsspel som hette A Quest for Pants and the Like och gick ut på att huvudpersonen vaknar i en stuga utan att veta var han är, vem han är eller var hans byxor är någonstans (men bristen på byxor gör det tämligen uppenbart att det är just en han). Det går förövrigt fortfarande att ladda ner från Skapelser-forumet på Nyllheim (<a href="http://nyllet.forum24.se/nyllet-about116.html">länk</a>).<br /><br />Vi började prata om att det skulle vara skoj att arrangera ett lajv med samma premisser, och den galna idén sattes snabbt i verket. Där på McDonaldstrapporna i vänthallen satt vi och började skissa på lajvet, vilket är lustigt eftersom vi träffats just för att ha ett arrangörsmöte för Vampyrernas Möte. Vi var dock alla tre lite trötta på att vara de enda av de sex arrangörerna som gjorde något, så vi beslutade oss för att arrangera vårt eget lajv strax innan vampyrlajvet.<br /><br /><span style="font-style:italic;">Välkommen till En Jakt På Byxor och Liknande, ett upplevelselajv med betoning på humor, rollspel och paranoia! Allt kan hända när väldigt olika människor befinner sig i samma underliga situation. Skruvade situationer, mystiska händelser, huvudbry och en rejäl dos komik utlovas!</span><br /><br />Så blev det inte riktigt. Vi trodde att de väldigt lustiga utomjordingarna som jagade deltagarna skulle vara mer komiska än obehagliga, men det var innan vi släkte lyset i den lågstadieskola där lajvet arrangerades.<br /><br /><a onblur="try {parent.deselectBloggerImageGracefully();} catch(e) {}" href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjs22KlpbyBWPeC5MahXNoOqogjkT9Al5w9yB8tPmRJjtPnZVtCYFY6yNXW2mY82u9MLPOEE8d8Xen1sszsH0krzcD19ctTZGFxaFqythP1h8N6LPMnlC0tQcM7fzUa54ync26W/s1600/S6300154.JPG"><img style="display:block; margin:0px auto 10px; text-align:center;cursor:pointer; cursor:hand;width: 300px; height: 400px;" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjs22KlpbyBWPeC5MahXNoOqogjkT9Al5w9yB8tPmRJjtPnZVtCYFY6yNXW2mY82u9MLPOEE8d8Xen1sszsH0krzcD19ctTZGFxaFqythP1h8N6LPMnlC0tQcM7fzUa54ync26W/s400/S6300154.JPG" border="0" alt="" id="BLOGGER_PHOTO_ID_5585935712332105250" /></a><em><br /><div align="center">Åkesson utklädd till utomjording utklädd till människa. Dräkten är inte klar här, vi hade också på oss pastellfärgade tights som matchade händerna och lysstavar längs "ryggraden" (på utsidan av ryggsäcken), som lyste genom kläderna.</em></div><br /><br />Deltagarna spelade väldigt simpla roller som de fick veckorna innan lajvet, och som dessa ganska komiska klichéer skulle de springa runt i en nedsläkt lågstadieskola i januarimörkret och rota igenom de sextio kartonger vi gömt i skolan på olika listiga platser. I kartongerna låg diverse märkligt skräp vi samlat på oss (en köksklocka som inte fungerade, en dalahäst, en trasig docka inrullad i gladpack etc) och i nästan varje kartong låg det en pusselbit. När pusslet byggts ihop hittade deltagarna ett mattetal på baksidan, och svaret var koden till ett av de många kodlåsen i vi satt på olika skåp i skolan. I skåpen fanns ytterligare ledtrådar av olika slag, information om dem själva och deras fiende och liknande. I ett skåp fanns t.ex. en CD-skiva som blandade lite random musik från min Mina Mottagna Filer-mapp med olika ledtrådar som vi läst in. Fast vi läste in dem genom att prata baklänges och sedan vända ljudet "rätt" samt pitcha våra röster. Åh, och så läste vi ledtrådarna i kör, så de lät som om en flock drogade smurfar berättade saker på språk man bara nästan begrep.<br /><br />Detaljerna undslipper mitt minne, men de lyckades komma över ett kodord som kunde användas på rymdvarelserna för att de skulle lugna ner sig, och i utbyte mot dockan fick deltagarna en sista kod som ledde dem till ett låst skåp i skogen utanför skolan. I skåpet fanns en telefon och ett telefonnummer och i andra änden av luren berättade en röst att exprimentet var över och att de nu var fria.<br /><br />Jag var väldigt nöjd med lajvet, och jävligt missnöjd med en del deltagare. Vi hade totalt elva avhopp, mer än hälften. Två hoppade av två veckor innan för att de skulle på begravning, det kändes godkänt. Nio hoppade av tidigast två dagar innan lajvet, de flesta dagen innan men några stycken hoppade av samma dag. Nico hörde vi inget ifrån förän vi ringde honom vid lajvstart och undrade var fan han var. Han hade andra planer, förklarade han. Eftersom lajvet var ett injudningslajv för våra närmaste vänner hade vi inget krav på betalning i förväg, för vi trodde det skulle bli mer jobb än det var värt. Resultatet var att vi fick punga ut 900 kronor ur egen ficka.<br /><br />Men, ja, det var ju inte som om jag slutade arrangera lajv...Nyllethttp://www.blogger.com/profile/16644370198595003006noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-13007619.post-90739646184734847842011-03-17T00:38:00.005+01:002011-03-17T00:44:10.151+01:00What they call a fantasy; It is nothing but a key<p>Jag borde verkligen sova, men det är jag såklart för dum för. Istället återuppvecker jag bloggen med att inspireras av <a href="http://jeu-de-roles.blogspot.com/2011/03/annu-en-bloggutmaning.html">Kims bloggutmaning om och för lajvare, gjord populär av Anneli</a></p><br /><p><strong>Del 1 av 14: Mitt första lajv</strong></p>Jag har bordsrollspelat i princip lika länge som jag kunnat uttrycka mina fantasier. Först med mina föräldrar och mammas syskon kring middagsbordet, och snart därefter rollspelade jag regelbundet med vännerna. Jag kommer ihåg att jag hörde talas om lajv flera gånger under min uppväxt, bland annat via KP, men det lät inte som något för mig. Runt soffbordet i mitt pojkrum kunde vi utforska främmande världar, slåss mot drakar, flyga rymdskepp och spela karaktärer som helt olika oss rent fysiskt. Varför skulle jag åka iväg och göra samma sak fast mycket mer begränsat? Nej, lajv kändes som något för folk med dålig fantasi. Jag vill minnas att det var min gode vän Stordal som hörde talas om lajv mer direkt från sin mellanstadielärare (en mycket fascinerande människa, för övrigt) och till slut sålde in mig på idén att vi kanske skulle testa levande rollspel ändå. Jag som gruppens naturliga ledare beslutade att det var min vilja, och alla följde villigt mina order. Eller, ja, alltså, Stordal hängde på i alla fall. Vår märklige vän Fredrik bestämde sig också för att hänga på, trots att han egentligen inte gillar att agera, klä ut sig eller ta saker på allvar.<br /><br />Vi velade länge och väl om vad vi skulle spela, och engagerade oss inför flera lajv som blev inställda. Vi hängde flitigt på den numera nedlagda lajvcommunityn <a href="http://lajvwiki.net/?id=noshorningen">Noshörningen</a>, och på dess forum hängde vi ungefär hela tiden (det finns f.ö. arkiverat <a href="http://lajvwiki.net/forum/index.php">här</a>, för den som liksom jag vill gotta sig i det förgångna). Vi skissade på gruppkoncept för massor av roller, bland annat minns jag att vi ett tag var väldigt inne på att spela drowalver. När vi till slut kom iväg på ett lajv så var det Enhörningens höstlajv 2003: Rop av Stumma Röster. Egentligen var det kanske mest för att vi hört att Enhörningens lajv i alla fall inte blev inställda...<br /><br />Vi gjorde väl ungefär alla klichéfel som en nybörjare kan göra. Delvis skyller jag det på att vi inte kände någon som lajvade, och jag läste faktiskt alla guider jag kunde hitta på internet om att börja lajva. Rollerna var väl på många sätt okej; vi spelade en grupp unga hyrsvärd som tog de jobb vi fick och en del av bakgrundshistorien gick ut på att vi hitills aldrig slagits mot någon utan bara lagat staket och målat husväggar. Våra föräldrar var självklart dödade av orcher, något som <a href="http://sv.wikipedia.org/wiki/Retcon">retconnades</a> till nästa gång vi spelade rollerna (våren 2004, på nästa EH-lajv). Då påstod vi istället att vi var politiska flyktingar som ljugit om att våra föräldrar var döda, "Det verkar ju vara den vanligaste dödsorsaken häromkring". Vi påstod även OFF att rollerna alltid haft en bakgrundshistoria som bygger på att våra föräldrar lever, men påstås ha dödats av orcher.<br /><br /><p>Utöver det hade vi silvertejpsvapen (jag hade läst att man inte behövde ha vapen på lajv, men vi var lite osäkra på vad man skulle roa sig med då), säckvävstält, mjukisbyxor och en rad material som jag inte hade ansett vara koscher idag. Det finns tyvärr inte en enda bild på mig från mitt första lajv, så håll till godo med de här bilderna från Återkomsten/Alvernas Sång. Den första av okänd fotograf, den andra av Anja. Min frisyr tycks ha gått ett helt varv, för den ser nästan likadan ut idag som för sju år sedan, och det gjorde den inte tiden därimellan.<br /></p><br /><a onblur="try {parent.deselectBloggerImageGracefully();} catch(e) {}" href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiQG-h9Qtph-RrC4Pa3bTwkAP6efOEpApIKNjNLawVExkdtyUVRglgBGKcSVAI5uFwTxzU5DCMnDr-rsi7qFTN1a6v18XsqpdvlbIu80vFvZXnbpgppJyr9lRMIudsuC6DQVd7yYA/s1600/IMG_1463.jpg"><img style="display:block; margin:0px auto 10px; text-align:center;cursor:pointer; cursor:hand;width: 400px; height: 266px;" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiQG-h9Qtph-RrC4Pa3bTwkAP6efOEpApIKNjNLawVExkdtyUVRglgBGKcSVAI5uFwTxzU5DCMnDr-rsi7qFTN1a6v18XsqpdvlbIu80vFvZXnbpgppJyr9lRMIudsuC6DQVd7yYA/s400/IMG_1463.jpg" border="0" alt="" id="BLOGGER_PHOTO_ID_5584817989181715618" /></a><br /><br /><a onblur="try {parent.deselectBloggerImageGracefully();} catch(e) {}" href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiTmMegKZz0w_GUiz5Rf6PlHO_BHjp8yGY2rasmp42GWMDz8NvWuGTyqPi45bQgTR-J9XPTvPH1ro-DWZBaMr64WRD4o5PrurCV1EEaVPukFEWtUwjyZBqRpsojyVqa3pbxcTQZCw/s1600/5182_Large.jpg"><img style="display:block; margin:0px auto 10px; text-align:center;cursor:pointer; cursor:hand;width: 400px; height: 270px;" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiTmMegKZz0w_GUiz5Rf6PlHO_BHjp8yGY2rasmp42GWMDz8NvWuGTyqPi45bQgTR-J9XPTvPH1ro-DWZBaMr64WRD4o5PrurCV1EEaVPukFEWtUwjyZBqRpsojyVqa3pbxcTQZCw/s400/5182_Large.jpg" border="0" alt="" id="BLOGGER_PHOTO_ID_5584818439263014706" /></a><br /><br />Det var ett lajv som verkligen la grunden för mina fördomar om hur ett typiskt lajv är. Ett fantasylajv där man spelade lite vad man ville och orcher och vikingar anföll byn på nätterna (det var sista EH-lajvet där det var okej att anfalla byn Navle). Nybörjarlajvarna (läs: Bofferbarnen) organiserade sig i en bymilis, vilken vi f.ö. var en del av. Av de drygt 30 medlemmarna var jag äldst med mina 15 år, och också den enda som någonsin stod kvar på min post när jag posterats någonstans. Stora delar av lajvet vaktade jag ensam byn, trots att jag slängt bort min fula silvertejpsdolk första dagen och således var obeväpnad. Det lade liksom grunden för min första "riktiga" soldatroll drygt fem år senare, på Granland.<br /><br />Jag hade skitroligt, och det var en fantastisk känsla att gå runt på det enorma lajvområdet och möta de över tusen lajvarna. Varje dag träffade jag mängder av nya karaktärer, och det är liksom det som alltid varit charmen med Enhörningens nybörjarlajv i Eleriakampanjen: Det går inte att träffa alla, det går inte att lära sig alla grupper och roller. Det är som en verklig värld på det sättet. Jag spelade Jaron Silver, äldsta barn till Jorzac Silver, äldsta barn till Rellek Silver, äldsta barn till Svala Silver men adopterat äldsta barn till Jori Silver, båda barn till Rafer Silver, äldsta barn till Fyrvind Silver. Rollen spelade jag på ytterligare sju lajv, tillsammans med Stordal som spelade Jarons yngre bror Reon.<br /><br />Det blev en jävla massa fiktion genom åren, eftersom jag tidigt hade ambitionen att arrangera "lajv i lajvet" genom gruppen. Även när Enhörningens intriger inte gav något att spela på så skulle det finnas ordentligt att göra inom gruppen, vilket på sätt och vis gör Silverföljet till de första lajv jag arrangerade. <a href="http://silver.lajvsverige.se/">Hemsidan</a> finns f.ö. kvar och den senaste nyheten (över tre år gammal) är komiskt nog på temat "Vi är inte döda!" Jag började också konstruera ett nytt fantasyspråk till gruppen. Jag kan fortfarande komma på mig själv med att översätta saker till Draktunga i huvudet när folk frågor vilka språk jag kan, även om jag inte är nördig nog att faktiskt säga det högt. Lite stolt är jag faktiskt över att jag <a href="http://silver.lajvsverige.se/Musik/Jaron_Silver-Lave.mp3">skrev en sång</a> på vårt påhittade språk, som dessutom är ganska bra för att vara ett tidigt verk från min sida...Nyllethttp://www.blogger.com/profile/16644370198595003006noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-13007619.post-62019988087094869812010-04-20T02:34:00.004+02:002010-12-14T14:41:30.179+01:00Shelter me, oh, genius words<p class="MsoNormal"></p><p class="MsoNormal" style="mso-margin-top-alt:auto;mso-margin-bottom-alt:auto">Här sitter jag då mitt i natten och formulerar ett litet blogginlägg. Jag har precis slutfört ett studieprojekt som jag borde ha slutfört förra veckan, vilket förövrigt är det första vettiga jag gjort på ett par veckor. Den senaste tiden har jag inte får något gjort på vare sig studier eller hobbyprojekt, men som tur var har det i alla fall inte varit så våldsamt mycket jobb att slingra sig ifrån heller. Det är faktiskt inte fascinerande; jag har varit så omotiverad att jag inte ens startat något datorspel eller skrivit något på <a href="http://alarikesheliga.blogspot.com/">ARHA-bloggen</a>. Det mest ansträngande jag gjort är att slipa upp mina rostiga PhotoShop-skillz och titta på The Pacific. Och skriva en födelsedagsdikt till Linnea om flygande bävrar. Man måste prioritera här i livet!</p><p class="MsoNormal" style="mso-margin-top-alt:auto;mso-margin-bottom-alt:auto">Det fick bli ett kort blogginlägg så att jag i alla fall känner att jag har någonting att visa upp från den här kvällen. Jag lever, mår bra samt planerar ett nytt Kärlekskalas ("Kärlekskalaset V: Bacchus to the Future").</p><p></p>Nyllethttp://www.blogger.com/profile/16644370198595003006noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-13007619.post-76464272417906441912010-02-20T01:37:00.002+01:002010-02-20T02:14:22.127+01:00I can disappear; Anytime I want toKanske stämmer det trots allt, vad jag skrev i mitt förra blogginlägg. Kanske känner jag inte så intensiva känslor som jag gjorde när jag var yngre. Tur är väl det i så fall; att återgå till samma känslospektrum som under puberteten känns icke-önskvärt. Jag tänkte på det för ett par veckor sedan, när jag fann mig i själv lite nere och deppig. Jag kände det där hugget av allmän ångest i hjärtat och tog ett djupt andetag och log åt det hela. Sen var jag visserligen tvungen att upprepa det hela fyra-fem gånger under den följande timmen, men sorgsnare än så blev jag inte. Det här hade inte varit någon vidare historia om det inte var för att det här var det värsta jag känt sedan... slutet på Medeltidsveckan 2008, antar jag. Jag var knappt ens deppig nu, men jag var deppig<span style="font-style:italic;">are</span> än jag varit på typ 18 månader. Jag fann det hela rätt fascinerande, och log rejält åt det hela bara minuter efter att jag varit nere. Jag övervägde att skriva en sång om det, men jag fick inte riktigt inspiration till att skriva ihop någon längre text.<br /><br />Det har varit dåligt med just inspiration den senaste tiden. Borta är dagarna när jag hade pepp nog att sätta mig och skriva på bloggen, eller slänga ur mig lajvtexter och sånger. Visst, jag tänker fortfarande ut en del blogginlägg och sånger som jag aldrig skriver ner, men så har det alltid varit. Det har alltid funnits saker som jag i slutändan aldrig sätter på pränt, av olika anledningar. Nu skriver jag nästan ingenting istället.<br /><br />Jag vill minnas att jag tidigare nämnt att jag mest skriver just när känslorna svallar, särskilt om det är sådana känslor som jag har svårt att hantera. Det gäller kanske alla, i och för sig, men just min blogg illustrerar det med statistik också. När jag har haft svårast att hantera känslorna i mitt liv har jag bloggat mycket, och fått med många rubriker i stil med "I could cheer and call you muse". När jag lever i småmysig och glad apati skrivs det nästan inget.<br /><br />Det här var ett långt sätt att skriva "Det var länge sedan jag uppdaterade min blogg". Kanske är det också ett sätt att skriva "Jag vet inte riktigt vad jag känner just nu", men det vet jag inte riktigt själv. Jag vet inte om jag vet.Nyllethttp://www.blogger.com/profile/16644370198595003006noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-13007619.post-11732170826876650422009-10-12T01:05:00.001+02:002010-01-11T16:26:13.452+01:00I see it and it haunts me when I'm looking at todayInnan jag börjar med mitt första inlägg på flera månader tänkte jag bara förtydliga en sak angående det förra inlägget: Det är egentligen inte en hemlighet vilka personer som står som anonyma i inlägget. Det kändes bara fel att skriva ut namn, av samma anledning som jag gärna svarar på frågor om mitt kärleksliv från både vänner och främlingar, men inte spontant börjar prata om det. Det blir liksom en skum stalker-grej av det hela, på något vis. Kan jag tycka.<br /><br />Det har hänt mycket under sommarmånaderna. När jag inte försökt att inte försumma mina studier så arrangerade jag <a href="http://sodrariket.se/">Södra Riket</a>, vilket blev mycket lyckat. Dessutom blev det till att åka på Ödesväv 2009, vilket inte slog <a href="http://www.ingenmansland.com/">Ingenmansland</a> men var ganska roligt ändå.<br /><br /><a onblur="try {parent.deselectBloggerImageGracefully();} catch(e) {}" href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjl0ybRxcsf0vkC0v5jgMNkaMPk-MWbojEeGjMnH0lP2gvEVNbLfpOKDx-y7kxL-_9ODqY2ozFGidyJeBj1Q_Fo5dS4oU1ALuaI986nc54eD_b-uyITdUcKxLGi4_woUuxewuI9/s1600-h/Medeltidsveckan+074.JPG"><img style="display:block; margin:0px auto 10px; text-align:center;cursor:pointer; cursor:hand;width: 320px; height: 240px;" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjl0ybRxcsf0vkC0v5jgMNkaMPk-MWbojEeGjMnH0lP2gvEVNbLfpOKDx-y7kxL-_9ODqY2ozFGidyJeBj1Q_Fo5dS4oU1ALuaI986nc54eD_b-uyITdUcKxLGi4_woUuxewuI9/s320/Medeltidsveckan+074.JPG" border="0" alt="" id="BLOGGER_PHOTO_ID_5391480788696234482" /></a><br /><br />Jag skulle kunna skriva något om hur länge sedan det var något jag skrev sist, men den uppmärksamma läsaren torde upptäckt det själv. Det känns helt enkelt inte som att det finns lika mycket att skriva när jag inte har något att skriva om kärlek. Inspirationen vill inte infinna sig och det är inte lika mycket som känns värt att nämna. Under en tid i slutet av sommaren levde jag felaktigt i tron att jag helt enkelt inte har ett lika stort känslospektrum nu. Mitt humör tycktes mig sträcka sig från "ganska nöjd" genom "rätt lycklig" till "väldigt glad". Jag tyckte mig aldrig känna något annat. Aldrig vara överväldigande lycklig, aldrig arg, aldrig längtansfull, nostalgisk, melankolisk, ledsen, förbannad eller förälskad. Aldrig riktigt se fram emot något, aldrig riktigt längta tillbaka, aldrig ångra något. Jag hade redan tidigare spekulerat i att det kanske var därför höll fast vid de tidigare känslorna. Att jag envisades med att vara kär för att få känna ytterligare en känsla.<br /><br /><a onblur="try {parent.deselectBloggerImageGracefully();} catch(e) {}" href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhe1rvu7egfBIrjQ-VH9VW5RZIPq4TFoPwQgtZpyd3ysb-P6KuLnhwRMuXjk6WmDdul9Ei3pEhUoyYENhwQtlwpvKHNOKuY6mvBZELsj6AF-sb5Y5Kxmd7DhJ2m0JtbF_UStWGU/s1600-h/Medeltidsveckan+161.JPG"><img style="display:block; margin:0px auto 10px; text-align:center;cursor:pointer; cursor:hand;width: 240px; height: 320px;" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhe1rvu7egfBIrjQ-VH9VW5RZIPq4TFoPwQgtZpyd3ysb-P6KuLnhwRMuXjk6WmDdul9Ei3pEhUoyYENhwQtlwpvKHNOKuY6mvBZELsj6AF-sb5Y5Kxmd7DhJ2m0JtbF_UStWGU/s320/Medeltidsveckan+161.JPG" border="0" alt="" id="BLOGGER_PHOTO_ID_5391480781805375410" /></a><br /><br />Det var naturligtvis löjligt fel, vilket jag insett med all önskbar tydlighet de senaste månaderna. För ett par veckor sedan var jag mäktigt förbannad när jag missade sista direktbussen och strax efter det missade tåget, båda för att föreläsaren hållt kvar hos tjugo minuter över tiden. När jag slogs av insikten att jag var arg gick det snabbt över, och jag kunde inte låta bli att bli glad över att jag naturligtvis hade haft fel hela tiden. Sedan Arleskär lånade mig boken <a href="http://karnevalforlag.se/bocker/trondheimsmodellen">Trondheimsmodellen</a> har jag upplevt allmän idealism, och släpade mig rent av iväg på mitt första SSU-möte efter snart tre års inaktivt medlemskap. Några riktigt trevliga fester på sensommaren har varit väldigt minnesvärda, jag minns årets Medeltidsvecka med glädje och nog längtar jag till <a href="http://www.solnedgang.org/skymningsland/dev-blog/">Skymningsland</a>!<br />Även om man bortser från att jag hade fel så kan man naturligtvis ha skilda åsikter om hur hemskt det är alltid vara glad, men jag är nöjd med att <span style="font-style:italic;">nästan</span> alltid vara lycklig.<br /><br />Nu funderar jag så smått på ett nytt Kärlekskalas (Kärlekskalaset V: Bacchus to the Future), men det får dröja tills jag fått in de sista inträdesavgifterna från KK4. Än saknas det pengar från Anja, Elin, Emma och Åkesson, och nu är det närmast en principsak. Jag har dessutom bestämt mig för att klippa av allt hår och sälja det, förhoppningsvis dyrt. Pågrund av min allmänt dåliga studieinsats i våras är jag nämligen utan studiemedel under hösten, vilket är lite sämst. I övrigt känner jag för att diskutera Livet och Kärleken över té (eller öl, det är också gott), men det gör jag allt som oftast när jag bloggar. Jag hamnar i just de tankemönstrena. Så snart som det är lämpligt måste jag i alla fall bjuda Anja på paj angående ett vad jag förlorade...<br /><br /><a onblur="try {parent.deselectBloggerImageGracefully();} catch(e) {}" href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgEJRoTbE4-scBI3ZAsC0S1d5HZ8Cn7FjZDB7eW-lz0noF2N74PRyNFTv7p3eaZRrFxEAGrycNdriwBpNVxyCQt_8cdjeHd-HACPeMcQFgWg5flGsyRaxpGzllpLN6e_j88uOw0/s1600-h/Medeltidsveckan+029.JPG"><img style="display:block; margin:0px auto 10px; text-align:center;cursor:pointer; cursor:hand;width: 320px; height: 240px;" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgEJRoTbE4-scBI3ZAsC0S1d5HZ8Cn7FjZDB7eW-lz0noF2N74PRyNFTv7p3eaZRrFxEAGrycNdriwBpNVxyCQt_8cdjeHd-HACPeMcQFgWg5flGsyRaxpGzllpLN6e_j88uOw0/s320/Medeltidsveckan+029.JPG" border="0" alt="" id="BLOGGER_PHOTO_ID_5391480807881400578" /></a>Nyllethttp://www.blogger.com/profile/16644370198595003006noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-13007619.post-61341128160931249722009-04-14T18:38:00.000+02:002009-04-14T18:38:15.175+02:00Better days since the day I met herAndra människors historier om kärlek, både i fiktion och i verkligheten, går i regel att placera i tre olika kategorier.<br /><br />1: Person A erkänner sina känslor för person B. Känslorna är ömsesidiga och A och B älskar således varandra, med allmän gullighet som följd.<br />2: Person A erkänner sina känslor för person B, men B är inte intresserad. A är deppig en tid över den olyckliga kärleken och går så småning om vidare.<br />3: Person A erkänner aldrig sina känslor för person B, och går runt och trånar i hemlighet tills hen så småning om kommer över det hela.<br /><br />Kategori 3 har jag själv aldrig upplevt. Nog har jag mina brister, men jag håller i alla fall inte tyst om att jag tycker bra om någon. Kategori 1 har jag inte heller upplevt. Kategori 2 har jag varit med om både som A och som B, men nu var det några år sedan.<br /><br />De senaste åren, fram till förra våren, var jag istället inne i en märklig och sällan omtalad alternativ kategori, låt oss kalla den 4 för att vara konsekventa. Eller kanske Kategori X för att vara lite tuffare. Den här varianten ser man inte i vare sig tunga romaner eller lättsamma romantiska komedier. Scenariot såg ut ungefär såhär:<br /><br />4: Person A erkänner sina känslor för person B, men B är inte intresserad. A är lika glad ändå, och istället för olycklig kärlek blir det bara... obesvarad kärlek. Person A fortsätter envist med dessa känslor i ytterligare några <span style="font-style:italic;">år</span>, mer fascinerad än irriterad över alltihop.<br /><br /><br />Ja, väntan är över. Det är dags för ett semi-episkt inlägg om Kärleken. Den som undersökt kategorin med samma namn är antagligen besviken över att den bara innehåller dåliga, icke-informativa inlägg från forntiden. Alternativt bryr de sig inte alls, eftersom det här är en ganska egocentrerad blogg som jag mest skriver i för min egen skull. Det här är i alla fall ett hyfsat naket, ärligt och tydligt inlägg, så om inte annat kan man läsa det för att ha något att reta mig för sen. Det enda jag inte nämner är några namn, men ärligt talat tror jag att i princip alla som känner alla inblandade redan vet vilka människor det handlar om, såvida de inte är extremt socialt inkompetenta, eller bara inkompetenta på det vanliga sättet.<br /><br />Förutom de inlägg som ligger i kategorin pågrund av ett stort innehåll av platonisk kärlek så handlar dessa ointressanta och kryptisk inlägg om samma person. Någon gång kring årsskiftet 2004-2005 blev jag nämligen riktigt kär för första gången i mitt liv. Jag kan inte påstå att jag kände henne såväl vid det laget, så i tanken fyllde jag ut luckorna i min kunskap om henne med fantasi, som brukligt är i sådana situationer. Allt eftersom jag lärde känna henne bättre sprack naturligtvis den här drömbilden och jag kom över den. Till min förvåning visade det sig dock att sanningen var bättre än dikten, och inte långt därefter hade jag istället fallit för henne på riktigt, istället för den legering av fantasi och verklighet som jag först intresserat mig för.<br /><br />Kärleken höll i sig i närmare fyra år. Det är ganska lång tid för obesvarad kärlek, måste man ändå säga. Inte minst för att jag erkände det för henne några gånger under den här tiden och hon vänligt men bestämt förklarade att hon inte var intresserad. Mot slutet blev jag alltmer öppen med det, och idag är det få vänner som inte vet om det hela. De som inte vet om det har helt enkelt aldrig frågat.<br />Nu när jag varit över det hela i drygt ett år så bestämte jag mig alltså för att skriva av mig lite i bloggen. Det är nämligen en märklig och för mig tidigare outforskad känsla som uppstått. Jag tycks liksom arbeta på att komma över att jag kommit över henne. I flera år har jag haft... inte ett mål, för hon var som sagt inte intresserad, men i alla fall ett fokus. Jag visste jag ville, även om det var ouppnåligt. Nu är plötsligt världen öppen på ett nytt och något förvirrande sätt. Det är en väldigt märklig känsla, eller kanske snarare en samling känslor.<br /><br />Följde jag unga människors norm för hur unga människor ska betee sig så skulle jag naturligtvis utnyttja mina känslors frihet för sexuella erövringar och annat sånt som dagens ungdomar sysslar med, men jag är fortfarande jag. Det är fortfarande blott en handfull människor jag känner minsta attraktion till. Hon förblir en av dem, för hon är trots allt en vänlig, generös, positiv och allmänt charmig människa, och med en utsida minst lika vacker som insidan. De rosa molnen är dock borta och de oresonliga känslorna som lyfter hennes positiva egenskaper till skyarna och döljer hennes negativa sidor. Det är dock en intressant skillnad mot de två gånger tidigare då jag varit förälskad. Då kom jag över respektiva person och kunde närmast skratta åt vad jag tidigare kännt. Den första hade jag aldrig intresserat mig för det minsta om min hjärna haft något att säga till om, den andra är fortfarande en god vän men långt ifrån någon jag skulle sig mig i ett förhållande med. Fri från den här kärleken så tittar jag dock tillbaka och förstår precis vad jag föll för. Om jag inte redan visste att kärleken till henne var en återvändsgränd så skulle jag lätt falla för henne igen.<br /><br />Det har varit fyra intressanta år, märligt nog på ett närmast enbart positivt sätt. Det känns som om jag förväntas vara besviken eller som om mitt ego borde fått sig en törn, men något sådant har inte inträffat. Hade jag haft sämre självförtroende hade jag kanske tyckt synd om mig själv för att hon inte ville undersöka möjligheterna till ett förhållande. Hade jag haft alltför bra självförtroende hade jag kasnke tyckt synd om henne istället.<br />Nu tycker jag istället inte synd om någon. Endast en stilla nyfikenhet över vad som kunde ha varit återstår, och den vaga irritation och besvikelse som alltid följer när man inser att ens nyfikenhet inte kommer att stillas.<br /><br />Tack. Jag frågade visserligen aldrig om lov innan jag föll för dig, men det gick trots allt ut över dig. Du hanterade det strålande.Nyllethttp://www.blogger.com/profile/16644370198595003006noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-13007619.post-38343922447771228932009-01-09T12:31:00.005+01:002009-01-09T13:21:56.864+01:00Let the music smother meJa, här sitter jag och snyltar på Universitetets datorer medan jag väntar på att fläppa iväg på arrangörsmöte. Min lilla undersökning för två inlägg sedan tyder på att mycket få personer fortfarande läser min blogg. Synd, för jag tänkte bättra mig och skriva något mer regelbundet, och skriva lite mer intressanta inlägg än "Igår hade jag föreläsning och idag åt jag en macka". Nåväl; intressantare om man är intresserad av mig. <span style="font-style:italic;">Jag</span> tycker i alla fall att det är ett mycket spännande ämne, som jag gärna studerar genom olika små undersökningar och tester. Dels genom att själv reflektera över mitt Livet och Kärleken, och dels genom att göra små undersökningar och studera vad andra tycker och tänker om mig (den vana läsaren drar sig kanske till minne <a href="http://stuffray.blogspot.com/2006/09/we-never-cry-for-love.html">det här inlägget</a> och uppföljningen i slutet av <a href="http://stuffray.blogspot.com/2006/11/watching-world-coming-down-on-my-head.html">det här inlägget</a>). Jag håller för tillfället på med en omvänd undersökning på <a href="http://Nyllet.bilddagboken.se/p/show.html?id=312644602&directlink=1">Bilddagboken</a>, där jag reflekterar över vad jag tycker om andra människor.<br /><br />Henning kommenterade att de utlovade reflektionerna i det förra inlägget uteblev, eller åtminstone blev väldigt korta. Det stämmer, jag får ta och fortsätta lite här:<br /><br />Efter min störda och något märkliga lågstadieperiod var det dags för mellanstadiet. Jag gick fortfarande runt ensam och föraktade mina klasskamrater när jag kunde, men jag hade nu dragit på mig ett gäng vänner som oftast följde efter mig och övertalade mig att göra annat än att stryka runt för mig själv. Jag försökte att använda min nyfunna armé av nördar till kreativa saker som bordsrollspel, men det gick aldrig något vidare. Jag fortsatte samtidigt att vara klassens ljushuvud, då och då blandat med rollen som klassens clown och emellanåt också klassens rebell. Att jonglera dessa roller var en intressant upplevelse. Det behöver antagligen inte sägas att jag i regel blev vald näst sist på gymnastiken (det fanns alltid någon eller några som var ännu sämre än mig), men först till alla andra grupparbeten. Uttrycket "Det är fusk, ni har ju Johan N i er grupp!" hördes mer än en gång när det var triviafrågesport i grupp, eller liknande tävlningselement i klassrummet. Mitt ego och självförtroende stod högt, åtminstone när intelligens var på tal. Jag var fullt medveten om att jag var något socialt missanpassad, men jag var också fullt nöjd med det. Jag var trots allt fortfarande en bitter, negativ misantrop, som ansåg sig långt intelligentare än sina primitiva klasskamrater. Vid det här laget läste jag tjocka romaner på engelska. Resten av klassen hade börjat ta sig igenom enklare ungdomsböcker på svenska.<br /><br />Högstadiet. I samband med min första riktiga förälskelse börjar min dryga, bittra och negativa attityd försvinna. I och med att jag börjar lajva och träffar en massa nya människor går utvecklingen ännu fortare. Jag var inte särskilt dryg i högstadiet, även om jag fortfarande ansågs (och ansåg mig) vara bra smart. Under högstadiet tycktes jag var mest känd för att jag bar runt på väldigt, väldigt mycket saker i fickorna på mina militäröverskottsbyxor. De flesta människor blir lagom förvånade när man börjar tömma fickorna, och langar ut en GameBoy Classic, några spel, en pocketbok, ett mindre anteckningsblock, plånbok, en kortlek, en Magic-lek, ett halvt dussin pennor, en handfull sudd, fyra floppy disketter, två-tre CD-ROM, en vanlig audio CD, en bunt papper med skoluppgifter och liknande, mängder med godispapper, en schweizisk armékniv, en nyckelknippa, två tändare, ett paket tändstickor, en burk kopparsulfat eller liknande obskyr kemikalie, ett paket tomtebloss, två meter elkabel, ett paket plåster, en rulle gasbinda, fyra vanliga tärningar och en bunt obskyra rollspelstärningar, en bunt ihopvikta rollformulär, en miniräknare och en massa andra saker som jag glömt nu. Ahlberg: Posta en kommentar och bekräfta att jag hade allt det här i mina fickor samtidigt. Till vardags. Ingen kommer att tro mig annars.<br />När byxorna blev tyngre började jag också ta för vana att byta byxor när jag kom hem, en vana som hänger kvar än i dag. Jag använder i princip aldrig jeans hemma.<br /><br />Det får nog vara nog om min barndom för den här gången, för just nu kommer jag inte på något mer vettigt eller semi-vettigt. Kanske blir nästa inlägg det stora ni alla gått och väntat på! Jag har i alla fall väntat på att skriva det.<br /><br /><br />Fotnot: Notera att jag under en tråkig del av helgens LAN gick igenom alla 147 inlägg i min blogg och ändrade kategori på dem! I avdelningen Kategorier, till höger, kan man nu snabbt komma åt alla coola inlägg. De flesta inlägg är skräp, och har inte fått någon kategori alls. Ganska många har fått mer än en kategori, och i något enstaka fall har inlägget placerats där det placerats pågrund av kommentarerna och inte pågrund av inlägget i sig.Nyllethttp://www.blogger.com/profile/16644370198595003006noreply@blogger.com6tag:blogger.com,1999:blog-13007619.post-42933148833239816222008-12-30T01:59:00.005+01:002009-01-07T00:16:00.436+01:00But in time we all forgot and we all grew<div>Jag tror att jag tidigare skrivit ett inlägg om de semi-djupa betydelserna av mina rubriker. I flera år har det varit tradition att jag tar en rad ur någon sång och använder som rubrik till mina inlägg. Det finns ett antal krav på raden och sången. För det första ska det vara en förhållandevis bra sång, och jag ska ha lyssnat på den nyligen eller ofta tidigare. Raden ska naturligtvis vara relevant i sig, det ska i teorin kunna vara något jag hittat på för att det passar. Den ska dock också kunna läsas som en del av en helhet, som bemödar kolla upp vilken sång raden kommer ifrån och läser hela texten ska få ut något av det. Det är inte nödvändigtvis så att sången skulle kunna handla om mig och/eller den situation inlägget handlar om, men känslan i sången ska vara lite rätt, och helst ska åtminstone versen eller stycket passa in bra. Åh, och så ska raden vara på engelska, för det har blivit tradition. Som jag tidigare nämnt i bloggen så tar det minst lika lång tid att välja rubrik som det tar att skriva själva inlägget. Ofta mer.<br /><br />Men, i alla fall. Jag hade tänkt avsluta året med att reflektera över det förgångna, men det här inlägget blev inte klart förän 7:e januari. Jag har studerat min barndom tidigare, bland annat i det <a href="http://stuffray.blogspot.com/2006/12/its-not-that-hard-to-just-fall-apart.html">här</a> inlägget. Där berättar jag kort om min bakvända uppväxt, där jag liksom många andra barn gömde mig på toaletten och väntade på att de andra barnen skulle gå hem. Inte för att jag var mobbad, utan precis tvärt om. Det fanns en massa andra barn som ville bli vän med mig, och jag var tvungen att göra mitt bästa för att undvika dem. Jag var nämligen allmänt dryg, som barn ofta blir när de läst Jules Verne och Charles Dickens vid fem års ålder. Trenden fortsatte genom grundskolan. Jag var ständigt en magnet för nördar, töntar, förlorare, trevliga och andra som tvunget skulle försöka sig på en dysfunktionell vänskap med mig. En del var envisa nog att fortsätta försöka, och med något enstaka undantag är jag vän med dem alla sedan dess.</div><br /><div> </div><br /><div>Det var inte bara folk som ville bli vän med mig. Det var ett par försök att fråga chans på mig i mellanstadiet. Jag tog för givet att det var någon form av försök att skämta på min bekostnad, och skrattade således hånfullt åt dem och gick. Jag kan tänka mig att jag ärrat en del människor för livet. Det är lite spännande att veta att jag kan göra sånt också. Jag har minsann inte alltid varit det helgon jag är nu, men nu är jag i alla fall snäll. Kanske.</div>Nyllethttp://www.blogger.com/profile/16644370198595003006noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-13007619.post-21082663977310031932008-12-30T00:52:00.005+01:002009-01-06T17:59:22.781+01:00Allow me to exaggerate a memory or twoTrevlig helg på er, kära läsare, om det är någon kvar. Om ni är lika kloka som jag så har ni naturligtvis sparat RSS-feeden från alla bloggar ni läser, så att ni bara behöver kolla på ett enda ställe för att direkt se om någon av era vänner uppdaterat sin blogg. Jag använder <a href="http://www.blogger.com/www.google.com/reader">Google Reader</a>, för det funkar. Att sitta och manuellt kolla vilka bloggar som uppdaterats känns inte särskilt tacksamt, med tanke på hur lite aktivitet på bloggfronten det är i min bekantskapskrets nu för tiden. Titta bara på länkarna här på min blogg. Jag skriver något inlägg i månaden, och Ahlberg och Anja uppdaterar också i bland. Ludde och Åkesson skriver något inlägg någon gång med många månaders mellanrum. Några andra har något enstaka inlägg då och då, och resten är döda sedan lång tid tillbaka. Har läsandet minskat lika mycket som skrivandet? Skriv en kommentar om du läser det här, så kan vi göra en liten undersökning.<br /><br />Det har varit jul, minsann, och den har firats hemma hos familjen Nylin med den vanliga blandningen av hedniska och kristna traditioner. I år också med ett litet tåg som åker runt granen och julklapparna och spelar julsånger. Jag fick lite pengar till öl och kurslitteratur (i den ordningen), en tjock bok om de sista åren av WW2 och en ganska stor hög med kläder. Kläderna var ingen större överaskning, eftersom jag var med och valde ut dem, men jag vågar nästan påstå jag har så mycket kläder att en Nyllet-makeover är överflödig. En ny klädstil liksom smög sig på mig. Jag har en idé på en liten julklapp till alla mina vänner, men den kommer någon gång i början av nästa år. Sådan är traditionen i Spanien!<br /><br />Snart är det nyår också, och som traditionen påbjuder blir det Gråsvärdens Årliga Nyårsmiddag, en gammal fin tradition sedan 2007, som i stil och rykte påminner om Nobelmiddagen. Fast med roligare gäster.<br /><br />Förövrigt gick min C-uppsats inget vidare. Otaktisk av mig att arrangera lajv och flyga till spännande länder. Jag ska göra klart den under vårterminen, samtidigt som jag gör ett studieuppehåll och arbetar. Tror jag. Jag ska se hur jag löser livet.Nyllethttp://www.blogger.com/profile/16644370198595003006noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-13007619.post-5279946146677267812008-12-01T02:51:00.003+01:002008-12-01T03:40:06.565+01:00In a world where the broken danceJag har egentligen inte tid att blogga. Kandidatuppsatsen går visserligen allt fortare framåt, och är klar inom de närmaste dagarna. Problemet är bara att den ska vara klar på onsdag, och det... Det är lite knepigare. Lite mer spännande, helt enkelt. Nåja, det finns ju Monster, Red Bull, Shark, X-Ray, Dextrosol, Jolt, koffeintabletter, svart té och min egen sega vilja. Nåväl, i värsta fall skiter det sig, och då löser det sig på något annat sätt. Man ska inte gå runt och jaga upp sig över saker.<br /><br /><div align="center"><span style="font-style:italic;">In the heart of fire<br />He's found the asylum<br />In a world where the broken dance<br />On shards of glass </span></div><br /><br />Sedan förra blogginlägget har jag varit i och på <a href="http://nyllet.bilddagboken.se/p/dayview.html?directlink=1&t=1226358001&id=294798070">Irland</a> (mest på, jag var inte mycket i republiken Irland, utan mer på ön Irland) och i och på Storbrittanien (och då också Nordirland). Det är lite lustigt att svenskar säger Storbrittanien och då räknar in Nordirland, för landets formella namn är ju faktiskt United Kingdom of Great Britain and Northern Ireland (och då på svenska Förenade konungariket Storbritannien <span style="font-style:italic;">och Nordirland</span>). Det var nattens lilla tankeställare.<br /><br />Jag skulle kunna skriva om vad jag gjort och sånt, men det orkar jag egentligen inte. Och bortsett från spännande resor har jag inte gjort så mycket. Det har varit lite tisdagshäng, mycket skrivande på kandidatuppsatsen och ännu mer skrivande på fiktionstexter till ett visst seriöst bylajv i Granlandskampanjen. Som inte offentligjorts riktigt än. Men som heter Södra Riket.<br /><br />Kanske kommer det så småning om en spännande inlägg om spännande upplevelser och personlig utveckling. Jag har tänkt skriva ett sådant inlägg när jag har tid och kreativitet. Jag har egentligen saker att blogga om. Tills dess blir det Edguy och ännu mer té.<br /><br /><div align="center"><span style="font-style:italic;">Save me<br />From a state of unemotion<br />Just a little affection<br />On this windy road </span></div><br /><br /><br /><span style="font-weight:bold;">När jag blir oändligt snuskigt rik...</span> ska jag starta ett lågprisflygbolag. NylletAir ska vara fullständigt gratis, men man får inte ta med sig något baggage alls. Inte ens handbaggage. Möjligen inte ens kläder. Och man får inte veta flygplanets destination förän det har landat.Nyllethttp://www.blogger.com/profile/16644370198595003006noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-13007619.post-2637760117045654972008-11-09T03:49:00.002+01:002008-11-09T04:00:35.819+01:00There's a reason for the worldKlockan är 03:53, jag har återvänt från en studentpub på Gula Villan och känner mig ganska nöjd med livet. Åh, och alkoholpåverkad, ska erkännas. Nu äter jag ostmackor, dricker kamomillté och känner mig nöjd med livet. Jag tyckte att det var på sin plats med ett litet blogginlägg medan jag lyssnar på <em>Five for Fighting</em> (<em>The Riddle</em>, för att vara exakt) och tömmer Johan-muggen på dess innehåll av té.<br /><br />Imorgon blir det till att växla mina surt förvärade svenska kronor (fast egentligen inte surt förvärade) till pound sterling. Vidare skall det bokas flygbuss och införskaffas nässprej för att bekämpa min förkylning. Tidigt på måndag bär det nämligen av på en relativt spontan resa till Irland. Jag säger relativt spontan, för min första plan var att flyga till <em>the Eire</em> direkt från London i slutet av november, då jag ändå befinner mig där. Nu är det dock så att Anja flyger hem redan den tolfte, och det blir inte samma sak att besöka Irland totalt ensam. Således flyger jag dit den 10:e och hem igen den 12:e. En utmärkt semester från min C-uppsats, när jag egentligen borde jobba med den som hårdast. Nåväl, det brukar lösa sig. Faktiskt. Kanske.<br /><br />Nej, jag borde nog gå och lägga mig. Imorgon är liksom sista chansen att sova ut på några dagar. Sova är nice. Har jag hört. Särskilt om man är förkyld och borde ägna sig åt att bli frisk. Och nyktra till.Nyllethttp://www.blogger.com/profile/16644370198595003006noreply@blogger.com8tag:blogger.com,1999:blog-13007619.post-52911260278811903072008-10-23T00:25:00.004+02:002009-01-06T17:43:13.213+01:00If you stand in the dark with your ears to the windIdag var jag på förhandsvisning av <span style="font-style:italic;">Låt den rätte komma in</span>, tillsammans med Henning. Sonja och hennes pojkvän var också där, men vi såg inte så mycket av dem.<br /><br />Det var en mycket bra film. Om du bara ska se en film med avslitna huvuden så ska du se <span style="font-style:italic;">Låt den rätte komma in</span>. Fett värt, särskilt som jag gick gratis.<br /><br />Biljetterna vann jag på Tjuvlyssnat.se, i deras lilla tävling där bästa vampyrrelaterade motivering vann två biljetter. De valde 250 vinnar bland de 290 tävlande, och de flesta av dessa skrev överhuvudtaget ingen motivering. Min motivering var följande stycker, späckat med dåliga ordvitsar:<br /><br /><blockquote>Jag äger inga pengar till bio, men att missa <span style="font-style:italic;">Låt den rätte komma in</span> skulle suga. Eftersom alla mina vampyrnördar till vänner kommer att se den kommer min position i vänskapskretsen ligga vampyrt till. Ja, när det kom fram att jag inte sett filmen skulle jag bli blek av skam och de skulle alla skratta åt mig med blottade framtänder.<br /><br />Och när de sedan får reda på att jag skrivit en så fruktansvärd motivering här på Tjuvlyssnat skulle hånet fortskrida med ny glöd. Jag skulle alieneras av mina vänner och gå runt som ett vandrande lik för all framtid, och endast smyga ut på natten för att köpa Fanta Rasberry på någon nattöppen bensinmack.</blockquote>Nyllethttp://www.blogger.com/profile/16644370198595003006noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-13007619.post-390686584970124692008-10-21T00:45:00.006+02:002009-01-06T17:42:56.115+01:00Nothing is the same; Everything is a better changeInnan det egentliga blogginlägget: Jag har två biljetter till en förhandsvisning av <em>Låt den rätte komma in</em>, nu på onsdag kl 18.00 på biograf Park, Sturegatan 18. Jag har dock ännu ingen att gå med. Först till kvarn, typ... Häng med mig på bio, gratis!<br /><br />Min blogg uppdateras ganska precis en gång i månaden. Det är nästan lite lagom, tror jag. Det är ungefär så ofta jag känner för att uppdatera den. I mitt förra inlägg uttryckte jag ett behov av långpromenad. Detta genomfördes helgen efter att inlägget postades, i flera olika former. Jag och Åkesson gick hem till mig på fredag och lördag natt. På fredagnatten för att vi varit på lajvmusikfestivalen Carpe Cantum, vilket var rätt trevligt. Framförallt var det trevligt efter att nästan alla åkt hem, när vi var ett litet gäng som satt och sjöng irländska rebellsånger och kommunistiska visor till mandolin. På lördagen firade vi Emilia, som fyllde 18 år. Jag stod för nära ett värmeljus, och tog eld. Åkesson hade tänkt åka hem, men stannade istället kvar och festade, varpå han återigen hamnade på en madrass på mitt golv. Madrassen låg som tur var kvar, för ingen hade orkat släpa upp den igen mitt i natten.<br /><br />På söndagkvällen satt jag och Ahlberg och drack öl på Hackstatoppen, tillsammans med Stordal som inte drack öl. Sedan strök vi runt i Åkersberga ett tag. Det var trevligt, och lite långpromenad-aktigt. På vägen hem hörde jag ett mystiskt ljud. Det liksom klickade till, lite som när man "klickar" med en bläckpenna. Det lät som om ljudet kom från en punkt snett framför mig, 15 meter bort ungefär. Ett klick varje gång jag tog ett steg. På vägen hem gjorde jag flera expriment, och kunde bland annat konstatera att det bara klickade när jag rörde vänster ben, och att det inte klickade när jag gick baklänges eller i sidled. Jag plockade upp allt ur fickorna, studerade det och konstaterade att det inte kunde vara något av de prylarna. Exprimenterandet fortsatte. Jag hade gått halvvägs hem från Centrum, och utfört otaliga expriment, när jag insåg att det var ett ihoprullat nyckelband i vänster jackficka som klickade. Jag blev nästan lite besviken över att ljudet trots allt kom från mig, och inte från någon mystisk ljudkälla i skogen framför mig.<br /><br />Följande lördag gjorde jag och Anja en något bakvänd Långpromenad, då vi gick till centrum på lördag morgon. Kvällen innan hade nämligen dominerats av en tur till Monk's Café följt av ytterligare några senare öl på Tunnan, vilket resulterat i att Anja och Amanda inte kunde ta sig hem till Uppsala. Amanda försvann. Anja kraschade här. Samtidigt bevisades min tes att ingen orkar släpa upp madrasser mitt i natten.<br /><br />Kvällen påminde mig återigen om att jag egentligen inte är så förtjust i Tunnan. Visst, det är rätt trevlig miljö, folk man känner och delar av personalen är väldigt trevlig, men Tunnan har också många brister. Till att börja med så är det nästan omöjligt att prata med folk, såvida de inte sitter precis intill en själv, eftersom ljudnivån är hög. Ölutbudet är skrattretande; Norrlands Guld eller Wisby Kloster. Det är inte värt att betala för 50 spänn för en öl som är "sådär". Trångt, dålig luft, dyrt. Nej, det är trevligare på t.ex. Wirströms.<br /><br />Övriga aktivteter sedan förra blogginlägget innefattar Granland: Utpost Marianne. Det var kanske inte det bästa lajv jag varit på, men det var ändå lite trevlig epilog på Granland, eller kanske prolog inför Granland 2. Det var intressant att spela min roll Viceprefekt Jorn Ruggvinge, 4:e Milisen, 2:a Centurien i Ala Rikes Heliga Armé några månader senare. På Granland spelade vi helt gröna stadsvakter som plötsligt befann sig vid fronten. Nu var vi härdade och stridsvana. Kanske inte veteraner, kanske inte disillusionerade, men väl sorgsna och bittra. Nå, min roll var väl i och för sig sorgsen och bitter redan från början, men ändå.<br />Efter lajvet var det Efter Lajv-fest. Jag råkade dricka en del och minns inget av denna, men jag har mystiska rivsår på ryggen och sidan av bröstkorgen. Jag vaknade med skjortan ut-och-in och bak-och-fram, iklädd någon annans gambeson. Det var första gången jag festar så hårt att jag inte minns vad jag gjorde, och jag planerar inte att göra om det.<br /><br />Sparv fyllde år, och firades på Tunnan. På tisdagar har vi numera tisdagshäng, för att ersätta onsdagshängen som vi hade efter Granlands-mötena. På tisdagshängen dricker vi öl. Ibland funderar vi lite på Projekt Södra Riket, som möjligen kommer att heta Gränsland. Ett seriöst bylajv i samma värld som Granland, med fest, misär och seriösa yrken. Jag skrev ett första utkast på min <a href="http://lajvideer.blogspot.com/">lajvidé-blogg</a>, men idén har växt och utvecklats en del sedan dess. Jag skissar på fiktionen, som börjar bli klar. Arleskär pillar på en hemsida med communityfunktioner. Statusen på den är mer oklar.<br /><br />Just nu funderar jag på om det är värt att åka till Nordirland och hälsa på Anja. Jag tror det är det, men oandra sidan har jag lyssnat på farligt mycket irländsk musik och kan ha påverkats av detta. Battering Ram, Gaelic Storm, The Prodigals...<br /><br />Fast jag borde fundera på min uppsats, för jag ska lämna in inledningskapitlet imorgon och har inte riktigt blivit klar med det. Därav mitt flitiga bloggskrivande denna sena timme.Nyllethttp://www.blogger.com/profile/16644370198595003006noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-13007619.post-58323763094880475772008-09-15T00:03:00.004+02:002009-01-06T17:41:59.179+01:00Do you remember what I said?Det är höst. Innan jag går ut för att vandra bort till Vi Favoriten med pantflaskorna i en plastpåse, så stannar jag till i hallen och tar på mig vindjackan. Alltså är det höst. Pantflaskorna är ockås ett tydligt tecken på höst. Jag har, som vanligt, avstått från att söka något sommarjobb, så till hösten är jag alltid pank. Vill jag köpa mig något, t.ex. den ständigt närvarande Dumlen, så måste jag panta flaskor och burkar av alla de slag. Dessa pantas på tidigare nämnda Favoriten. En affär som f.ö. stänger 21:00 på sommaren och 20:00 på vintern. Idag stängde de 20:00, ytterligare ett solklart tecken på höst.<br /><br />Men att det är höst har folk sannolikt märkt. Det behöver jag inte blogga om. Egentligen är det här ett inlägg om sommar, höst, bloggar och Vivo Favoriten (som det hette förr) mer allmänt. När jag var yngre innebar såväl sommaren som hösten att jag skulle se mycket av mina vänner här i Åkersberga. På sommaren träffades vi, oftast på kvällarna, och roade oss. På hösten hade vi kanske inte tid att roa oss, men vi träffades i alla fall i plugget. Förra hösten gick jag istället till de blåa husen vid Stockholms Universitet, där tolvtusen främlingar mötte mig, men inte ett enda bekant ansikte. Eller, jo, en gång mötte jag Arleskär. Ahlberg, Dennis, Kevin, Stordal och... ja, det var väl egentligen de fyra jag tänker på, lyste alla med sin frånvaro. Precis som väntat. Dennis och Kevin träffade jag några dagar under sommaren, vi spelade spel på ett litet nostalgi-LAN. Stordal träffade jag litegrann på Medeltidsveckan, och något enstaka ytterligare tillfälle under sommaren. Tékvällen hemma hos mig, t.ex. Ahlberg har väl egentligen inte sett under sommaren. Jag har funderat på att ringa dessa vänner, men tama ursäkter som att jag inte har pengar på mobilen, att jag inte har tid eller att jag inte vet vad vi skulle hitta på kommer i vägen. Den lilla, lilla kontakt jag har med dem är via Internet.<br /><br />Frågan är om jag har mer eller mindre kontakt med dem tack vare internet? Hade jag ringt om det inte varit för Internet? Hade jag åkt förbi och ringt på? Antagligen inte. Hade jag inte läst Ahlbergs blogg eller sagt något till Dennis på MSN någon gång i bland så hade jag antagligen tappat kontakten med dem nu. Jag borde allvarligt se till att hitta på något med dem snart. Ahlberg och Dennis är ju arbetslösa och gör ingenting hela dagarna ändå. Och Stordal... Han har jag hängt med hela hans liv, det är försent att tappa kontakten nu. Jag borde allvarligt se till att dra med honom på en långpromenad snart. Långpromenad var en gång namnet på den här bloggen, och här återkommer Vivo Favoriten. I min ljuva ungdom brukade nämligen jag och Stordal gå till Favoriten på sommarkvällarna för att köpa en Cola eller en påse vingummi innan vi gick tillbaka och inte gjorde något vettigt. Allt eftersom vi blev äldre gick vi ut senare, och Favoriten stängde likväl 21:00. På andra sidan gatan finns en videouthyrning som har öppet till 23:00. Dit gick vi istället, för Cola eller godis. Vi blev ännu äldre och gick ut ännu senare, och med tiden skulle vi även missa chansen att hinna förbi videouthyrningen innan stängning. Jag föreslog att vi skulle börja gå till Statoil, som har öppet dygnet runt men ligger ett antal kilometer bort. Det började vi göra. När vi väl kommit dit var klockan för mycket för att vi skulle kunna hänga hemma hos någon, för vid det laget sov våra föräldrar. Alltså fortsatte vi gå. Långpromenaderna var födda.<br /><br />Långpromenaderna är en närmast helig ritual. En del detaljer skiljer sig aldrig, och en del samtalsämnen och internskämt är obligatoriska. Kommer vi inte på ett samtalsämne så är vi tysta en stund, varpå en av oss ställer frågan "So. How about them duck cocks, huh? I heard they are yellow". Vi har ibland tagit med folk på våra promenader. Ahlberg, Eva, Sofia, Marie och Åkesson har varit med på längre eller kortare promenader, men det blir inte riktigt samma sak. Då förflyttar vi oss till fots, men det blir inte någon Långpromenad™ av det hela. Det kan vara nog så trevligt, men det är inte alls samma ritual som med Stordal. Och nu var det jävligt länge sedan sist. Fan, Stordal, jag vill ut på Långpromenad™!Nyllethttp://www.blogger.com/profile/16644370198595003006noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-13007619.post-80968566674221550892008-08-17T18:01:00.005+02:002009-01-05T11:48:10.410+01:00Feeling; I've been lost for yearsNu drar årets sommar mot sitt slut. Om inte lillasyster hade sprungit iväg med min externa hårddisk så hade jag gått in i mitt musikarkiv och spelat <span style="font-style:italic;">Standing on the Edge of Summer</span>, med Thursday. Nu blir det istället till att spela Four Star Mary, eftersom det råkar ligga på den interna hårddisken.<br /><br />Det har varit en aktiv sommar, särskilt mot slutet. Första delen av sommaren präglades av förberedelser inför Granland, själva lajvet Granland och slutligen efterfester för att fira Granland. Det var ett <span style="font-style:italic;">bra</span> lajv. Möjligen behövs fler efterfester. Och ett <span style="font-style:italic;">Fort Marianne - Lajvet</span>. För det är inte fel att spendera en helg på att bygga på vårt fina fort. IN-lajv.<br /><br />Resten av sommaren handlade mer om att förbereda Ingenmansland, bygga på Ödesväv, lajva på Ingenmansland och så Medeltidsveckan, underbart som vanligt. Från både Ödesväv och Ingenmansland finns en del bilder och sånt. <a href="http://www.ingenmansland.com/forum/viewforum.php?f=62">Bildlänkar-delen</a> av Ingenmanslandsforumet rekomenderas. I synnerhet <a href="http://www.hittersten.se/ingemansland_2008/index.html">Hickos bilder</a> är coola, där är en del av bilderna tagna IN-lajv. Mustiga bilder på flyganfall och explosioner.<br /><br />På <a href="http://nyllet.bilddagboken.se">Bilddagboken</a> finns ungefär hälften av mina bilder från Medeltidsveckan, med lite beskrivningar av vad vi sysslade med där. Det var, som vanligt nice. Jag gillar Medeltidsveckan. Det är något med att alla vänner bor i samma stad i en vecka som är coolt. Visst, man hade sett folk mer om alla bodde på <span style="font-style:italic;">exakt</span> samma plats, men just eftersom man bor lite utspritt så gör slumpen att man umgås i konstellationer man normalt inte rör sig i. På Medeltidsveckan finner man sig ofta ensam med folk, i synnerhet om man är som jag och anser att folk inte ska gå hem själva. Jag följde många människor hem av denna anledning. Resultatet blev naturligtvis att jag gick extremt mycket ensam, för när man väl lämnat av någon i deras läger/lägenhet/vandrarhem/stuga så ska man ju vandra tillbaka igen. <br /><br />Tyvärr var jag tvungen att lämna Visby tidigare för att åka hem och skriva en omtenta. Så blev det inte. Jag fick en form av halsfluss där bakterierna bildar bölder på insidan av halsen och får den att svullna upp. Party. I en vecka var jag sängliggande, och större delen av tiden kunde jag inte svälja fast föda pågrund av svullnaden. Från onsdag till fredag kunde jag inte heller svälja någon vätska; allt bara fortsatte upp i bihålorna. När jag började tillfriskna på fredagen, med hjälp av pencillin, hostade jag ut både den svartvinbärssaft jag försökt dricka på torsdag morgon och en del müsli som jag försökt äta till frukost samma dag. Jag blev först lite förvånad när slemmet av röd-svart. Nu är jag i alla fall både frisk och smittfri sedan ett tag tillbaka. Eller, frisk är jag väl inte. Nu är jag förkyld istället, men det är inte precis särskilt farligt. På det stora hela var det en ganska kul vecka, trots allt. Lite trist att inte kunna svälja, men samtidigt var det en spännande upplevelse att ha extremt svullnad i halsen. På något vänster kändes det också lite skönt att leva på yoghurt och filmjölk; det enda som var tungt nog att hamna i matstrupen istället för bihålorna, och mjukt nog att passera svullnaden.<br /><br />När jag skriver detta borde jag egentligen skriva på min andra omtenta. När jag väl fixat den så är allt rätt lugnt på studiefronten för en tid framöver. Större delen av hösten kommer att gå åt till min Kandidatuppsats <span style="font-style:italic;">Murarmästarnas inre angelägenheter</span>. Nästa vecka blir det Kalla Fötter. I oktober blir det Granland: Utpost Marianne. I slutet av november åker jag till London med familjen, och fortsätter sedan ensam till Nordirland för att hälsa på Anja i Cushendall. Livet känns lagom uppbokat. Jag känner viss brist på pengar, dock. Jag önskar lite att jag hade råd med Dumle. Kärleken är, som vanligt, ett kapitel för sig. Ett kapitel jag inte kommer att skriva nu.<br /><br />Jag tycker faktiskt att det varit lite dåligt med samtal om Livet, Dumlen och Kärleken på sistone.Nyllethttp://www.blogger.com/profile/16644370198595003006noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-13007619.post-68158980500873791702008-08-01T18:04:00.004+02:002009-01-05T11:47:25.061+01:00Loved in front behind my back hated<p>I förra inlägget skrev jag att det hände coola saker på Ingenmansland. Det gjorde det också.</p><br /><br /><p>Det är lördag eftermiddag, och valet till Kommittén stundar. Min roll, Daniel Järnvik (Ställf. Vaktchef) har redan suttit två mandatperioder och är egentligen lite trött på att kommittén kommer ivägen för hans ordinarie arbete, men han har ändå ställt upp som valbar kandidat ifall någon vill välja om honom. Solen står högt, värmen är extrem och större delen av Östbacken sitter ute i skuggan, i den tältby som står utanför själva bosättningen. Det är här i tältbyn alla Östbackens danskar bor, så det är lite av Östbackens danska kvarter. Det är också här valurnorna står och det är här pappersvändarna står och ser till så att valet går rätt till. Daniel står i kön och väntar på sin tur att rösta, medan kommittékandidater håller tal och skyltar med propagandaaffischer runt kön.<br /><br />Plötsligt hörs ett avlägset motorljud, och ett flygplan syns på avstånd. "Skumt", tänker Daniel, samtidigt som planet svänger runt och paserar på låg höjd över Östbacken. En bomb smäller av vid västra värnet, ytterligare en någonstans i närheten av tältlägret och en på den minerade gräsmattan. Grus och sand regnar ner över kön, mossa rasar från huset och alla drabbas av kollektiv panik.<br /><br />Folk runt omkring slänger sig in i buskarna. Daniel drar tjänstepistolen och springer mot västra värnet. En flyganfall har ju alltid en poäng, och det troligaste lär väl vara att de mjukar upp oss inför ett markanfall, eller? Medan han springer tänker han på sin vän Andrei, han är ju fobiskt rädd för flygplan. Hur fan gick det för honom? Framme vid värnet ligger flera personer skadade och Daniel stannar en stund för att reflektera över situationen. Det finns sjukvårdare på plats. Kanske har någon missat flygplanet? Bäst att meddela radiocentralen, där ju inomhus och har kanske missat allt! Daniel anropar RC, men får inget svar. Mystiskt. Bo Knutsson gör radioanrop till samtliga vaktchefer; de ska ta med sig jourhavande vakter och inställa sig vid vaktkontoret. Alla andra ska ut ur byggnaden och samlas i tältbyn. <br /><br />Daniel skriker sig hes med sin ganska ljudliga stämma, och kommer som första person fram till vaktkontoret. Där sitter Mikaela i radiocentralen, iklädd hjälm. Fan, det är ju rasrisk om huset blir träffat. Daniel tittar ner i lådan med hjälmar och trycker på sig en av dem, trots att han brukar hävda för sina vänner att de egentligen är ineffektiva och rätt oanvändbara. En trygghet ändå, bättre än inget. En snabb tanke; var fan är Karl? Det är väl han som har radiotjänst? Har den jäveln stuckit? Övriga vaktchefer anländer och Daniel får order om att stanna kvar medan övriga söker igenom huset och evakuerar. Radiocentralen och vapenförrådet måste skyddas till varje pris. Jägarna kommer förbi, och Daniel låter dem hämta ut vapen. Jägarna litar han på. En av danskarna kommer förbi och ger jourvakterna utanför några tips på var de ska stå. Hon verkar militärt tränad och vänlig, så Daniel ger henne tillåtelse att hämta ut sina egna vapen. Övriga vapenkåta bosättare får kallt nej, men erbjuds en hjälm om de vill. Flera stycken accepterar. <br /><br />Mikaela hänger på sig radioutrustning och gör sig redo att gå flygande. Radiocentralen blir mobil, och Daniel får en klump i magen när han inser att han blir den enda i vaktkontoret, kanske den enda som är kvar i hela bosättningen. Just när Mickan går mot dörren kommer Hicko in och förklarar att det ser lugnt ut, varpå han frågar varför Daniel håller i pistolen. Det finns ju en fullt fungerande M14 någon meter ifrån honom, något Daniel inte ens reflekterat över. Han stoppar krampaktigt pistolen i hölstret och tar emot geväret, gör mantelrörelse och sätter sig på en stol med utsikt över vägen in. Hicko greppar en kulspruta och försvinner igen. <br /><br />Efter vad som känns som en evighet av osäkert väntan på en fiende som inte kommer så dyker Daniels ex-flickvän Rakel upp i dörren och allt adrenalin rinner av. Plötsligt tycks allt väntande onödigt, och Daniel sänker geväret medan Rakel springer fram och kramar honom. Daniel är inte medveten om det då, men i efterdyningarna av kaoset har Rakel bråkat med flera personer, däribland sin nya pojkvän; Daniels vän Andrei. Daniel hör till en av de få vänner hon har som hon inte är blivit arg på, och de kramas en stund innan hon springer vidare. Strax efter dyker Daniels kusin Sixten upp och bjuderp ett järn och lånar en hjälm. Några minuter efter det dyker Andrei upp, och Daniel lånar honom tjänstepistolen och får honom att lova att skydda Rakel och de andra. Om något skulle hända. <br /><br />Daniel blir kvar i vaktcentralen ytterligare en stund, han tänker inte flytta på sig förän han får order. Dessutom var Hugo skadad i bombanfallet, så någon måste titta till förrådet. Såvitt Daniel visste var han den enda person förutom Hugo som visste hur förrådets pappersarbete fungerade. Bäst att stanna kvar där ett tag och se till så att vapen paserar ut och in ur förrådet ordentligt...</p>Nyllethttp://www.blogger.com/profile/16644370198595003006noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-13007619.post-17192236840406399882008-07-28T18:39:00.003+02:002008-11-07T06:46:33.116+01:00It's like running on ice<p><a onblur="try {parent.deselectBloggerImageGracefully();} catch(e) {}" href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEik2-vTGradX_JkHvX8wFFyluqzOCZdtAe4y1KhkYIir1R2265SSGBifdiVrOdkZtE77HnTonGFKH2XIPJwZEyc7pNYYKRFmWp3GzvhevkNoaEaTGa8MxYzvh6jtOMsunH-UDsy/s1600-h/Ödesväv-Ingenmansland+260.JPG"><img style="display:block; margin:0px auto 10px; text-align:center;cursor:pointer; cursor:hand;" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEik2-vTGradX_JkHvX8wFFyluqzOCZdtAe4y1KhkYIir1R2265SSGBifdiVrOdkZtE77HnTonGFKH2XIPJwZEyc7pNYYKRFmWp3GzvhevkNoaEaTGa8MxYzvh6jtOMsunH-UDsy/s320/Ödesväv-Ingenmansland+260.JPG" border="0" alt="" id="BLOGGER_PHOTO_ID_5228109109059243650" /></a><br /></p><p>Ingenmansland var äg. På många sätt det bästa lajv jag varit på, definitivt värt att missa Ödesväv för. Likväl svider det lite över att jag missade ett Tiradlajv, men jag ångrar i alla fall inte mitt val. Det var helt enkelt underbart att spela Daniel Mikael Elias Järnvik, ställföreträdande vaktchef i samhället Östbacken. Det finns många fina scener att återberätta, men det absolut bästa med lajvet var ändå helhetsintrycket. Alla på lajvet arbetade med sina respektive yrken minst 6 timmar om dagen. Jordbrukarna var ute och påtade i jorden, kolarna arbetade vid sina milor, pappersvändarna arbetade med Östbackens omfattande men fullt fungerande byråkrati och vi vaktchefer slet vårt hår och försökte få vaktscheman att fungera och vakter att stanna på sina poster. Det var helt enkelt jättehärligt.</p>Nyllethttp://www.blogger.com/profile/16644370198595003006noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-13007619.post-3550975128815814712008-07-15T21:55:00.002+02:002008-07-15T22:33:31.287+02:00Please comfort me; Before I go insane<p>Bloggandet har varit segt, för sommaren har varit fullproppad med aktivitet. Inför Granland fanns ingen tid, och efter Granland var man för utsliten för att skriva något vettigt. På <a href="http://alarikesheliga.blogspot.com/">Ala Rikes Heliga Blogg</a> finns mer om mina förehavanden under detta underbara lajv.</p><p>Nu packar jag inför Ingenmansland och inför byggande på Ödesväv. Jag är sannolikt den enda person som åker ut och hjälper till på Ödesvävområdet utan att faktiskt åka på lajvet.</p><p>Det har varit fest fredag, lördag och måndag. Jag är ganska trött.</p>Nyllethttp://www.blogger.com/profile/16644370198595003006noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-13007619.post-6490611738924305992008-05-19T00:21:00.004+02:002009-01-05T11:46:01.233+01:00A broken hearted jesters song and those that go awayEfter en fascinerande kraftansträngning blev jag klar med min B-uppsats. Fan, vad bra jag är. Detta trots att jag åkte på Hednaklang mitt i arbetet. Hednaklang var förövrigt överaskande roligt. Tidigare har jag ju alltid spelat Elerisk patriot och noga lärt mig texten till Visan om Stendal och Den Andra Visan om Stendal, så jag hade inte särskilt höga förväntningar när jag åkte som Stendalsbo, men... Shit, vad jag hade fel. Stendal sopar banan med Navle. Det så sjukt mycket bättre så man blev alldeles överväldigad. Spännande/Roliga/Stämningsfulla varje kväll (och inte sällan på dagarna också) och vackra/glada sånger som hela Lansen sjunger med i. Inte som på Lyktan & Vågen, där eventuella vackra visor dränks i skrålet från de andra borden, där tre andra grupper skrålar tre andra sånger så högt de kan.<br /><br />Åh, och stämningen! Och folk kunde varandras IN-namn, och spelade mot varandra! Det var verkligen en by. Det var ju inte MK, men man fick nästan lite Tirad-vibbar. Jag har haft bättre lajvupplevelser, men inte jättemånga. Sällan har jag haft ett så stämningsfullt Elerialajv.<br /><br /><div align="center"><i>Made one wish<br />For a permanent kiss<br />That would echo through these bones like arsenic</i><br /></div><br />Sen var jag och såg Flogging Molly, också. Tillsammans med Nico, Dennis, Ahlberg, Arleskär, Anja och Amanda. Det var också nice, mer om det i min <a href="http://nyllet.bilddagboken.se/p/dayview.html?directlink=1&t=1210284001&id=209155806">bilddagbok</a>.<br /><br />Slutligen var det Ala Rikes Heliga Workshop i helgen som var. Vi sydde gambesoner och arbetade lite på annan utrustning. Lite rollsnack blev det också, och lite sång. Fan, vad glad jag blir att folk faktiskt uppskattar <i><a href="http://silver.lajvsverige.se/musik.htm">Hjärtan av Glöd (Hyllningsvisa till Kajans Frivilligkompani)</a></i>. Vi behöver mer sång till lajvet. Det är nice att vandra sjungande ut i strid. Jag vill ha lite musikal-feeling på gruppen! På det stora hela ett givande och trevligt möte, där vi också la lite tid på att dricka öl, hylla Bacchus och så vidare. Vi kom också på en del fina nya traditioner, som Bacchi-skål.Nyllethttp://www.blogger.com/profile/16644370198595003006noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-13007619.post-63683635404991155522008-04-25T21:32:00.004+02:002008-04-25T21:41:18.254+02:00I feel alone and tiredMisslyckades med den ena av mina två tentor om tidiga kvinnorörelser, så sitter jag och försöker skriva ihop en extrauppgift för att få upp betyget från Fx till E. Nåväl, det kunde förstås ha varit <a href="http://www.reuters.com/article/oddlyEnoughNews/idUSN2319603620080424">värre</a>.<br /><br />Egentligen är det jättedumt att åka iväg på lajv när jag borde arbeta på min B-uppsats och den här extrauppgiften, men det löser sig. Det löser sig alltid. Däremot lär jag inte ha tid att färga håret rödbrunt, vilket annars hade varit kul till lajvet. Eller, tid har jag väl egentligen, men jag känner mig inte särskilt ambitiös. Det blir med andra ord inte av, såvida inte någon skulle svepa in på måndag eftermiddag och peppa mig. Typ. Det var heller inte jättesmart att gå och dricka öl med Arleskär och Ludde (och senare Johan), men det var nice<br /><br />Istället blir det mer Hitler och artiklar om feminism.Nyllethttp://www.blogger.com/profile/16644370198595003006noreply@blogger.com1