Blissfully painful and insanity

Jag har en spellista jag kallar "Musik med bagage". Den går att hitta HÄR. Där lägger jag in låtar som har starka minnen kopplade till sig, så med några undantag är det temalåtar från lajv jag varit på. Jag blev lite inspirerad att skriva om dem och varför de är i listan, lite som gångerna det verkligen kändes i det förra inlägget.

Socker var temalåten från lajvet Lindängens Riksinternat, och för med sig både bra och dåliga känslor. Det är en maktlöshet, men också känslan av att min roll CW Sporre kanske ändå hittade en väg ut ur pennalismen och från den väg som han inte själv insåg redan var utstakad för honom.

Min sista gnista hopp
Var att synas att bli sedd
Och jag glömmer bort att andas
För sex, musik och våld
Var det vackraste som hänt mig
Sen själen min blev såld

Damage liksom råkade bli min egen temalåt för Nils Mats, min roll på Brudpris. För mig bär den med sig starkare minnen och känslor än vad lajvets egentligen temalåt gör, och fångar på något sätt min känsla av ett lajv med massor av känslomässigt förstörda roller som gjorde sitt bästa för att vara bra människor men fastnade i att upprätthålla ett system som gjorde de allra flesta olyckliga.

I want someone who lives up to this grandeur in my head
And you don’t do much to sell me I’d be best with you instead
I hate the way I feel, but I don’t think I can change
I just breathe you each day.

Are we only damaging what little we have left
Both of us swimming in the same polluted mess
Are we too damaged now to possibly connect
To honestly connect

The Parting Glass blev min egen temalåt för lajvet Luftskeppet som dök upp. För min del handlade lajvet om hur min roll möter sina gamla vänner och inser att de inte längre är de människor han kände. På olika sätt lämnade Adjutant Armand Arnaud de flesta av dem bakom sig, bildligt eller bokstavligt.

But since it fell unto my lot
That I should rise and you should not
I gently rise and softly call
Good night and joy be to you all

Hökpers vals var temat för Brudpris som helhet. Jag har lite svårt att koppla starka känslor till instrumental musik, men jag fylls av en lite modstulen känsla när jag hör Hökpers vals. Jag blir lite allmänt nedstämd, utan att riktigt få upp bilder från lajvet.

Work etsade sig in som ett sorts OFF-tema för arbetet med Södra Riket II och de konflikter och känslor som uppstod kring det. Nu för den faktiskt inte längre med sig några dåliga känslor, mer än möjligt ett lite nostalgiskt vemod emellanåt. Annars är det rätt positiva känslor och minnen av allt som funkade.

Can't say I was never wrong
But some blame rests on you
Work and play they're never okay
To mix the way we do

Where have all the flowers gone? och Stand by me är också låtar från Luftskeppet som dök upp, och till viss del från Treizième, je t'aime. De var eller blev temalåtar för en grupp människor där både jag och min roll hade lite oklar tillhörighet och inte riktigt var en självklar del av gruppen vare sig OFF eller IN. Således är det musik som för med sig en lätt känsla av utanförskap. Det känns som om de inte är "mina" låtar, och just därför är det också mycket bagage i dem.

Where have all the soldiers gone
They've gone to graveyards every one
When will they ever learn?
When will they ever learn?

Where have all the graveyards gone
Gone to flowers every one
When will we ever learn?
When will we ever learn?

Carry On Wayward Son valde lite sig själv som tema för Adjutant Armand Arnaud inför Krigshjärta VI, och gjorde sig väl både som kontrast till andra låtar jag lyssnat på i samband med att jag spelat Armand och passade in i lajvets händelser och dramaturgin för karaktären - en plikttrogen idealist som sakta brutits ner av kriget och blivit allt mer desillusionerad. Det är mycket känslor, men mest positivt.

Masquerading as a man with a reason
My charade is the event of the season
And if I claim to be a wise man
Well, it surely means that I don't know

[...]

Carry on my wayward son
There'll be peace when you are done
Lay your weary head to rest
Don't you cry no more no

Shiny Happy People är inte på något sätt lajvrelaterad, och det är bara positiva känslor, men det är en låt som väcker många minnen varje gång jag hör den eftersom den hade en udda roll i min sexdebut.

Shiny happy people holding hands
Shiny happy people laughing

Andetag lyssnade jag på närmast på repeat medan jag skrev Södra Riket. Hade jag insett charmen med temalåtar för lajv på den tiden så hade jag kanske rent av använt den som temalåt, men nu fick den i alla fall forma mitt skrivande. Jag försökte fånga känslan av det oföränderliga och cykliska på lajvet.

En dag är du en av dem, som har levat förut i en svunnen tid
En dag, kanske länge än, ska du vaggas till ro, själen finna frid
Dina gärningar, ditt ord, din tro vandrar vidare i dina barnbarns blod
Så som havet bär var våg i sin famn famnar tillvaron evigt människan

Of Steel var temalåt för Carl Walther Sporre, och det slutgiltiga valet blev faktiskt först efter lajvet även om jag funderade på den redan innan. På sätt och vis var det alltså en låt jag valde för att fånga och behålla känslor från lajvet, snarare än för att komma i roll. Eftersom mitt lajv kom att handla om att hitta kärlek och någon sorts uppvaknande för min roll så kändes den träffande.

Unworthy of all your time
While I dance here among the land mines

Can you save me - 'cause I don't wanna end up like they are
Can you save me - 'cause I don't wanna get stuck like they are
Can you save me - 'cause I don't wanna give it up like they are

Firefly lyssnade jag väldigt mycket på i slutet av högstadiet och början på gymnasiet, och för med sig minnen av mina första lajv, min första stora kärlek och de många vänner som jag lärde känna däromkring.

To me you are the light from a light bulb that breaks sometimes
And the tender warmth inside is released into my life
It smothers me in flames that lick and scorch my face
As the smoke reaches the sky know I'm burning tonight
Know I'll burn for you tonight

En apa som liknar dig, i Darins tolkning, var temat för lajvet med samma namn. En apa som liknar dig var ett lajv som följde upp lajvforumslajvet Iluvatars barn (som spelades på ett forum, och var inspirerat av 90-talets lajvforum och dagens "vi som lajvar", typ). Ett lajv som var ganska close-to-home och lät mig påminnas om hur det var att vara tonåring och nybörjarlajvare.

Jag är dina drömmar, jag är den som aldrig säger nej
Jag är apan som liknar dig
Jag är lyxvarianten, jag är färgen i filmen om ditt liv
Jag är apan som liknar dig

Men bara om min älskade väntar är ytterligare en låt som fick sitt bagage via Krigshjärta. Egentligen var det temalåt för Arsène Lupin, Fors roll, men blev viktig även för mig som spelade hans bror. Inte minst för att vi spelade på liknande hjärtesorg, där Arsène saknade en människa han älskat men som dött och Armand hade skuldkänslor över att han aldrig älskade en människa som älskade honom.

Och bara om jag vet att hon väntar
Om jag hör hennes hjärta sakta slå
Bara om hon låg här tätt intill mig
Kan jag bli den jag var igår

Hang With Me var en låt som spelades flitigt av eleverna på Lindängens Riksinternat och är således i motsats till övriga lajvlåtar med bagage diagetisk. Den catchy melodin satte sig efter lajvet, och texten kändes som den passade min bleed från lajvet, som var den starkaste och mest positiva bleed jag upplevt från ett lajv.

Just don't fall
Recklessly, headlessly in love with me
Cause it's gonna be
All heartbreak
Blissfully painful and insanity
If we agree
You can hang with me

Min viloplats var tema- och inrollningslåt för Granland III. Som arrangör var jag lite för upptagen med att arrangera för att verkligen komma in i roll ordentligt, men visst för den med sig ett stilla minne av att misshandla sina vänner för deras eget bästa. Så där som en del människor gör. På lajv.

Sök inte mig där fåglar sjunger
Jag finns ej där min älskade
Jag finns där slit och bördan tung är
Där är min viloplats

Slutsats var, liksom Men bara om min älskade väntar, en temalåt en annan persons roll. Slutsats var temalåt för Felicia Haraldsson, Almas roll på Lindängens Riksinternat. Skolans enda externatelev, som gjorde sitt bästa för att passa in och som mot slutet av lajvet hamnade i en romans med Carl Walther. Kanske slutade det med att hon öppnade CW:s ögon för omvärlden, kanske slutade det med att han blev en väg in för henne i makteliten. Just det lite öppna slutet gnager lite varje gång jag hör låten.

Ta min hand eller låt bara bli
Mindre kan ingen göra, mera kan ingen göra
Se mig, se mig eller låt bara bli
Mindre kan ingen göra, mera kan ingen göra

I'll be fine, it's not the first; Just like last time but a little worse

(Uppdaterad april 2022) Här skriver jag egentligen inte längre. Jag kom till en punkt i livet när jag kände att jag hellre skriver till en person än rätt ut på internet när jag behövde skriva av mig. Förr i tiden var vi ett troget gäng som läste varandras bloggar, nu känns det oftast som om det är bättre att skriva direkt till en vän. Nu inspirerades jag dock av min vän Lei (död länk) som i sin tur inspirerades av Elsa Billgren att skriva på temat "Några gånger när det verkligen kändes". Jag tyckte att det var fint och vackert att läsa små fragment av andras minnen, så jag gjorde som Mathilda, Mattlo och Alma redan gjort och skrev en egen lista:

- Jag möter dig, min kanske äldsta vän, som jag inte sett på flera månader. Vi som brukade ses nästan varje dag. Du är full och hög och drar osammanhängande gamla internskämt vi delat och citerar filmer vi sett och spel vi spelat -- allt utan kontext. Det var inte den allra sista gången vi sågs, men det känns som det.

- Vi skiljs åt vid din dörr. Jag berättar att jag åker hem redan nästa dag, och du kysser mig för första och sista gången någonsin. Trots att det är flera år efter att vi kom fram till att det aldrig blir vi.

- Ensam på en begravning omgiven av främlingar. Jag har inga blommor med mig, jag har inte ens osa:t. Jag kände att jag behövde vara där. Jag tror att jag gjorde det lite, lite lättare för dig.

- Den högsta punkten på flera kilometer och utsikten över min barndomsstad. Jag funderar på om jag ska våga kyssa dig, men det är du som kysser mig i backen på väg ner.

- Du frågar helt i förbigående hur kär jag var i ditt ex när ni var ihop. Jag ler och svarar ärligt “ganska”.

- Jag kommer tillbaka till rummet med en kanna vatten, med en morgonrock svept runt midjan som en handduk. Jag har Shiny Happy People på hjärnan och hela situationen är så rolig och oväntad att alla bara skrattar åt allt.

- Vilse långt ut på landsbygden i ett främmande land. Det ser ut att börja regna när som helst, jag har ingen mobiltäckning och har inte ätit på hela dagen men jag betvivlar inte för en sekund att det är värt allt det för att få träffa dig (det var det).

- Det finaste, ärligaste “Jag kommer aldrig få känslor för dig” jag kan tänka mig och jag vet inte ens riktigt om jag är lättad, ledsen, apatisk eller glad.

- Vänner överallt runt omkring mig, men känner inte att jag lyckas ta mig in i ett enda samtal. Plötsligt inser jag att du inte är där och går iväg och letar efter dig. Jag hittar dig ensam och du berättar att du överväger att ta ditt liv. Jag följer dig hem och håller om dig, kanske lika mycket för att känna mig behövd som för att trösta dig.

- En kväll helt utan förväntningar slutar med sång till allmänhetens förtjusning. I refrängen hör jag plötsligt två nya röster stämma upp bakom mig. Jag vänder mig om och ser att ni lite oplanerat dykt upp. Det slutar med en fantastiskt trevlig kväll, magisk utan att vara särskilt speciell. Att kändes som en feel good-sitcom.

- Vaknar bredvid dig morgonen efter festen. För första gången på länge känns det som om det inte ens är lite konstig stämning mellan oss. Jag funderar på att säga något om det, men innan jag hinner öppna munnen så tittar du på mig, lägger huvudet på sned och säger “Är det bara jag, eller är det här första gången på länge vi ses och det inte är ens lite awkward?”.

- Går hem i grått och tråkigt väder. Jag är låg, försöker reda ut om det jag känner är stress, närhetstörst eller om jag är förälskad igen. Eller önskar jag bara att jag var förälskad för att få känna något? Så spelas plötsligt låten som ditt ex hade på repeat när ni precis hade gjort slut och jag börjar nästan garva rätt ut. Nej, tyvärr var jag inte förälskad den gången.

- Vi stannar till i vår promenad på en idyllisk liten träbro över vattnet. Med bakgrund av vår ofrivilliga biodejt och vår helt oplanerat romantiska middag kan vi inte göra mycket annat än båda rycka på axlarna och kyssa varandra i fullmånens sken. Det var liksom upplagt för det.

- Du dyker upp på en ganska misslyckad födelsedagsfest för att du bråkat med din pojkvän och behöver fly någonstans. När jag flera timmar senare går och lägger mig sker den närmast filmiska scenen att jag lägger mig till rätta, stänger ögonen, tar ett djupt andetag… öppnar ögonen och inser att, men vad fan, jag är ju kär?

It's the only way I have learned to express myself

Del 3 av 14: Vilken sorts lajvande jag gillar

Jag har funderat en del över vad det är för lajvande jag uppskattar egentligen. Ibland känns det som om jag gillar allt. Ibland känns det snarare som om jag egentligen inte gillar lajv alls, utan mest åker på dem för att mina vänner gör det. Några slutsatser kan jag i alla fall dra av mina funderingar: Jag tycker om korta lajv, för att de är bekvämare. Det brukar dock vara svårare att verkligen komma in i roll om jag inte får lajva i några dagar, så korta lajv blir mer skådespel och mindre immersionism. Mitt största problem med längre lajv brukar vara just bekvämligheten; jag gillar inte riktigt att vara blöt, trött, skitig och undernärd i en veckas tid. Jag tror att det kan vara en anledning till att jag verkligen gillade Ingenmansland, för där sov jag i en säng i ett hus, hade möjlighet att tvätta mig och fick ordentligt med mat. Jag gillar alltså bekväma lajv. Jag har inget emot att sova en natt under bar himmel, med rätt grupp kan det till och med vara häftigt, men inte flera nätter i rad och inte utan ordentlig mat.

Jag gillar att arbeta mycket på min roll, att bygga upp en ordentlig historia och fiktion kring rollen och jag gillar att lajva med andra som gör detsamma i min närhet. En gemensam fiktion gör allt trovärdigare och bättre. Jag gillar att bli överaskad, men å andra sidan gillar jag också att vara en del av arrangemanget och lajva för andras upplevelse. Jag har haft några av mina roligaste lajvupplevelser har jag haft när jag låtsats vara deltagare fast jag egentligen har en arrangörsstyrd roll "planterad" i deltagarskaran.

Jag tror att jag helt enkelt är öppen för lite av allt.

Drowning - I've been blind; But I've opened up my eyes

Intermezzo i Bloggutmaningen

23 år, Åkersberga

Antal år som aktiv lajvare: 8

Antal lajv jag deltagit på: 51+

Mitt bästa lajv: Tveklöst Ingenmansland, som med god marginal var det mest välarrangerade lajv jag varit på, kombinerat med extremt engagerade deltagare.

Favoritgenre: Att säga att "fantasy" eller "efter katastofen" är min favoritgenre känns meningslöst, för vad folk har för sorts löjliga kläder på sig påverkar sällan lajvet i övrigt särskilt mycket. Jag gillar internt spel, scenariolajv, starka känslor, metatekniker och att gestalta fungerande samhällen som känns äkta.

Favoritroll: Svårt. Antingen katastroföverlevaren och vaktchefen Daniel Järnvik med sina comittment issues och bypolisattityd på Ingenmansland, eller kanske den hybrisdrabbade besvärjaren Dmitrij Jakovich Kovaljov i Vampyrernas Möte-kampanjen. Gillar även en lite lätt aspiga separatisten Grimkil Irjasson Bostark från Södra Riket och Brännpunkt Almyra.

Drömlajv: Jag skulle nog vilja se något i stil med Ingenmansland, men får jag drömma så får det gärna vara ännu större. En liten fungerande stad där alla roller arbetar aktivt sex timmar om dagen, med ordentliga produktionskedjor. Någon drar upp fisk ur sjön, någon rensar och tillagar en del av fisken och någon annan röker resten och packar den för att byta den i grannsamhället. Skogshuggarna fäller träd, kolmilarna gör kol av träet och smederna använder kolet för att göra verktyg som används på lajvet. Typ.

Drömroll: En av de roligaste sakerna med lajven Ingenmansland och Södra Riket var att lajva kärleksrelationer och -intriger. På Södra Riket var det ett lite stelt äktenskap och på Ingenmansland var det ett par av rollens ex-flickvänner som gjorde mycket för mitt interna spel. Jag kunde verkligen känna med min roll när han såg sina ex lyckliga med sina nya respektive, vilket gav väldigt roligt känslospel. Jag skulle vilja spela mer sånt, en roll i en förhållande av något slag, ett lyckligt äktenskap, en trovärdig ex-relation eller något sådant. Problemet har främst varit att hitta någon som jag är tillräckligt trygg med för att lajva något sådant utan att det bara känns awkward.

Senaste gången jag somnade i roll: Jag brukar inte känna mig särskilt IN när jag lagt mig, men jag somnade nog hyfsat i roll på Ingenmansland, 2008. Senaste gången jag somnade på ett lajv var på Brännpunkt Almyra, i våras.

Senaste gången jag kysste någon i roll: Hm. Jag har ett vagt minne av att vi lekte Sanning eller Konsekvens på lajvet Klassfesten 2.0, då kan jag ha kysst någon i roll. Annars måste det nästan ha varit på Södra Riket, 2009.

Senaste gången jag hade sex i roll: Faktiskt sex har jag inte roat mig med på lajv. På Södra Riket hade dock min roll sex en kväll, men helt utan att det gestaltades på något sett annat än att vi pratade om det.

Senaste gången jag var naken i roll och någon såg det: Antagligen i samband med bad på något lajv. Ödesväv 2009, kanske? Kan det ha varit så länge sedan jag var naken på ett lajv? Det får vi ändra på nästa vecka.

Något som det borde finns fler av: Lajv att näcka på! Det var ett tag sedan jag varit på något avslappnat badlajv. Fler små, mysiga scenariolajv på några timmar.

Lajvare som det borde finnas färre av: Människor som fyslajvar utan att det bidrar till spelet alls. Att fyslajva bara för att vara stor och häftig verkar lite meningslöst.

Jag blir förbannad i spel när: Folk anstränger sig bajsnödigt mycket för att verka stora och häftiga utan att det egentligen bidrar till någons lajvupplevelse. Utom möjligen de själva.

Jag blir glad i spel när: Folk hjälps åt att skapa en häftig upplevelse tillsammans.

Det coolaste jag gjort i spel: Lett en stormning i uppförsbacke, genom förflyttningshinder och förbi vakttorn, i ösregn och åska med en stormfana i handen på Granland II. Slängt mig till marken medan bomberna faller från ett flygplan på Ingenmansland. Gråtit så jag ramlade ihop och knappt kunde andas på Södra Riket efter att min rolls bästa vän mördats.

Det dummaste jag gjort i spel: Bortsett från rena lajvbloopers kanske det var på Södra Riket, där jag som arrangörsroll tagit på mig att spela en roll som säger lite fel saker så ofta som möjligt utan att riktigt inse det själv. Vid många tillfällen får jag möjlighet att göra andra roller deppiga genom att råka avslöja deras hemligheter och dylikt. Bäst var att stå på böneplatsen och tacka Gud för min starka, friska son medan det en bit bort står en roll som tror att hon är steril och ber Gud att få bli gravid.

Det äckligaste jag gjort i spel: Det borde väl vara att leda tortyren på Sorgträsk Garnison, men jag tyckte inte att det var så äckligt.

Jag är riktigt dålig på: Att ta snabba beslut. Att lajva kärleksrelationer med folk jag inte är 100% trygg med. Att boffra snyggt och effektivt.

Jag är riktigt duktig på: Att skriva trovärdig fiktion och roller. Jag är rätt duktig på att skriva sånger också. Att snabbt komma på komplimanger eller hitta på verser när det battle:as lajvlåtar.

Jag vill bli bättre på: Att snacka. Jag är väl inte direkt dålig på det, men jag vill bli mycket bättre på att slänga käft!

Nästa lajv: Krigshjärta 5: Stålets Väg, som Skyttefalken Armand Arnaud de Lamentin, rotemästare för rote 3721

Thank you for reminding me of all the things I've done completely wrong

Del 2 av 14: Min största lajvtabbe

Jag har svårt att komma på någon specifik blooper att lyfta fram, men lajvet Sorgträsk Garnison var en lång serie mindre misslyckanden för min del. Jag och en grupp andra ur Rovköpings Frivilliga spelade soldater ur Ala Rikes Heliga Armé och var i byn Sorgträsk för att leta kättare. Dagarna innan lajvet beslutas det att Hanna spelar befäl över truppen och spelar förhörsledare. Förhören blir inte riktigt så bra som jag tänkt mig eftersom jag inte hade tid att förbereda frågor eller tortyrscener, men jag är rätt nöjd med den biten. Jämförelsevis i alla fall.

Nej, då är det en större flopp att jag misslyckades med en avrättningsscen. Tanken var att jag skulle hålla något tal innan jag skar halsen av en bybo, men han skulle inte avrättas för än hans vänner försökt rädda honom och gripits. I förvirringen och stressen missar jag det och bybon avrättades innan fritagningsförsöket lyckats.

Senare skulle vi hitta Nico, som spelade pestsjuk och var gömd på loftet i ett hus i byn, och släpa ut honom för att avrätta honom. Han skulle få en sista önskan, det skulle vara en öl och där skulle lajvet sluta. Johan Berg hittar honom och jag ger honom order att släpa ut honom. "Jag vill inte röra honom, tänk om han smittar" svarar Berg. "Kan vi inte bara sticka ihjäl honom med spjuten?". Jag tänker inte riktigt efter innan jag svarar "Gör så".

Lajvet slutade med att vi beslutade att avrätta alla istället. Det är ju också en lösning, såklart.

Rise up for the time of your life

Del 1b av 14: Mitt första lajv

Istället för att gå vidare med punkt 2 och kanske rent av komma ikapp de som började direkt istället för att vela som jag så tänkte jag stanna kvar vid den här rubriken ett tag och prata om mitt första lajv. Rop av Stumma Röster som jag nämnde i förra inlägget var det första lajv jag åkte på, och det första lajv jag förberedde mig på tror jag hette Kampen om Skogen eller något sådant.

Mitt första lajv hette En Jakt på Byxor och Liknande, men jag återkommer till det. Jag hade börjat titta på möjligheterna att arrangera lajv ganska snart efter mitt första lajv som deltagare, men det blev inte så mycket av den saken. Det allra första seriösa projektet hette Fienden Siktad, ett militärt Efter Katastrofen-lajv som jag petat i av och till i princip sedan jag började lajva, och då och då kommer jag fortfarande på mig med att revidera någon gammal fiktionstext, photoshopa ihop någon propagandaposter eller fundera på upplägg.

Nico på arrangörsmöte i december 2006

Drygt ett år senare började jag och Anneli (som jag då egentligen inte kände alls och bara hade träffat via ett kortare samtal på Helgon.net) skissa på en uppföljare till Arleskärs lajv Vägens Ände, i projektet Erdanien Återuppstått. Varför jag fick för mig att arrangera en uppföljare på ett lajv jag inte varit på tillsammans med en människa jag aldrig träffat är oklart. Det kan möjligen ha att göra med att jag var nybliven student och osäker på vad jag skulle göra med mitt liv och väldigt peppad på att arrangera vilket lajv som helst bara jag hittade någon att bolla idéer med. Det rann ut i sanden, men under tiden vi försökte få ihop ett lajv så blev jag draftad till en annan arrangörsgrupp. De arrangerade icke-World of Darknessinspirerade vampyrlajv i uppsala, den så kallade Vampyrernas Möte-kampanjen. Små, ganska mysiga inbjudningslajv med låga krav på utrustning och spel. Jag hade åkt på två lajv i kampanjen redan, och varit lite funktionär för det andra av dessa, så det var inte helt oväntat att jag tog på mig ännu mer ansvar med tiden. Vampyrernas Möte VI - From Russia With Love hade blivit det första lajv jag arrangerade om det inte var för en ödets nyck.

När jag stod på Stockholms Central tillsammans med mina medarrangörer Signe och Åkesson och höll dem sällskap i väntan på deras tåg så började vi prata om ett spel jag skrev för en tid sedan. Det var ett textbaserat äventyrsspel som hette A Quest for Pants and the Like och gick ut på att huvudpersonen vaknar i en stuga utan att veta var han är, vem han är eller var hans byxor är någonstans (men bristen på byxor gör det tämligen uppenbart att det är just en han). Det går förövrigt fortfarande att ladda ner från Skapelser-forumet på Nyllheim (länk).

Vi började prata om att det skulle vara skoj att arrangera ett lajv med samma premisser, och den galna idén sattes snabbt i verket. Där på McDonaldstrapporna i vänthallen satt vi och började skissa på lajvet, vilket är lustigt eftersom vi träffats just för att ha ett arrangörsmöte för Vampyrernas Möte. Vi var dock alla tre lite trötta på att vara de enda av de sex arrangörerna som gjorde något, så vi beslutade oss för att arrangera vårt eget lajv strax innan vampyrlajvet.

Välkommen till En Jakt På Byxor och Liknande, ett upplevelselajv med betoning på humor, rollspel och paranoia! Allt kan hända när väldigt olika människor befinner sig i samma underliga situation. Skruvade situationer, mystiska händelser, huvudbry och en rejäl dos komik utlovas!

Så blev det inte riktigt. Vi trodde att de väldigt lustiga utomjordingarna som jagade deltagarna skulle vara mer komiska än obehagliga, men det var innan vi släkte lyset i den lågstadieskola där lajvet arrangerades.

Åkesson utklädd till utomjording utklädd till människa. Dräkten är inte klar här, vi hade också på oss pastellfärgade tights som matchade händerna och lysstavar längs "ryggraden" (på utsidan av ryggsäcken), som lyste genom kläderna.

Deltagarna spelade väldigt simpla roller som de fick veckorna innan lajvet, och som dessa ganska komiska klichéer skulle de springa runt i en nedsläkt lågstadieskola i januarimörkret och rota igenom de sextio kartonger vi gömt i skolan på olika listiga platser. I kartongerna låg diverse märkligt skräp vi samlat på oss (en köksklocka som inte fungerade, en dalahäst, en trasig docka inrullad i gladpack etc) och i nästan varje kartong låg det en pusselbit. När pusslet byggts ihop hittade deltagarna ett mattetal på baksidan, och svaret var koden till ett av de många kodlåsen i vi satt på olika skåp i skolan. I skåpen fanns ytterligare ledtrådar av olika slag, information om dem själva och deras fiende och liknande. I ett skåp fanns t.ex. en CD-skiva som blandade lite random musik från min Mina Mottagna Filer-mapp med olika ledtrådar som vi läst in. Fast vi läste in dem genom att prata baklänges och sedan vända ljudet "rätt" samt pitcha våra röster. Åh, och så läste vi ledtrådarna i kör, så de lät som om en flock drogade smurfar berättade saker på språk man bara nästan begrep.

Detaljerna undslipper mitt minne, men de lyckades komma över ett kodord som kunde användas på rymdvarelserna för att de skulle lugna ner sig, och i utbyte mot dockan fick deltagarna en sista kod som ledde dem till ett låst skåp i skogen utanför skolan. I skåpet fanns en telefon och ett telefonnummer och i andra änden av luren berättade en röst att exprimentet var över och att de nu var fria.

Jag var väldigt nöjd med lajvet, och jävligt missnöjd med en del deltagare. Vi hade totalt elva avhopp, mer än hälften. Två hoppade av två veckor innan för att de skulle på begravning, det kändes godkänt. Nio hoppade av tidigast två dagar innan lajvet, de flesta dagen innan men några stycken hoppade av samma dag. Nico hörde vi inget ifrån förän vi ringde honom vid lajvstart och undrade var fan han var. Han hade andra planer, förklarade han. Eftersom lajvet var ett injudningslajv för våra närmaste vänner hade vi inget krav på betalning i förväg, för vi trodde det skulle bli mer jobb än det var värt. Resultatet var att vi fick punga ut 900 kronor ur egen ficka.

Men, ja, det var ju inte som om jag slutade arrangera lajv...

What they call a fantasy; It is nothing but a key

Jag borde verkligen sova, men det är jag såklart för dum för. Istället återuppvecker jag bloggen med att inspireras av Kims bloggutmaning om och för lajvare, gjord populär av Anneli

Del 1 av 14: Mitt första lajv

Jag har bordsrollspelat i princip lika länge som jag kunnat uttrycka mina fantasier. Först med mina föräldrar och mammas syskon kring middagsbordet, och snart därefter rollspelade jag regelbundet med vännerna. Jag kommer ihåg att jag hörde talas om lajv flera gånger under min uppväxt, bland annat via KP, men det lät inte som något för mig. Runt soffbordet i mitt pojkrum kunde vi utforska främmande världar, slåss mot drakar, flyga rymdskepp och spela karaktärer som helt olika oss rent fysiskt. Varför skulle jag åka iväg och göra samma sak fast mycket mer begränsat? Nej, lajv kändes som något för folk med dålig fantasi. Jag vill minnas att det var min gode vän Stordal som hörde talas om lajv mer direkt från sin mellanstadielärare (en mycket fascinerande människa, för övrigt) och till slut sålde in mig på idén att vi kanske skulle testa levande rollspel ändå. Jag som gruppens naturliga ledare beslutade att det var min vilja, och alla följde villigt mina order. Eller, ja, alltså, Stordal hängde på i alla fall. Vår märklige vän Fredrik bestämde sig också för att hänga på, trots att han egentligen inte gillar att agera, klä ut sig eller ta saker på allvar.

Vi velade länge och väl om vad vi skulle spela, och engagerade oss inför flera lajv som blev inställda. Vi hängde flitigt på den numera nedlagda lajvcommunityn Noshörningen, och på dess forum hängde vi ungefär hela tiden (det finns f.ö. arkiverat här, för den som liksom jag vill gotta sig i det förgångna). Vi skissade på gruppkoncept för massor av roller, bland annat minns jag att vi ett tag var väldigt inne på att spela drowalver. När vi till slut kom iväg på ett lajv så var det Enhörningens höstlajv 2003: Rop av Stumma Röster. Egentligen var det kanske mest för att vi hört att Enhörningens lajv i alla fall inte blev inställda...

Vi gjorde väl ungefär alla klichéfel som en nybörjare kan göra. Delvis skyller jag det på att vi inte kände någon som lajvade, och jag läste faktiskt alla guider jag kunde hitta på internet om att börja lajva. Rollerna var väl på många sätt okej; vi spelade en grupp unga hyrsvärd som tog de jobb vi fick och en del av bakgrundshistorien gick ut på att vi hitills aldrig slagits mot någon utan bara lagat staket och målat husväggar. Våra föräldrar var självklart dödade av orcher, något som retconnades till nästa gång vi spelade rollerna (våren 2004, på nästa EH-lajv). Då påstod vi istället att vi var politiska flyktingar som ljugit om att våra föräldrar var döda, "Det verkar ju vara den vanligaste dödsorsaken häromkring". Vi påstod även OFF att rollerna alltid haft en bakgrundshistoria som bygger på att våra föräldrar lever, men påstås ha dödats av orcher.

Utöver det hade vi silvertejpsvapen (jag hade läst att man inte behövde ha vapen på lajv, men vi var lite osäkra på vad man skulle roa sig med då), säckvävstält, mjukisbyxor och en rad material som jag inte hade ansett vara koscher idag. Det finns tyvärr inte en enda bild på mig från mitt första lajv, så håll till godo med de här bilderna från Återkomsten/Alvernas Sång. Den första av okänd fotograf, den andra av Anja. Min frisyr tycks ha gått ett helt varv, för den ser nästan likadan ut idag som för sju år sedan, och det gjorde den inte tiden därimellan.

Det var ett lajv som verkligen la grunden för mina fördomar om hur ett typiskt lajv är. Ett fantasylajv där man spelade lite vad man ville och orcher och vikingar anföll byn på nätterna (det var sista EH-lajvet där det var okej att anfalla byn Navle). Nybörjarlajvarna (läs: Bofferbarnen) organiserade sig i en bymilis, vilken vi f.ö. var en del av. Av de drygt 30 medlemmarna var jag äldst med mina 15 år, och också den enda som någonsin stod kvar på min post när jag posterats någonstans. Stora delar av lajvet vaktade jag ensam byn, trots att jag slängt bort min fula silvertejpsdolk första dagen och således var obeväpnad. Det lade liksom grunden för min första "riktiga" soldatroll drygt fem år senare, på Granland.

Jag hade skitroligt, och det var en fantastisk känsla att gå runt på det enorma lajvområdet och möta de över tusen lajvarna. Varje dag träffade jag mängder av nya karaktärer, och det är liksom det som alltid varit charmen med Enhörningens nybörjarlajv i Eleriakampanjen: Det går inte att träffa alla, det går inte att lära sig alla grupper och roller. Det är som en verklig värld på det sättet. Jag spelade Jaron Silver, äldsta barn till Jorzac Silver, äldsta barn till Rellek Silver, äldsta barn till Svala Silver men adopterat äldsta barn till Jori Silver, båda barn till Rafer Silver, äldsta barn till Fyrvind Silver. Rollen spelade jag på ytterligare sju lajv, tillsammans med Stordal som spelade Jarons yngre bror Reon.

Det blev en jävla massa fiktion genom åren, eftersom jag tidigt hade ambitionen att arrangera "lajv i lajvet" genom gruppen. Även när Enhörningens intriger inte gav något att spela på så skulle det finnas ordentligt att göra inom gruppen, vilket på sätt och vis gör Silverföljet till de första lajv jag arrangerade. Hemsidan finns f.ö. kvar och den senaste nyheten (över tre år gammal) är komiskt nog på temat "Vi är inte döda!" Jag började också konstruera ett nytt fantasyspråk till gruppen. Jag kan fortfarande komma på mig själv med att översätta saker till Draktunga i huvudet när folk frågor vilka språk jag kan, även om jag inte är nördig nog att faktiskt säga det högt. Lite stolt är jag faktiskt över att jag skrev en sång på vårt påhittade språk, som dessutom är ganska bra för att vara ett tidigt verk från min sida...

Shelter me, oh, genius words

Här sitter jag då mitt i natten och formulerar ett litet blogginlägg. Jag har precis slutfört ett studieprojekt som jag borde ha slutfört förra veckan, vilket förövrigt är det första vettiga jag gjort på ett par veckor. Den senaste tiden har jag inte får något gjort på vare sig studier eller hobbyprojekt, men som tur var har det i alla fall inte varit så våldsamt mycket jobb att slingra sig ifrån heller. Det är faktiskt inte fascinerande; jag har varit så omotiverad att jag inte ens startat något datorspel eller skrivit något på ARHA-bloggen. Det mest ansträngande jag gjort är att slipa upp mina rostiga PhotoShop-skillz och titta på The Pacific. Och skriva en födelsedagsdikt till Linnea om flygande bävrar. Man måste prioritera här i livet!

Det fick bli ett kort blogginlägg så att jag i alla fall känner att jag har någonting att visa upp från den här kvällen. Jag lever, mår bra samt planerar ett nytt Kärlekskalas ("Kärlekskalaset V: Bacchus to the Future").

I can disappear; Anytime I want to

Kanske stämmer det trots allt, vad jag skrev i mitt förra blogginlägg. Kanske känner jag inte så intensiva känslor som jag gjorde när jag var yngre. Tur är väl det i så fall; att återgå till samma känslospektrum som under puberteten känns icke-önskvärt. Jag tänkte på det för ett par veckor sedan, när jag fann mig i själv lite nere och deppig. Jag kände det där hugget av allmän ångest i hjärtat och tog ett djupt andetag och log åt det hela. Sen var jag visserligen tvungen att upprepa det hela fyra-fem gånger under den följande timmen, men sorgsnare än så blev jag inte. Det här hade inte varit någon vidare historia om det inte var för att det här var det värsta jag känt sedan... slutet på Medeltidsveckan 2008, antar jag. Jag var knappt ens deppig nu, men jag var deppigare än jag varit på typ 18 månader. Jag fann det hela rätt fascinerande, och log rejält åt det hela bara minuter efter att jag varit nere. Jag övervägde att skriva en sång om det, men jag fick inte riktigt inspiration till att skriva ihop någon längre text.

Det har varit dåligt med just inspiration den senaste tiden. Borta är dagarna när jag hade pepp nog att sätta mig och skriva på bloggen, eller slänga ur mig lajvtexter och sånger. Visst, jag tänker fortfarande ut en del blogginlägg och sånger som jag aldrig skriver ner, men så har det alltid varit. Det har alltid funnits saker som jag i slutändan aldrig sätter på pränt, av olika anledningar. Nu skriver jag nästan ingenting istället.

Jag vill minnas att jag tidigare nämnt att jag mest skriver just när känslorna svallar, särskilt om det är sådana känslor som jag har svårt att hantera. Det gäller kanske alla, i och för sig, men just min blogg illustrerar det med statistik också. När jag har haft svårast att hantera känslorna i mitt liv har jag bloggat mycket, och fått med många rubriker i stil med "I could cheer and call you muse". När jag lever i småmysig och glad apati skrivs det nästan inget.

Det här var ett långt sätt att skriva "Det var länge sedan jag uppdaterade min blogg". Kanske är det också ett sätt att skriva "Jag vet inte riktigt vad jag känner just nu", men det vet jag inte riktigt själv. Jag vet inte om jag vet.

I see it and it haunts me when I'm looking at today

Innan jag börjar med mitt första inlägg på flera månader tänkte jag bara förtydliga en sak angående det förra inlägget: Det är egentligen inte en hemlighet vilka personer som står som anonyma i inlägget. Det kändes bara fel att skriva ut namn, av samma anledning som jag gärna svarar på frågor om mitt kärleksliv från både vänner och främlingar, men inte spontant börjar prata om det. Det blir liksom en skum stalker-grej av det hela, på något vis. Kan jag tycka.

Det har hänt mycket under sommarmånaderna. När jag inte försökt att inte försumma mina studier så arrangerade jag Södra Riket, vilket blev mycket lyckat. Dessutom blev det till att åka på Ödesväv 2009, vilket inte slog Ingenmansland men var ganska roligt ändå.



Jag skulle kunna skriva något om hur länge sedan det var något jag skrev sist, men den uppmärksamma läsaren torde upptäckt det själv. Det känns helt enkelt inte som att det finns lika mycket att skriva när jag inte har något att skriva om kärlek. Inspirationen vill inte infinna sig och det är inte lika mycket som känns värt att nämna. Under en tid i slutet av sommaren levde jag felaktigt i tron att jag helt enkelt inte har ett lika stort känslospektrum nu. Mitt humör tycktes mig sträcka sig från "ganska nöjd" genom "rätt lycklig" till "väldigt glad". Jag tyckte mig aldrig känna något annat. Aldrig vara överväldigande lycklig, aldrig arg, aldrig längtansfull, nostalgisk, melankolisk, ledsen, förbannad eller förälskad. Aldrig riktigt se fram emot något, aldrig riktigt längta tillbaka, aldrig ångra något. Jag hade redan tidigare spekulerat i att det kanske var därför höll fast vid de tidigare känslorna. Att jag envisades med att vara kär för att få känna ytterligare en känsla.



Det var naturligtvis löjligt fel, vilket jag insett med all önskbar tydlighet de senaste månaderna. För ett par veckor sedan var jag mäktigt förbannad när jag missade sista direktbussen och strax efter det missade tåget, båda för att föreläsaren hållt kvar hos tjugo minuter över tiden. När jag slogs av insikten att jag var arg gick det snabbt över, och jag kunde inte låta bli att bli glad över att jag naturligtvis hade haft fel hela tiden. Sedan Arleskär lånade mig boken Trondheimsmodellen har jag upplevt allmän idealism, och släpade mig rent av iväg på mitt första SSU-möte efter snart tre års inaktivt medlemskap. Några riktigt trevliga fester på sensommaren har varit väldigt minnesvärda, jag minns årets Medeltidsvecka med glädje och nog längtar jag till Skymningsland!
Även om man bortser från att jag hade fel så kan man naturligtvis ha skilda åsikter om hur hemskt det är alltid vara glad, men jag är nöjd med att nästan alltid vara lycklig.

Nu funderar jag så smått på ett nytt Kärlekskalas (Kärlekskalaset V: Bacchus to the Future), men det får dröja tills jag fått in de sista inträdesavgifterna från KK4. Än saknas det pengar från Anja, Elin, Emma och Åkesson, och nu är det närmast en principsak. Jag har dessutom bestämt mig för att klippa av allt hår och sälja det, förhoppningsvis dyrt. Pågrund av min allmänt dåliga studieinsats i våras är jag nämligen utan studiemedel under hösten, vilket är lite sämst. I övrigt känner jag för att diskutera Livet och Kärleken över té (eller öl, det är också gott), men det gör jag allt som oftast när jag bloggar. Jag hamnar i just de tankemönstrena. Så snart som det är lämpligt måste jag i alla fall bjuda Anja på paj angående ett vad jag förlorade...