Feeling; I've been lost for years

Nu drar årets sommar mot sitt slut. Om inte lillasyster hade sprungit iväg med min externa hårddisk så hade jag gått in i mitt musikarkiv och spelat Standing on the Edge of Summer, med Thursday. Nu blir det istället till att spela Four Star Mary, eftersom det råkar ligga på den interna hårddisken.

Det har varit en aktiv sommar, särskilt mot slutet. Första delen av sommaren präglades av förberedelser inför Granland, själva lajvet Granland och slutligen efterfester för att fira Granland. Det var ett bra lajv. Möjligen behövs fler efterfester. Och ett Fort Marianne - Lajvet. För det är inte fel att spendera en helg på att bygga på vårt fina fort. IN-lajv.

Resten av sommaren handlade mer om att förbereda Ingenmansland, bygga på Ödesväv, lajva på Ingenmansland och så Medeltidsveckan, underbart som vanligt. Från både Ödesväv och Ingenmansland finns en del bilder och sånt. Bildlänkar-delen av Ingenmanslandsforumet rekomenderas. I synnerhet Hickos bilder är coola, där är en del av bilderna tagna IN-lajv. Mustiga bilder på flyganfall och explosioner.

På Bilddagboken finns ungefär hälften av mina bilder från Medeltidsveckan, med lite beskrivningar av vad vi sysslade med där. Det var, som vanligt nice. Jag gillar Medeltidsveckan. Det är något med att alla vänner bor i samma stad i en vecka som är coolt. Visst, man hade sett folk mer om alla bodde på exakt samma plats, men just eftersom man bor lite utspritt så gör slumpen att man umgås i konstellationer man normalt inte rör sig i. På Medeltidsveckan finner man sig ofta ensam med folk, i synnerhet om man är som jag och anser att folk inte ska gå hem själva. Jag följde många människor hem av denna anledning. Resultatet blev naturligtvis att jag gick extremt mycket ensam, för när man väl lämnat av någon i deras läger/lägenhet/vandrarhem/stuga så ska man ju vandra tillbaka igen.

Tyvärr var jag tvungen att lämna Visby tidigare för att åka hem och skriva en omtenta. Så blev det inte. Jag fick en form av halsfluss där bakterierna bildar bölder på insidan av halsen och får den att svullna upp. Party. I en vecka var jag sängliggande, och större delen av tiden kunde jag inte svälja fast föda pågrund av svullnaden. Från onsdag till fredag kunde jag inte heller svälja någon vätska; allt bara fortsatte upp i bihålorna. När jag började tillfriskna på fredagen, med hjälp av pencillin, hostade jag ut både den svartvinbärssaft jag försökt dricka på torsdag morgon och en del müsli som jag försökt äta till frukost samma dag. Jag blev först lite förvånad när slemmet av röd-svart. Nu är jag i alla fall både frisk och smittfri sedan ett tag tillbaka. Eller, frisk är jag väl inte. Nu är jag förkyld istället, men det är inte precis särskilt farligt. På det stora hela var det en ganska kul vecka, trots allt. Lite trist att inte kunna svälja, men samtidigt var det en spännande upplevelse att ha extremt svullnad i halsen. På något vänster kändes det också lite skönt att leva på yoghurt och filmjölk; det enda som var tungt nog att hamna i matstrupen istället för bihålorna, och mjukt nog att passera svullnaden.

När jag skriver detta borde jag egentligen skriva på min andra omtenta. När jag väl fixat den så är allt rätt lugnt på studiefronten för en tid framöver. Större delen av hösten kommer att gå åt till min Kandidatuppsats Murarmästarnas inre angelägenheter. Nästa vecka blir det Kalla Fötter. I oktober blir det Granland: Utpost Marianne. I slutet av november åker jag till London med familjen, och fortsätter sedan ensam till Nordirland för att hälsa på Anja i Cushendall. Livet känns lagom uppbokat. Jag känner viss brist på pengar, dock. Jag önskar lite att jag hade råd med Dumle. Kärleken är, som vanligt, ett kapitel för sig. Ett kapitel jag inte kommer att skriva nu.

Jag tycker faktiskt att det varit lite dåligt med samtal om Livet, Dumlen och Kärleken på sistone.

Loved in front behind my back hated

I förra inlägget skrev jag att det hände coola saker på Ingenmansland. Det gjorde det också.

Det är lördag eftermiddag, och valet till Kommittén stundar. Min roll, Daniel Järnvik (Ställf. Vaktchef) har redan suttit två mandatperioder och är egentligen lite trött på att kommittén kommer ivägen för hans ordinarie arbete, men han har ändå ställt upp som valbar kandidat ifall någon vill välja om honom. Solen står högt, värmen är extrem och större delen av Östbacken sitter ute i skuggan, i den tältby som står utanför själva bosättningen. Det är här i tältbyn alla Östbackens danskar bor, så det är lite av Östbackens danska kvarter. Det är också här valurnorna står och det är här pappersvändarna står och ser till så att valet går rätt till. Daniel står i kön och väntar på sin tur att rösta, medan kommittékandidater håller tal och skyltar med propagandaaffischer runt kön.

Plötsligt hörs ett avlägset motorljud, och ett flygplan syns på avstånd. "Skumt", tänker Daniel, samtidigt som planet svänger runt och paserar på låg höjd över Östbacken. En bomb smäller av vid västra värnet, ytterligare en någonstans i närheten av tältlägret och en på den minerade gräsmattan. Grus och sand regnar ner över kön, mossa rasar från huset och alla drabbas av kollektiv panik.

Folk runt omkring slänger sig in i buskarna. Daniel drar tjänstepistolen och springer mot västra värnet. En flyganfall har ju alltid en poäng, och det troligaste lär väl vara att de mjukar upp oss inför ett markanfall, eller? Medan han springer tänker han på sin vän Andrei, han är ju fobiskt rädd för flygplan. Hur fan gick det för honom? Framme vid värnet ligger flera personer skadade och Daniel stannar en stund för att reflektera över situationen. Det finns sjukvårdare på plats. Kanske har någon missat flygplanet? Bäst att meddela radiocentralen, där ju inomhus och har kanske missat allt! Daniel anropar RC, men får inget svar. Mystiskt. Bo Knutsson gör radioanrop till samtliga vaktchefer; de ska ta med sig jourhavande vakter och inställa sig vid vaktkontoret. Alla andra ska ut ur byggnaden och samlas i tältbyn. 

Daniel skriker sig hes med sin ganska ljudliga stämma, och kommer som första person fram till vaktkontoret. Där sitter Mikaela i radiocentralen, iklädd hjälm. Fan, det är ju rasrisk om huset blir träffat. Daniel tittar ner i lådan med hjälmar och trycker på sig en av dem, trots att han brukar hävda för sina vänner att de egentligen är ineffektiva och rätt oanvändbara. En trygghet ändå, bättre än inget. En snabb tanke; var fan är Karl? Det är väl han som har radiotjänst? Har den jäveln stuckit? Övriga vaktchefer anländer och Daniel får order om att stanna kvar medan övriga söker igenom huset och evakuerar. Radiocentralen och vapenförrådet måste skyddas till varje pris. Jägarna kommer förbi, och Daniel låter dem hämta ut vapen. Jägarna litar han på. En av danskarna kommer förbi och ger jourvakterna utanför några tips på var de ska stå. Hon verkar militärt tränad och vänlig, så Daniel ger henne tillåtelse att hämta ut sina egna vapen. Övriga vapenkåta bosättare får kallt nej, men erbjuds en hjälm om de vill. Flera stycken accepterar. 

Mikaela hänger på sig radioutrustning och gör sig redo att gå flygande. Radiocentralen blir mobil, och Daniel får en klump i magen när han inser att han blir den enda i vaktkontoret, kanske den enda som är kvar i hela bosättningen. Just när Mickan går mot dörren kommer Hicko in och förklarar att det ser lugnt ut, varpå han frågar varför Daniel håller i pistolen. Det finns ju en fullt fungerande M14 någon meter ifrån honom, något Daniel inte ens reflekterat över. Han stoppar krampaktigt pistolen i hölstret och tar emot geväret, gör mantelrörelse och sätter sig på en stol med utsikt över vägen in. Hicko greppar en kulspruta och försvinner igen. 

Efter vad som känns som en evighet av osäkert väntan på en fiende som inte kommer så dyker Daniels ex-flickvän Rakel upp i dörren och allt adrenalin rinner av. Plötsligt tycks allt väntande onödigt, och Daniel sänker geväret medan Rakel springer fram och kramar honom. Daniel är inte medveten om det då, men i efterdyningarna av kaoset har Rakel bråkat med flera personer, däribland sin nya pojkvän; Daniels vän Andrei. Daniel hör till en av de få vänner hon har som hon inte är blivit arg på, och de kramas en stund innan hon springer vidare. Strax efter dyker Daniels kusin Sixten upp och bjuderp ett järn och lånar en hjälm. Några minuter efter det dyker Andrei upp, och Daniel lånar honom tjänstepistolen och får honom att lova att skydda Rakel och de andra. Om något skulle hända. 

Daniel blir kvar i vaktcentralen ytterligare en stund, han tänker inte flytta på sig förän han får order. Dessutom var Hugo skadad i bombanfallet, så någon måste titta till förrådet. Såvitt Daniel visste var han den enda person förutom Hugo som visste hur förrådets pappersarbete fungerade. Bäst att stanna kvar där ett tag och se till så att vapen paserar ut och in ur förrådet ordentligt...