onsdag, september 10, 2014

Blissfully painful and insanity

Jag har en spellista jag kallar "Musik med bagage". Den går att hitta HÄR. Där lägger jag in låtar som har starka minnen kopplade till sig, så med några undantag är det temalåtar från lajv jag varit på. Jag blev lite inspirerad att skriva om dem och varför de är i listan, lite som gångerna det verkligen kändes i det förra inlägget.

Socker var temalåten från lajvet Lindängens Riksinternat, och för med sig både bra och dåliga känslor. Det är en maktlöshet, men också känslan av att min roll CW Sporre kanske ändå hittade en väg ut ur pennalismen och från den väg som han inte själv insåg redan var utstakad för honom.

Min sista gnista hopp
Var att synas att bli sedd
Och jag glömmer bort att andas
För sex, musik och våld
Var det vackraste som hänt mig
Sen själen min blev såld


Damage liksom råkade bli min egen temalåt för Nils Mats, min roll på Brudpris. För mig bär den med sig starkare minnen och känslor än vad lajvets egentligen temalåt gör, och fångar på något sätt min känsla av ett lajv med massor av känslomässigt förstörda roller som gjorde sitt bästa för att vara bra människor men fastnade i att upprätthålla ett system som gjorde de allra flesta olyckliga.

I want someone who lives up to this grandeur in my head
And you don’t do much to sell me I’d be best with you instead
I hate the way I feel, but I don’t think I can change
I just breathe you each day.

Are we only damaging what little we have left
Both of us swimming in the same polluted mess
Are we too damaged now to possibly connect
To honestly connect


The Parting Glass blev min egen temalåt för lajvet Luftskeppet som dök upp. För min del handlade lajvet om hur min roll möter sina gamla vänner och inser att de inte längre är de människor han kände. På olika sätt lämnade Adjutant Armand Arnaud de flesta av dem bakom sig, bildligt eller bokstavligt.

But since it fell unto my lot
That I should rise and you should not
I gently rise and softly call
Good night and joy be to you all


Hökpers vals var temat för Brudpris som helhet. Jag har lite svårt att koppla starka känslor till instrumental musik, men jag fylls av en lite modstulen känsla när jag hör Hökpers vals. Jag blir lite allmänt nedstämd, utan att riktigt få upp bilder från lajvet.

Work etsade sig in som ett sorts OFF-tema för arbetet med Södra Riket II och de konflikter och känslor som uppstod kring det. Nu för den faktiskt inte längre med sig några dåliga känslor, mer än möjligt ett lite nostalgiskt vemod emellanåt. Annars är det rätt positiva känslor och minnen av allt som funkade.

Can't say I was never wrong
But some blame rests on you
Work and play they're never okay
To mix the way we do


Where have all the flowers gone? och Stand by me är också låtar från Luftskeppet som dök upp, och till viss del från Treizième, je t'aime. De var eller blev temalåtar för en grupp människor där både jag och min roll hade lite oklar tillhörighet och inte riktigt var en självklar del av gruppen vare sig OFF eller IN. Således är det musik som för med sig en lätt känsla av utanförskap. Det känns som om de inte är "mina" låtar, och just därför är det också mycket bagage i dem.

Where have all the soldiers gone
They've gone to graveyards every one
When will they ever learn?
When will they ever learn?

Where have all the graveyards gone
Gone to flowers every one
When will we ever learn?
When will we ever learn?


Carry On Wayward Son valde lite sig själv som tema för Adjutant Armand Arnaud inför Krigshjärta VI, och gjorde sig väl både som kontrast till andra låtar jag lyssnat på i samband med att jag spelat Armand och passade in i lajvets händelser och dramaturgin för karaktären - en plikttrogen idealist som sakta brutits ner av kriget och blivit allt mer desillusionerad. Det är mycket känslor, men mest positivt.

Masquerading as a man with a reason
My charade is the event of the season
And if I claim to be a wise man
Well, it surely means that I don't know

[...]

Carry on my wayward son
There'll be peace when you are done
Lay your weary head to rest
Don't you cry no more no


Shiny Happy People är inte på något sätt lajvrelaterad, och det är bara positiva känslor, men det är en låt som väcker många minnen varje gång jag hör den eftersom den hade en udda roll i min sexdebut.

Shiny happy people holding hands
Shiny happy people laughing


Andetag lyssnade jag på närmast på repeat medan jag skrev Södra Riket. Hade jag insett charmen med temalåtar för lajv på den tiden så hade jag kanske rent av använt den som temalåt, men nu fick den i alla fall forma mitt skrivande. Jag försökte fånga känslan av det oföränderliga och cykliska på lajvet.

En dag är du en av dem, som har levat förut i en svunnen tid
En dag, kanske länge än, ska du vaggas till ro, själen finna frid
Dina gärningar, ditt ord, din tro vandrar vidare i dina barnbarns blod
Så som havet bär var våg i sin famn famnar tillvaron evigt människan


Of Steel var temalåt för Carl Walther Sporre, och det slutgiltiga valet blev faktiskt först efter lajvet även om jag funderade på den redan innan. På sätt och vis var det alltså en låt jag valde för att fånga och behålla känslor från lajvet, snarare än för att komma i roll. Eftersom mitt lajv kom att handla om att hitta kärlek och någon sorts uppvaknande för min roll så kändes den träffande.

Unworthy of all your time
While I dance here among the land mines

Can you save me - 'cause I don't wanna end up like they are
Can you save me - 'cause I don't wanna get stuck like they are
Can you save me - 'cause I don't wanna give it up like they are


Firefly lyssnade jag väldigt mycket på i slutet av högstadiet och början på gymnasiet, och för med sig minnen av mina första lajv, min första stora kärlek och de många vänner som jag lärde känna däromkring.

To me you are the light from a light bulb that breaks sometimes
And the tender warmth inside is released into my life
It smothers me in flames that lick and scorch my face
As the smoke reaches the sky know I'm burning tonight
Know I'll burn for you tonight


En apa som liknar dig, i Darins tolkning, var temat för lajvet med samma namn. En apa som liknar dig var ett lajv som följde upp lajvforumslajvet Iluvatars barn (som spelades på ett forum, och var inspirerat av 90-talets lajvforum och dagens "vi som lajvar", typ). Ett lajv som var ganska close-to-home och lät mig påminnas om hur det var att vara tonåring och nybörjarlajvare.

Jag är dina drömmar, jag är den som aldrig säger nej
Jag är apan som liknar dig
Jag är lyxvarianten, jag är färgen i filmen om ditt liv
Jag är apan som liknar dig


Men bara om min älskade väntar är ytterligare en låt som fick sitt bagage via Krigshjärta. Egentligen var det temalåt för Arsène Lupin, Fors roll, men blev viktig även för mig som spelade hans bror. Inte minst för att vi spelade på liknande hjärtesorg, där Arsène saknade en människa han älskat men som dött och Armand hade skuldkänslor över att han aldrig älskade en människa som älskade honom.

Och bara om jag vet att hon väntar
Om jag hör hennes hjärta sakta slå
Bara om hon låg här tätt intill mig
Kan jag bli den jag var igår


Hang With Me var en låt som spelades flitigt av eleverna på Lindängens Riksinternat och är således i motsats till övriga lajvlåtar med bagage diagetisk. Den catchy melodin satte sig efter lajvet, och texten kändes som den passade min bleed från lajvet, som var den starkaste och mest positiva bleed jag upplevt från ett lajv.

Just don't fall
Recklessly, headlessly in love with me
Cause it's gonna be
All heartbreak
Blissfully painful and insanity
If we agree
You can hang with me


Min viloplats var tema- och inrollningslåt för Granland III. Som arrangör var jag lite för upptagen med att arrangera för att verkligen komma in i roll ordentligt, men visst för den med sig ett stilla minne av att misshandla sina vänner för deras eget bästa. Så där som en del människor gör. På lajv.

Sök inte mig där fåglar sjunger
Jag finns ej där min älskade
Jag finns där slit och bördan tung är
Där är min viloplats


Slutsats var, liksom Men bara om min älskade väntar, en temalåt en annan persons roll. Slutsats var temalåt för Felicia Haraldsson, Almas roll på Lindängens Riksinternat. Skolans enda externatelev, som gjorde sitt bästa för att passa in och som mot slutet av lajvet hamnade i en romans med Carl Walther. Kanske slutade det med att hon öppnade CW:s ögon för omvärlden, kanske slutade det med att han blev en väg in för henne i makteliten. Just det lite öppna slutet gnager lite varje gång jag hör låten.

Ta min hand eller låt bara bli
Mindre kan ingen göra, mera kan ingen göra
Se mig, se mig eller låt bara bli
Mindre kan ingen göra, mera kan ingen göra

torsdag, april 03, 2014

I'll be fine, it's not the first; Just like last time but a little worse

(Uppdaterad april 2022) Här skriver jag egentligen inte längre. Jag kom till en punkt i livet när jag kände att jag hellre skriver till en person än rätt ut på internet när jag behövde skriva av mig. Förr i tiden var vi ett troget gäng som läste varandras bloggar, nu känns det oftast som om det är bättre att skriva direkt till en vän. Nu inspirerades jag dock av min vän Lei (död länk) som i sin tur inspirerades av Elsa Billgren att skriva på temat "Några gånger när det verkligen kändes". Jag tyckte att det var fint och vackert att läsa små fragment av andras minnen, så jag gjorde som Mathilda, Mattlo och Alma redan gjort och skrev en egen lista:
- Jag möter dig, min kanske äldsta vän, som jag inte sett på flera månader. Vi som brukade ses nästan varje dag. Du är full och hög och drar osammanhängande gamla internskämt vi delat och citerar filmer vi sett och spel vi spelat -- allt utan kontext. Det var inte den allra sista gången vi sågs, men det känns som det.
- Vi skiljs åt vid din dörr. Jag berättar att jag åker hem redan nästa dag, och du kysser mig för första och sista gången någonsin. Trots att det är flera år efter att vi kom fram till att det aldrig blir vi.
- Ensam på en begravning omgiven av främlingar. Jag har inga blommor med mig, jag har inte ens osa:t. Jag kände att jag behövde vara där. Jag tror att jag gjorde det lite, lite lättare för dig.
- Den högsta punkten på flera kilometer och utsikten över min barndomsstad. Jag funderar på om jag ska våga kyssa dig, men det är du som kysser mig i backen på väg ner.
- Du frågar helt i förbigående hur kär jag var i ditt ex när ni var ihop. Jag ler och svarar ärligt “ganska”.
- Jag kommer tillbaka till rummet med en kanna vatten, med en morgonrock svept runt midjan som en handduk. Jag har Shiny Happy People på hjärnan och hela situationen är så rolig och oväntad att alla bara skrattar åt allt.
- Vilse långt ut på landsbygden i ett främmande land. Det ser ut att börja regna när som helst, jag har ingen mobiltäckning och har inte ätit på hela dagen men jag betvivlar inte för en sekund att det är värt allt det för att få träffa dig (det var det).
- Det finaste, ärligaste “Jag kommer aldrig få känslor för dig” jag kan tänka mig och jag vet inte ens riktigt om jag är lättad, ledsen, apatisk eller glad.
- Vänner överallt runt omkring mig, men känner inte att jag lyckas ta mig in i ett enda samtal. Plötsligt inser jag att du inte är där och går iväg och letar efter dig. Jag hittar dig ensam och du berättar att du överväger att ta ditt liv. Jag följer dig hem och håller om dig, kanske lika mycket för att känna mig behövd som för att trösta dig.
- En kväll helt utan förväntningar slutar med sång till allmänhetens förtjusning. I refrängen hör jag plötsligt två nya röster stämma upp bakom mig. Jag vänder mig om och ser att ni lite oplanerat dykt upp. Det slutar med en fantastiskt trevlig kväll, magisk utan att vara särskilt speciell. Att kändes som en feel good-sitcom.
- Vaknar bredvid dig morgonen efter festen. För första gången på länge känns det som om det inte ens är lite konstig stämning mellan oss. Jag funderar på att säga något om det, men innan jag hinner öppna munnen så tittar du på mig, lägger huvudet på sned och säger “Är det bara jag, eller är det här första gången på länge vi ses och det inte är ens lite awkward?”.
- Går hem i grått och tråkigt väder. Jag är låg, försöker reda ut om det jag känner är stress, närhetstörst eller om jag är förälskad igen. Eller önskar jag bara att jag var förälskad för att få känna något? Så spelas plötsligt låten som ditt ex hade på repeat när ni precis hade gjort slut och jag börjar nästan garva rätt ut. Nej, tyvärr var jag inte förälskad den gången.
- Vi stannar till i vår promenad på en idyllisk liten träbro över vattnet. Med bakgrund av vår ofrivilliga biodejt och vår helt oplanerat romantiska middag kan vi inte göra mycket annat än båda rycka på axlarna och kyssa varandra i fullmånens sken. Det var liksom upplagt för det.
- Du dyker upp på en ganska misslyckad födelsedagsfest för att du bråkat med din pojkvän och behöver fly någonstans. När jag flera timmar senare går och lägger mig sker den närmast filmiska scenen att jag lägger mig till rätta, stänger ögonen, tar ett djupt andetag… öppnar ögonen och inser att, men vad fan, jag är ju kär?