fredag, oktober 28, 2005
Nothing to lose
Jag tror jag kan ha råkat erbjuda mig att hålla tal när det är öppet hus på Röllingby Gymnasium. Jag ska tydligen stå vid samhällsklassernas bord och propagera för att folk ska välja Röllingby.
måndag, oktober 24, 2005
söndag, oktober 23, 2005
Starfire
Burning starfire
Shine in the sky
For the lives of great men
Who stand by your side
When the night fall
On we will ride
For no lost souls will live on forever
En ganska slö söndag än så länge. Sitter och lyssnar på DragonForce och... öh... Inte så värst mycket mer. Såg av sista avsnittet av Full Metal Panic: The Second Raid. Nu måste jag hitta någon ny animeserie att följa på helgerna, antar jag ^^Shine in the sky
For the lives of great men
Who stand by your side
When the night fall
On we will ride
For no lost souls will live on forever
(Starfire, Fields of Despair och Black Winter Night är riktiga höjdarlåtar)
fredag, oktober 21, 2005
And as winds turn...
Glad Ahlbergdag allihopa! Dennis har satt igång firandet ordentligt genom att lägga upp min fina film på sin hemsida om Ahlberg. Score! Har precis varit och firat honom, f.ö. En rätt bra avslutning på en dag som varit både uppe och nere.
Började med att vara trött
Var rätt pigg och glad i skolan
Var trött och hade ont på gymnastiken. Vi tränade pungsparkar praktiskt taget hela lektionen. Jag fick en hel del snabba fötter mot mina knän
Blev pigg och glad när jag fick gå hem
Mådde rätt piss en timme, tills jag kom på att det dåliga egentligen var jättebra. Inget dåligt som inte har något gott med sig, och det här hade nästan bara gott med sig.
Då blev jag på riktigt bra humör
...och det har jag varit sedan dess.
-------------------------------------------------------------------------
Trivia om bloggen: Jag lägger ner mer tankearbete på att välja en bra rubrik än på att skriva själva inlägget. Senaste tiden har praktiskt alla fått en rad ur någon låt någonstans i minnet, och nästan alla rubriker betyder minst lika mycket som själva inlägget.
Innan dess var jag bara tråkig ^^
Började med att vara trött
Var rätt pigg och glad i skolan
Var trött och hade ont på gymnastiken. Vi tränade pungsparkar praktiskt taget hela lektionen. Jag fick en hel del snabba fötter mot mina knän
Blev pigg och glad när jag fick gå hem
Mådde rätt piss en timme, tills jag kom på att det dåliga egentligen var jättebra. Inget dåligt som inte har något gott med sig, och det här hade nästan bara gott med sig.
Då blev jag på riktigt bra humör
...och det har jag varit sedan dess.
And as we grow older and wiser
And as winds turn
We evolve from our mistakes
We find more things to learn...
And as winds turn
We evolve from our mistakes
We find more things to learn...
-------------------------------------------------------------------------
Trivia om bloggen: Jag lägger ner mer tankearbete på att välja en bra rubrik än på att skriva själva inlägget. Senaste tiden har praktiskt alla fått en rad ur någon låt någonstans i minnet, och nästan alla rubriker betyder minst lika mycket som själva inlägget.
- Wasting time - Blink 182 - Wasting Time
- You know - Blink 182 - Emo
- På Färdigt -
- But life goes on - Bizzy Bone - Life Goes On
- If this is the last song... - Looptroop - Last Song
- Med vinden i håret -
- Sometimes I wish I just had something to say - Blink 182 - Sometimes
- But I'll be back again - Our Lady Peace - Blister
- Den vanliga sortens uttråkan -
- It's all fucked up, but we're allright - Our Lady Peace - Life (Modifierat, egentligen "It's all messed up; But we're alive")
- Story 'bout the world - Our Lady Peace - A Story About A Girl
- Tillbaka! -
- Deathninjapirates; Away! -
- Tid och otid -
- Tankar på allt och inget -
- Uppdaterat och sånt -
- Jag har en hink med dumhet -
- Don't try to look so wise - 明星 - Wind
- Skolstart och Lajvplannering -
- Tidsförvirring och Tidsbrist -
- ...och tiden fortsätter gå -
- Hemkomst och Terrorism -
- Hemma -
- Iväg mot Musikanternas Kamp! -
- Borde stressa, stressar inte -
- Små ändringar och sånt -
- It's not in what you say... - Sum 41 - Summer
- Inte mycket kvar... -
- Boredom -
- En kväll som många kvällar -
Innan dess var jag bara tråkig ^^
So I fall back to the ground
Space ain't for me
I guess i'm earthbound
________________________________________
I guess my mind caught fire that friday
And it made my heart pound
Like a collision on the freeway
It burned down to the ground
Sammanfattningsvis: Jag mår faktiskt riktigt bra, trots att texterna i bloggen kanske ger motsatt budskap. Jag råkar faktiskt bara gilla de styckena. Normalt betyder textstycken i texten något, men inte den här gången =)
Space ain't for me
I guess i'm earthbound
________________________________________
I guess my mind caught fire that friday
And it made my heart pound
Like a collision on the freeway
It burned down to the ground
Sammanfattningsvis: Jag mår faktiskt riktigt bra, trots att texterna i bloggen kanske ger motsatt budskap. Jag råkar faktiskt bara gilla de styckena. Normalt betyder textstycken i texten något, men inte den här gången =)
torsdag, oktober 20, 2005
Wasting time
Sitter på Webdesignen och slår ihjäl tid. Det går rätt bra, bara lite drygt 10 minuter kvar. Borde tränat på förhöret i Spanska igår, men bestämde mig för att spela Black & White 2 istället. Snart klar med det... Anyway, egentligen finns det inget att skriva, jag skriver för att slippa tråkas till döds. Det går faktiskt ganska bra.
Förövrigt talas det här hemma om att skaffa en ny katt. Kattungar är coola.
Förövrigt talas det här hemma om att skaffa en ny katt. Kattungar är coola.
söndag, oktober 16, 2005
You know
Jag borde verkligen uppdatera oftare, men just nu känns det inte särskilt händelserikt. Jag är på bra humör hela tiden, men livet känns väldigt... Rutinmässigt. Nåja, det närmar sig lov, och i November ska man ju iväg till Madeira. Mmm... Semester. Jag gillar att flyga. Jag gillar stora flygplatser fyllda med stressade människor som ska ut i världen, eller tillbaka hem. Jag gillar att sitta still i några timmar, högt över marken medan jag reser så långt att det blir svårt att föreställa sig.
Hmm... Jag har ont i ryggen. Knäckte den rätt för... Två veckor sedan, tror jag. En av mammas gamla klasskompisar, som tidigare var gift med en av pappas lumparpolare, är gift med en kiropraktor. Blev det vanliga knäckandet och det vanliga "Rör dig mer". För en gångs skulle var det i alla fall lite mer konkreta ideér på sätt att röra sig. Tydligen bör jag simma, klättra eller träna någon kampsport där ryggen är tränas mycket, typ aikido eller jujutsu. Lär väl inte bli något av dem, kan jag tänka mig, men jag lär väl i alla fall överväga saken. Problem är till för att lösas, och träning är bästa lösningen på det här problemet. Blä. Och jag som hatar att träna. Blir alldeles för enformigt, och aldrig lyckas man övertala någon annan att hänga på, och träna ensam är mördande tråkigt.
Nej, jag tar nog och fortsätter köra med långpromenader och träningscykel.
Hmm... Jag har ont i ryggen. Knäckte den rätt för... Två veckor sedan, tror jag. En av mammas gamla klasskompisar, som tidigare var gift med en av pappas lumparpolare, är gift med en kiropraktor. Blev det vanliga knäckandet och det vanliga "Rör dig mer". För en gångs skulle var det i alla fall lite mer konkreta ideér på sätt att röra sig. Tydligen bör jag simma, klättra eller träna någon kampsport där ryggen är tränas mycket, typ aikido eller jujutsu. Lär väl inte bli något av dem, kan jag tänka mig, men jag lär väl i alla fall överväga saken. Problem är till för att lösas, och träning är bästa lösningen på det här problemet. Blä. Och jag som hatar att träna. Blir alldeles för enformigt, och aldrig lyckas man övertala någon annan att hänga på, och träna ensam är mördande tråkigt.
Nej, jag tar nog och fortsätter köra med långpromenader och träningscykel.
söndag, oktober 09, 2005
På Färdigt
Jag är hemma igen. Jag är trött, men har haft riktigt kul, som alltid när man är med roliga människor och gör roliga saker. Martin missade en massa kul. Så går det när man hoppar av några minuter innan man ska åka.
En trevlig avslutning på en i övrigt rätt dålig vecka. Nästa vecka blir bättre.
En trevlig avslutning på en i övrigt rätt dålig vecka. Nästa vecka blir bättre.
tisdag, oktober 04, 2005
But life goes on
Så, kanske är ett lite mer konstruktivt inlägg på sin plats:
Efter en ganska vanlig tisdag i skolan drog jag med Martin på promenad. Vi kom tillbaka vid halv sex sådär efter att ha vandrat runt lite och pratat om ditt och datt. Tydligen kom jag in precis efter lillasyster, och mamma pratade i telefon. Jag hann gå upp och byta till mjukisbyxor, som alltid när jag kommer hem, och sätta mig vid datorn för att lite snabbt kolla av forum och så vidare. Mamma kommer upp och ropar över Malin och förklarar att Sigge inte finns mer.
Jag tog det förvånandsvärt bra, men det har blivit lite tårar sen dess. Räknar med att det blir lite fler nu när jag är trött. Det är en del som rinner nu också.
Mamma hade tagit honom till veterinären för att han skulle få en spruta till mot vad de diagnostiserat som urinvägsinflamation. Men han kom inte tillbaka. Mamma bad dem göra en rutinkoll eftersom han varit lite seg sista veckan. Han hade börjat tvätta sig igen, men tog inte hand om klorna, t.ex. Rutinkollen visade att hans njurar lagt av praktiskt taget helt. Det var helt enkelt kört, trots att han inte verkade må så dåligt. Han sov hos mig igår natt, precis som praktiskt taget varje natt. Han fick en lugnande spruta inför avlivningen. Den sövde honom inte. Han fick en till. Den sövde honom inte heller. Blodet transporterade helt enkelt inte runt sövmedlet. Så han fick avlivas ändå. Han hann knappt få överdosen av sömnmedel innan hjärtat stannade.
Men som sagt, jag är överaskad över att jag ändå tog det rätt väl. Jag antar att det är för att jag tänkt på det förut. Han började trots allt bli gammal, och allt mer irriterande. Inte så irriterande att jag önskade honom död, men irriterande nog för att det skulle finnas några ljusa sidor också. Men det är väldigt tomt. Han har trots allt varit en stor del av min vardag sedan jag var fem. Jag kan knappt minnas någonting av hur det var innan vi hade katt.
Flera av mina äldsta minnen rör honom. Som när han precis flyttat in här, och fick bo under trappan tills han vant sig vid att vara ifrån mor och vardag. Låda, mat och kattkorg stod under trappan, lite avskärmade från omvärlden så att han skulle känna sig lite tryggare. Men ganska snart slutade han vara rädd för oss och började istället komma till oss för trygghet. Jag minns att vi, av någon anledning, försökte hålla honom på nedervåningen så att vi skulle få sova utan att störas av katten. Pappa fäste kartong längs med hela räcket runt trappan, så att han inte skulle kunna gå eller hoppa upp. Det fungerade inget vidare, och den idén övergavs ganska fort.
För att inte tala om alla gånger jag fick utbrott och skällde ut alla mina vänner tills de inte ville att jag skulle vara med och leka längre. Inget var så lugnande som att sätta sig på golvet någonstans och kela med Sigge. När jag blev arg på mina vänner, när jag blev retad i skolan, när världen helt enkelt kändes som en alldeles för stor och elak plats för mig...
Fast jag undrar om inte mitt äldsta, klara, minne är när vi sitter hela familjen i min säng och disskuterar vad han ska heta. Vi hade nämligen trott att vi fått en hona, och hon skulle då ha hetat Sara, efter någon barnbok med en svart katt med det namnet. Att enas om namn var inte det lättaste, men till slut blev det tydligen Sigge. Mer för att ingen protesterade än för att någon tyckte det lät bra, antar jag.
Visst, han var "bara" en katt, och de senaste åren har jag sett honom som det. En söt sak som gör hemmet lite mer komplett och mysigare, men för länge sedan var han mer än så. Då var han i lika stor grad en vän. En vän som alltid kom när jag kände mig utanför, eller bara inte orkade vara med vanliga vänner. Visst, han passade säkert bara på för att han visste att jag gärna klappade på honom när jag var nere, men det hjälpte ändå. Eller alla gånger han rymde och gick efter mig till skolan. Eller alla gånger jag försökte låta honom gå promenader i kopplet... Om hundrastning ses som motion så kan nog kattrastning ses som utmärkt träning för blivande elitsoldater.
När jag kände för att skita i allt så dök han upp och strök sig mot mig, eller lade sig i mitt knä och somnade där. När jag klev upp på morgonen följde han efter mig. När jag spelade spel så satt han bredvid mig, eller i knäet, eller framför mig, eller på min arm, eller låg bakom skärmen. När jag gick ner på natten för att äta något innan jag gick för att lägga mig så följde han efter och tassade runt medan jag hällde upp fil eller letade blåbärssoppa. När jag sedan gick och la mig så hoppade han upp och somnade intill mig. Praktiskt taget varje natt. Lite då och då kunde han sova på annat håll, men under 12 år han han sovit i min säng i alla fall 6 av 7 dagar i veckan.
Det kommer bli ganska tomt utan honom.
Jag är i alla fall glad att jag slapp hitta honom död. Det har varit något av en mardröm senaste åren. Eftersom han är med mig nästan hela dygnet så vore det ju troligast att jag skulle vara den som upptäckte att han dött. Nu slapp han i alla fall lida. Han har inte visat några större tecken på att ha ont, även om han gav ifrån sig rätt ovanliga jamanden igår, som kan ha varit på grund av smärta. Jag vet inte. Han kunde i alla fall lidit så mycket mer, och i mina ögon levde han i alla fall ett gott liv.
Nä, nu får det räcka. Jag tänkte hinna spela lite också, för att tänka på något annat en stund, och jag har skrivit i nästan en timme. Jag tror det blir till att skriva mer imorgon, men då blir på ett annat ämne och kanske inte ens i bloggen. Jag måste bara skriva för att tänka på annat.
-
Jag kommer inte precis ha lust att gå till skolan imorgon...
Men ändå; Tack, vännen, för att du var så mycket mer än bara ett husdjur.
Efter en ganska vanlig tisdag i skolan drog jag med Martin på promenad. Vi kom tillbaka vid halv sex sådär efter att ha vandrat runt lite och pratat om ditt och datt. Tydligen kom jag in precis efter lillasyster, och mamma pratade i telefon. Jag hann gå upp och byta till mjukisbyxor, som alltid när jag kommer hem, och sätta mig vid datorn för att lite snabbt kolla av forum och så vidare. Mamma kommer upp och ropar över Malin och förklarar att Sigge inte finns mer.
Jag tog det förvånandsvärt bra, men det har blivit lite tårar sen dess. Räknar med att det blir lite fler nu när jag är trött. Det är en del som rinner nu också.
Mamma hade tagit honom till veterinären för att han skulle få en spruta till mot vad de diagnostiserat som urinvägsinflamation. Men han kom inte tillbaka. Mamma bad dem göra en rutinkoll eftersom han varit lite seg sista veckan. Han hade börjat tvätta sig igen, men tog inte hand om klorna, t.ex. Rutinkollen visade att hans njurar lagt av praktiskt taget helt. Det var helt enkelt kört, trots att han inte verkade må så dåligt. Han sov hos mig igår natt, precis som praktiskt taget varje natt. Han fick en lugnande spruta inför avlivningen. Den sövde honom inte. Han fick en till. Den sövde honom inte heller. Blodet transporterade helt enkelt inte runt sövmedlet. Så han fick avlivas ändå. Han hann knappt få överdosen av sömnmedel innan hjärtat stannade.
Men som sagt, jag är överaskad över att jag ändå tog det rätt väl. Jag antar att det är för att jag tänkt på det förut. Han började trots allt bli gammal, och allt mer irriterande. Inte så irriterande att jag önskade honom död, men irriterande nog för att det skulle finnas några ljusa sidor också. Men det är väldigt tomt. Han har trots allt varit en stor del av min vardag sedan jag var fem. Jag kan knappt minnas någonting av hur det var innan vi hade katt.
Flera av mina äldsta minnen rör honom. Som när han precis flyttat in här, och fick bo under trappan tills han vant sig vid att vara ifrån mor och vardag. Låda, mat och kattkorg stod under trappan, lite avskärmade från omvärlden så att han skulle känna sig lite tryggare. Men ganska snart slutade han vara rädd för oss och började istället komma till oss för trygghet. Jag minns att vi, av någon anledning, försökte hålla honom på nedervåningen så att vi skulle få sova utan att störas av katten. Pappa fäste kartong längs med hela räcket runt trappan, så att han inte skulle kunna gå eller hoppa upp. Det fungerade inget vidare, och den idén övergavs ganska fort.
För att inte tala om alla gånger jag fick utbrott och skällde ut alla mina vänner tills de inte ville att jag skulle vara med och leka längre. Inget var så lugnande som att sätta sig på golvet någonstans och kela med Sigge. När jag blev arg på mina vänner, när jag blev retad i skolan, när världen helt enkelt kändes som en alldeles för stor och elak plats för mig...
Fast jag undrar om inte mitt äldsta, klara, minne är när vi sitter hela familjen i min säng och disskuterar vad han ska heta. Vi hade nämligen trott att vi fått en hona, och hon skulle då ha hetat Sara, efter någon barnbok med en svart katt med det namnet. Att enas om namn var inte det lättaste, men till slut blev det tydligen Sigge. Mer för att ingen protesterade än för att någon tyckte det lät bra, antar jag.
Visst, han var "bara" en katt, och de senaste åren har jag sett honom som det. En söt sak som gör hemmet lite mer komplett och mysigare, men för länge sedan var han mer än så. Då var han i lika stor grad en vän. En vän som alltid kom när jag kände mig utanför, eller bara inte orkade vara med vanliga vänner. Visst, han passade säkert bara på för att han visste att jag gärna klappade på honom när jag var nere, men det hjälpte ändå. Eller alla gånger han rymde och gick efter mig till skolan. Eller alla gånger jag försökte låta honom gå promenader i kopplet... Om hundrastning ses som motion så kan nog kattrastning ses som utmärkt träning för blivande elitsoldater.
När jag kände för att skita i allt så dök han upp och strök sig mot mig, eller lade sig i mitt knä och somnade där. När jag klev upp på morgonen följde han efter mig. När jag spelade spel så satt han bredvid mig, eller i knäet, eller framför mig, eller på min arm, eller låg bakom skärmen. När jag gick ner på natten för att äta något innan jag gick för att lägga mig så följde han efter och tassade runt medan jag hällde upp fil eller letade blåbärssoppa. När jag sedan gick och la mig så hoppade han upp och somnade intill mig. Praktiskt taget varje natt. Lite då och då kunde han sova på annat håll, men under 12 år han han sovit i min säng i alla fall 6 av 7 dagar i veckan.
Det kommer bli ganska tomt utan honom.
Jag är i alla fall glad att jag slapp hitta honom död. Det har varit något av en mardröm senaste åren. Eftersom han är med mig nästan hela dygnet så vore det ju troligast att jag skulle vara den som upptäckte att han dött. Nu slapp han i alla fall lida. Han har inte visat några större tecken på att ha ont, även om han gav ifrån sig rätt ovanliga jamanden igår, som kan ha varit på grund av smärta. Jag vet inte. Han kunde i alla fall lidit så mycket mer, och i mina ögon levde han i alla fall ett gott liv.
Nä, nu får det räcka. Jag tänkte hinna spela lite också, för att tänka på något annat en stund, och jag har skrivit i nästan en timme. Jag tror det blir till att skriva mer imorgon, men då blir på ett annat ämne och kanske inte ens i bloggen. Jag måste bara skriva för att tänka på annat.
-
Jag kommer inte precis ha lust att gå till skolan imorgon...
Men ändå; Tack, vännen, för att du var så mycket mer än bara ett husdjur.
If this is the last song...
Min lilla polare är död.
Jag tänkte gråta nu.
If this was the last song
And these were last days
If the show really can't go on
Then I'm catching the train and go on
Och jag är inte humör för att poängtera ut att det kan misstolkas
Jag tänkte gråta nu.
If this was the last song
And these were last days
If the show really can't go on
Then I'm catching the train and go on
Och jag är inte humör för att poängtera ut att det kan misstolkas
måndag, oktober 03, 2005
Med vinden i håret
Snabb uppdatering för att folk ska veta att jag lever.
Jag lever.
Startade en weblog för IN-angelägenheter. Vet inte om jag kommer att skriva SÅ mycket i den, men lite blir det väl.
F.ö. är de konstiga känslorna mer eller mindre borta, men ersatta av andra konstiga känslor av ungefär samma natur, som beteer sig på ungefär samma sätt. Så jag känner ungefär precis likadant, fast på ett annat sätt. Jag tror det är bra. Jag tror det är en utveckling åt rätt håll.
Världen är underlig. Breathing deeply, walking backwards...
Jag lever.
Startade en weblog för IN-angelägenheter. Vet inte om jag kommer att skriva SÅ mycket i den, men lite blir det väl.
F.ö. är de konstiga känslorna mer eller mindre borta, men ersatta av andra konstiga känslor av ungefär samma natur, som beteer sig på ungefär samma sätt. Så jag känner ungefär precis likadant, fast på ett annat sätt. Jag tror det är bra. Jag tror det är en utveckling åt rätt håll.
Världen är underlig. Breathing deeply, walking backwards...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)