It's the only way I have learned to express myself

Del 3 av 14: Vilken sorts lajvande jag gillar

Jag har funderat en del över vad det är för lajvande jag uppskattar egentligen. Ibland känns det som om jag gillar allt. Ibland känns det snarare som om jag egentligen inte gillar lajv alls, utan mest åker på dem för att mina vänner gör det. Några slutsatser kan jag i alla fall dra av mina funderingar: Jag tycker om korta lajv, för att de är bekvämare. Det brukar dock vara svårare att verkligen komma in i roll om jag inte får lajva i några dagar, så korta lajv blir mer skådespel och mindre immersionism. Mitt största problem med längre lajv brukar vara just bekvämligheten; jag gillar inte riktigt att vara blöt, trött, skitig och undernärd i en veckas tid. Jag tror att det kan vara en anledning till att jag verkligen gillade Ingenmansland, för där sov jag i en säng i ett hus, hade möjlighet att tvätta mig och fick ordentligt med mat. Jag gillar alltså bekväma lajv. Jag har inget emot att sova en natt under bar himmel, med rätt grupp kan det till och med vara häftigt, men inte flera nätter i rad och inte utan ordentlig mat.

Jag gillar att arbeta mycket på min roll, att bygga upp en ordentlig historia och fiktion kring rollen och jag gillar att lajva med andra som gör detsamma i min närhet. En gemensam fiktion gör allt trovärdigare och bättre. Jag gillar att bli överaskad, men å andra sidan gillar jag också att vara en del av arrangemanget och lajva för andras upplevelse. Jag har haft några av mina roligaste lajvupplevelser har jag haft när jag låtsats vara deltagare fast jag egentligen har en arrangörsstyrd roll "planterad" i deltagarskaran.

Jag tror att jag helt enkelt är öppen för lite av allt.

Drowning - I've been blind; But I've opened up my eyes

Intermezzo i Bloggutmaningen

23 år, Åkersberga

Antal år som aktiv lajvare: 8

Antal lajv jag deltagit på: 51+

Mitt bästa lajv: Tveklöst Ingenmansland, som med god marginal var det mest välarrangerade lajv jag varit på, kombinerat med extremt engagerade deltagare.

Favoritgenre: Att säga att "fantasy" eller "efter katastofen" är min favoritgenre känns meningslöst, för vad folk har för sorts löjliga kläder på sig påverkar sällan lajvet i övrigt särskilt mycket. Jag gillar internt spel, scenariolajv, starka känslor, metatekniker och att gestalta fungerande samhällen som känns äkta.

Favoritroll: Svårt. Antingen katastroföverlevaren och vaktchefen Daniel Järnvik med sina comittment issues och bypolisattityd på Ingenmansland, eller kanske den hybrisdrabbade besvärjaren Dmitrij Jakovich Kovaljov i Vampyrernas Möte-kampanjen. Gillar även en lite lätt aspiga separatisten Grimkil Irjasson Bostark från Södra Riket och Brännpunkt Almyra.

Drömlajv: Jag skulle nog vilja se något i stil med Ingenmansland, men får jag drömma så får det gärna vara ännu större. En liten fungerande stad där alla roller arbetar aktivt sex timmar om dagen, med ordentliga produktionskedjor. Någon drar upp fisk ur sjön, någon rensar och tillagar en del av fisken och någon annan röker resten och packar den för att byta den i grannsamhället. Skogshuggarna fäller träd, kolmilarna gör kol av träet och smederna använder kolet för att göra verktyg som används på lajvet. Typ.

Drömroll: En av de roligaste sakerna med lajven Ingenmansland och Södra Riket var att lajva kärleksrelationer och -intriger. På Södra Riket var det ett lite stelt äktenskap och på Ingenmansland var det ett par av rollens ex-flickvänner som gjorde mycket för mitt interna spel. Jag kunde verkligen känna med min roll när han såg sina ex lyckliga med sina nya respektive, vilket gav väldigt roligt känslospel. Jag skulle vilja spela mer sånt, en roll i en förhållande av något slag, ett lyckligt äktenskap, en trovärdig ex-relation eller något sådant. Problemet har främst varit att hitta någon som jag är tillräckligt trygg med för att lajva något sådant utan att det bara känns awkward.

Senaste gången jag somnade i roll: Jag brukar inte känna mig särskilt IN när jag lagt mig, men jag somnade nog hyfsat i roll på Ingenmansland, 2008. Senaste gången jag somnade på ett lajv var på Brännpunkt Almyra, i våras.

Senaste gången jag kysste någon i roll: Hm. Jag har ett vagt minne av att vi lekte Sanning eller Konsekvens på lajvet Klassfesten 2.0, då kan jag ha kysst någon i roll. Annars måste det nästan ha varit på Södra Riket, 2009.

Senaste gången jag hade sex i roll: Faktiskt sex har jag inte roat mig med på lajv. På Södra Riket hade dock min roll sex en kväll, men helt utan att det gestaltades på något sett annat än att vi pratade om det.

Senaste gången jag var naken i roll och någon såg det: Antagligen i samband med bad på något lajv. Ödesväv 2009, kanske? Kan det ha varit så länge sedan jag var naken på ett lajv? Det får vi ändra på nästa vecka.

Något som det borde finns fler av: Lajv att näcka på! Det var ett tag sedan jag varit på något avslappnat badlajv. Fler små, mysiga scenariolajv på några timmar.

Lajvare som det borde finnas färre av: Människor som fyslajvar utan att det bidrar till spelet alls. Att fyslajva bara för att vara stor och häftig verkar lite meningslöst.

Jag blir förbannad i spel när: Folk anstränger sig bajsnödigt mycket för att verka stora och häftiga utan att det egentligen bidrar till någons lajvupplevelse. Utom möjligen de själva.

Jag blir glad i spel när: Folk hjälps åt att skapa en häftig upplevelse tillsammans.

Det coolaste jag gjort i spel: Lett en stormning i uppförsbacke, genom förflyttningshinder och förbi vakttorn, i ösregn och åska med en stormfana i handen på Granland II. Slängt mig till marken medan bomberna faller från ett flygplan på Ingenmansland. Gråtit så jag ramlade ihop och knappt kunde andas på Södra Riket efter att min rolls bästa vän mördats.

Det dummaste jag gjort i spel: Bortsett från rena lajvbloopers kanske det var på Södra Riket, där jag som arrangörsroll tagit på mig att spela en roll som säger lite fel saker så ofta som möjligt utan att riktigt inse det själv. Vid många tillfällen får jag möjlighet att göra andra roller deppiga genom att råka avslöja deras hemligheter och dylikt. Bäst var att stå på böneplatsen och tacka Gud för min starka, friska son medan det en bit bort står en roll som tror att hon är steril och ber Gud att få bli gravid.

Det äckligaste jag gjort i spel: Det borde väl vara att leda tortyren på Sorgträsk Garnison, men jag tyckte inte att det var så äckligt.

Jag är riktigt dålig på: Att ta snabba beslut. Att lajva kärleksrelationer med folk jag inte är 100% trygg med. Att boffra snyggt och effektivt.

Jag är riktigt duktig på: Att skriva trovärdig fiktion och roller. Jag är rätt duktig på att skriva sånger också. Att snabbt komma på komplimanger eller hitta på verser när det battle:as lajvlåtar.

Jag vill bli bättre på: Att snacka. Jag är väl inte direkt dålig på det, men jag vill bli mycket bättre på att slänga käft!

Nästa lajv: Krigshjärta 5: Stålets Väg, som Skyttefalken Armand Arnaud de Lamentin, rotemästare för rote 3721

Thank you for reminding me of all the things I've done completely wrong

Del 2 av 14: Min största lajvtabbe

Jag har svårt att komma på någon specifik blooper att lyfta fram, men lajvet Sorgträsk Garnison var en lång serie mindre misslyckanden för min del. Jag och en grupp andra ur Rovköpings Frivilliga spelade soldater ur Ala Rikes Heliga Armé och var i byn Sorgträsk för att leta kättare. Dagarna innan lajvet beslutas det att Hanna spelar befäl över truppen och spelar förhörsledare. Förhören blir inte riktigt så bra som jag tänkt mig eftersom jag inte hade tid att förbereda frågor eller tortyrscener, men jag är rätt nöjd med den biten. Jämförelsevis i alla fall.

Nej, då är det en större flopp att jag misslyckades med en avrättningsscen. Tanken var att jag skulle hålla något tal innan jag skar halsen av en bybo, men han skulle inte avrättas för än hans vänner försökt rädda honom och gripits. I förvirringen och stressen missar jag det och bybon avrättades innan fritagningsförsöket lyckats.

Senare skulle vi hitta Nico, som spelade pestsjuk och var gömd på loftet i ett hus i byn, och släpa ut honom för att avrätta honom. Han skulle få en sista önskan, det skulle vara en öl och där skulle lajvet sluta. Johan Berg hittar honom och jag ger honom order att släpa ut honom. "Jag vill inte röra honom, tänk om han smittar" svarar Berg. "Kan vi inte bara sticka ihjäl honom med spjuten?". Jag tänker inte riktigt efter innan jag svarar "Gör så".

Lajvet slutade med att vi beslutade att avrätta alla istället. Det är ju också en lösning, såklart.

Rise up for the time of your life

Del 1b av 14: Mitt första lajv

Istället för att gå vidare med punkt 2 och kanske rent av komma ikapp de som började direkt istället för att vela som jag så tänkte jag stanna kvar vid den här rubriken ett tag och prata om mitt första lajv. Rop av Stumma Röster som jag nämnde i förra inlägget var det första lajv jag åkte på, och det första lajv jag förberedde mig på tror jag hette Kampen om Skogen eller något sådant.

Mitt första lajv hette En Jakt på Byxor och Liknande, men jag återkommer till det. Jag hade börjat titta på möjligheterna att arrangera lajv ganska snart efter mitt första lajv som deltagare, men det blev inte så mycket av den saken. Det allra första seriösa projektet hette Fienden Siktad, ett militärt Efter Katastrofen-lajv som jag petat i av och till i princip sedan jag började lajva, och då och då kommer jag fortfarande på mig med att revidera någon gammal fiktionstext, photoshopa ihop någon propagandaposter eller fundera på upplägg.

Nico på arrangörsmöte i december 2006

Drygt ett år senare började jag och Anneli (som jag då egentligen inte kände alls och bara hade träffat via ett kortare samtal på Helgon.net) skissa på en uppföljare till Arleskärs lajv Vägens Ände, i projektet Erdanien Återuppstått. Varför jag fick för mig att arrangera en uppföljare på ett lajv jag inte varit på tillsammans med en människa jag aldrig träffat är oklart. Det kan möjligen ha att göra med att jag var nybliven student och osäker på vad jag skulle göra med mitt liv och väldigt peppad på att arrangera vilket lajv som helst bara jag hittade någon att bolla idéer med. Det rann ut i sanden, men under tiden vi försökte få ihop ett lajv så blev jag draftad till en annan arrangörsgrupp. De arrangerade icke-World of Darknessinspirerade vampyrlajv i uppsala, den så kallade Vampyrernas Möte-kampanjen. Små, ganska mysiga inbjudningslajv med låga krav på utrustning och spel. Jag hade åkt på två lajv i kampanjen redan, och varit lite funktionär för det andra av dessa, så det var inte helt oväntat att jag tog på mig ännu mer ansvar med tiden. Vampyrernas Möte VI - From Russia With Love hade blivit det första lajv jag arrangerade om det inte var för en ödets nyck.

När jag stod på Stockholms Central tillsammans med mina medarrangörer Signe och Åkesson och höll dem sällskap i väntan på deras tåg så började vi prata om ett spel jag skrev för en tid sedan. Det var ett textbaserat äventyrsspel som hette A Quest for Pants and the Like och gick ut på att huvudpersonen vaknar i en stuga utan att veta var han är, vem han är eller var hans byxor är någonstans (men bristen på byxor gör det tämligen uppenbart att det är just en han). Det går förövrigt fortfarande att ladda ner från Skapelser-forumet på Nyllheim (länk).

Vi började prata om att det skulle vara skoj att arrangera ett lajv med samma premisser, och den galna idén sattes snabbt i verket. Där på McDonaldstrapporna i vänthallen satt vi och började skissa på lajvet, vilket är lustigt eftersom vi träffats just för att ha ett arrangörsmöte för Vampyrernas Möte. Vi var dock alla tre lite trötta på att vara de enda av de sex arrangörerna som gjorde något, så vi beslutade oss för att arrangera vårt eget lajv strax innan vampyrlajvet.

Välkommen till En Jakt På Byxor och Liknande, ett upplevelselajv med betoning på humor, rollspel och paranoia! Allt kan hända när väldigt olika människor befinner sig i samma underliga situation. Skruvade situationer, mystiska händelser, huvudbry och en rejäl dos komik utlovas!

Så blev det inte riktigt. Vi trodde att de väldigt lustiga utomjordingarna som jagade deltagarna skulle vara mer komiska än obehagliga, men det var innan vi släkte lyset i den lågstadieskola där lajvet arrangerades.

Åkesson utklädd till utomjording utklädd till människa. Dräkten är inte klar här, vi hade också på oss pastellfärgade tights som matchade händerna och lysstavar längs "ryggraden" (på utsidan av ryggsäcken), som lyste genom kläderna.

Deltagarna spelade väldigt simpla roller som de fick veckorna innan lajvet, och som dessa ganska komiska klichéer skulle de springa runt i en nedsläkt lågstadieskola i januarimörkret och rota igenom de sextio kartonger vi gömt i skolan på olika listiga platser. I kartongerna låg diverse märkligt skräp vi samlat på oss (en köksklocka som inte fungerade, en dalahäst, en trasig docka inrullad i gladpack etc) och i nästan varje kartong låg det en pusselbit. När pusslet byggts ihop hittade deltagarna ett mattetal på baksidan, och svaret var koden till ett av de många kodlåsen i vi satt på olika skåp i skolan. I skåpen fanns ytterligare ledtrådar av olika slag, information om dem själva och deras fiende och liknande. I ett skåp fanns t.ex. en CD-skiva som blandade lite random musik från min Mina Mottagna Filer-mapp med olika ledtrådar som vi läst in. Fast vi läste in dem genom att prata baklänges och sedan vända ljudet "rätt" samt pitcha våra röster. Åh, och så läste vi ledtrådarna i kör, så de lät som om en flock drogade smurfar berättade saker på språk man bara nästan begrep.

Detaljerna undslipper mitt minne, men de lyckades komma över ett kodord som kunde användas på rymdvarelserna för att de skulle lugna ner sig, och i utbyte mot dockan fick deltagarna en sista kod som ledde dem till ett låst skåp i skogen utanför skolan. I skåpet fanns en telefon och ett telefonnummer och i andra änden av luren berättade en röst att exprimentet var över och att de nu var fria.

Jag var väldigt nöjd med lajvet, och jävligt missnöjd med en del deltagare. Vi hade totalt elva avhopp, mer än hälften. Två hoppade av två veckor innan för att de skulle på begravning, det kändes godkänt. Nio hoppade av tidigast två dagar innan lajvet, de flesta dagen innan men några stycken hoppade av samma dag. Nico hörde vi inget ifrån förän vi ringde honom vid lajvstart och undrade var fan han var. Han hade andra planer, förklarade han. Eftersom lajvet var ett injudningslajv för våra närmaste vänner hade vi inget krav på betalning i förväg, för vi trodde det skulle bli mer jobb än det var värt. Resultatet var att vi fick punga ut 900 kronor ur egen ficka.

Men, ja, det var ju inte som om jag slutade arrangera lajv...

What they call a fantasy; It is nothing but a key

Jag borde verkligen sova, men det är jag såklart för dum för. Istället återuppvecker jag bloggen med att inspireras av Kims bloggutmaning om och för lajvare, gjord populär av Anneli

Del 1 av 14: Mitt första lajv

Jag har bordsrollspelat i princip lika länge som jag kunnat uttrycka mina fantasier. Först med mina föräldrar och mammas syskon kring middagsbordet, och snart därefter rollspelade jag regelbundet med vännerna. Jag kommer ihåg att jag hörde talas om lajv flera gånger under min uppväxt, bland annat via KP, men det lät inte som något för mig. Runt soffbordet i mitt pojkrum kunde vi utforska främmande världar, slåss mot drakar, flyga rymdskepp och spela karaktärer som helt olika oss rent fysiskt. Varför skulle jag åka iväg och göra samma sak fast mycket mer begränsat? Nej, lajv kändes som något för folk med dålig fantasi. Jag vill minnas att det var min gode vän Stordal som hörde talas om lajv mer direkt från sin mellanstadielärare (en mycket fascinerande människa, för övrigt) och till slut sålde in mig på idén att vi kanske skulle testa levande rollspel ändå. Jag som gruppens naturliga ledare beslutade att det var min vilja, och alla följde villigt mina order. Eller, ja, alltså, Stordal hängde på i alla fall. Vår märklige vän Fredrik bestämde sig också för att hänga på, trots att han egentligen inte gillar att agera, klä ut sig eller ta saker på allvar.

Vi velade länge och väl om vad vi skulle spela, och engagerade oss inför flera lajv som blev inställda. Vi hängde flitigt på den numera nedlagda lajvcommunityn Noshörningen, och på dess forum hängde vi ungefär hela tiden (det finns f.ö. arkiverat här, för den som liksom jag vill gotta sig i det förgångna). Vi skissade på gruppkoncept för massor av roller, bland annat minns jag att vi ett tag var väldigt inne på att spela drowalver. När vi till slut kom iväg på ett lajv så var det Enhörningens höstlajv 2003: Rop av Stumma Röster. Egentligen var det kanske mest för att vi hört att Enhörningens lajv i alla fall inte blev inställda...

Vi gjorde väl ungefär alla klichéfel som en nybörjare kan göra. Delvis skyller jag det på att vi inte kände någon som lajvade, och jag läste faktiskt alla guider jag kunde hitta på internet om att börja lajva. Rollerna var väl på många sätt okej; vi spelade en grupp unga hyrsvärd som tog de jobb vi fick och en del av bakgrundshistorien gick ut på att vi hitills aldrig slagits mot någon utan bara lagat staket och målat husväggar. Våra föräldrar var självklart dödade av orcher, något som retconnades till nästa gång vi spelade rollerna (våren 2004, på nästa EH-lajv). Då påstod vi istället att vi var politiska flyktingar som ljugit om att våra föräldrar var döda, "Det verkar ju vara den vanligaste dödsorsaken häromkring". Vi påstod även OFF att rollerna alltid haft en bakgrundshistoria som bygger på att våra föräldrar lever, men påstås ha dödats av orcher.

Utöver det hade vi silvertejpsvapen (jag hade läst att man inte behövde ha vapen på lajv, men vi var lite osäkra på vad man skulle roa sig med då), säckvävstält, mjukisbyxor och en rad material som jag inte hade ansett vara koscher idag. Det finns tyvärr inte en enda bild på mig från mitt första lajv, så håll till godo med de här bilderna från Återkomsten/Alvernas Sång. Den första av okänd fotograf, den andra av Anja. Min frisyr tycks ha gått ett helt varv, för den ser nästan likadan ut idag som för sju år sedan, och det gjorde den inte tiden därimellan.

Det var ett lajv som verkligen la grunden för mina fördomar om hur ett typiskt lajv är. Ett fantasylajv där man spelade lite vad man ville och orcher och vikingar anföll byn på nätterna (det var sista EH-lajvet där det var okej att anfalla byn Navle). Nybörjarlajvarna (läs: Bofferbarnen) organiserade sig i en bymilis, vilken vi f.ö. var en del av. Av de drygt 30 medlemmarna var jag äldst med mina 15 år, och också den enda som någonsin stod kvar på min post när jag posterats någonstans. Stora delar av lajvet vaktade jag ensam byn, trots att jag slängt bort min fula silvertejpsdolk första dagen och således var obeväpnad. Det lade liksom grunden för min första "riktiga" soldatroll drygt fem år senare, på Granland.

Jag hade skitroligt, och det var en fantastisk känsla att gå runt på det enorma lajvområdet och möta de över tusen lajvarna. Varje dag träffade jag mängder av nya karaktärer, och det är liksom det som alltid varit charmen med Enhörningens nybörjarlajv i Eleriakampanjen: Det går inte att träffa alla, det går inte att lära sig alla grupper och roller. Det är som en verklig värld på det sättet. Jag spelade Jaron Silver, äldsta barn till Jorzac Silver, äldsta barn till Rellek Silver, äldsta barn till Svala Silver men adopterat äldsta barn till Jori Silver, båda barn till Rafer Silver, äldsta barn till Fyrvind Silver. Rollen spelade jag på ytterligare sju lajv, tillsammans med Stordal som spelade Jarons yngre bror Reon.

Det blev en jävla massa fiktion genom åren, eftersom jag tidigt hade ambitionen att arrangera "lajv i lajvet" genom gruppen. Även när Enhörningens intriger inte gav något att spela på så skulle det finnas ordentligt att göra inom gruppen, vilket på sätt och vis gör Silverföljet till de första lajv jag arrangerade. Hemsidan finns f.ö. kvar och den senaste nyheten (över tre år gammal) är komiskt nog på temat "Vi är inte döda!" Jag började också konstruera ett nytt fantasyspråk till gruppen. Jag kan fortfarande komma på mig själv med att översätta saker till Draktunga i huvudet när folk frågor vilka språk jag kan, även om jag inte är nördig nog att faktiskt säga det högt. Lite stolt är jag faktiskt över att jag skrev en sång på vårt påhittade språk, som dessutom är ganska bra för att vara ett tidigt verk från min sida...

Loved in front behind my back hated

I förra inlägget skrev jag att det hände coola saker på Ingenmansland. Det gjorde det också.

Det är lördag eftermiddag, och valet till Kommittén stundar. Min roll, Daniel Järnvik (Ställf. Vaktchef) har redan suttit två mandatperioder och är egentligen lite trött på att kommittén kommer ivägen för hans ordinarie arbete, men han har ändå ställt upp som valbar kandidat ifall någon vill välja om honom. Solen står högt, värmen är extrem och större delen av Östbacken sitter ute i skuggan, i den tältby som står utanför själva bosättningen. Det är här i tältbyn alla Östbackens danskar bor, så det är lite av Östbackens danska kvarter. Det är också här valurnorna står och det är här pappersvändarna står och ser till så att valet går rätt till. Daniel står i kön och väntar på sin tur att rösta, medan kommittékandidater håller tal och skyltar med propagandaaffischer runt kön.

Plötsligt hörs ett avlägset motorljud, och ett flygplan syns på avstånd. "Skumt", tänker Daniel, samtidigt som planet svänger runt och paserar på låg höjd över Östbacken. En bomb smäller av vid västra värnet, ytterligare en någonstans i närheten av tältlägret och en på den minerade gräsmattan. Grus och sand regnar ner över kön, mossa rasar från huset och alla drabbas av kollektiv panik.

Folk runt omkring slänger sig in i buskarna. Daniel drar tjänstepistolen och springer mot västra värnet. En flyganfall har ju alltid en poäng, och det troligaste lär väl vara att de mjukar upp oss inför ett markanfall, eller? Medan han springer tänker han på sin vän Andrei, han är ju fobiskt rädd för flygplan. Hur fan gick det för honom? Framme vid värnet ligger flera personer skadade och Daniel stannar en stund för att reflektera över situationen. Det finns sjukvårdare på plats. Kanske har någon missat flygplanet? Bäst att meddela radiocentralen, där ju inomhus och har kanske missat allt! Daniel anropar RC, men får inget svar. Mystiskt. Bo Knutsson gör radioanrop till samtliga vaktchefer; de ska ta med sig jourhavande vakter och inställa sig vid vaktkontoret. Alla andra ska ut ur byggnaden och samlas i tältbyn. 

Daniel skriker sig hes med sin ganska ljudliga stämma, och kommer som första person fram till vaktkontoret. Där sitter Mikaela i radiocentralen, iklädd hjälm. Fan, det är ju rasrisk om huset blir träffat. Daniel tittar ner i lådan med hjälmar och trycker på sig en av dem, trots att han brukar hävda för sina vänner att de egentligen är ineffektiva och rätt oanvändbara. En trygghet ändå, bättre än inget. En snabb tanke; var fan är Karl? Det är väl han som har radiotjänst? Har den jäveln stuckit? Övriga vaktchefer anländer och Daniel får order om att stanna kvar medan övriga söker igenom huset och evakuerar. Radiocentralen och vapenförrådet måste skyddas till varje pris. Jägarna kommer förbi, och Daniel låter dem hämta ut vapen. Jägarna litar han på. En av danskarna kommer förbi och ger jourvakterna utanför några tips på var de ska stå. Hon verkar militärt tränad och vänlig, så Daniel ger henne tillåtelse att hämta ut sina egna vapen. Övriga vapenkåta bosättare får kallt nej, men erbjuds en hjälm om de vill. Flera stycken accepterar. 

Mikaela hänger på sig radioutrustning och gör sig redo att gå flygande. Radiocentralen blir mobil, och Daniel får en klump i magen när han inser att han blir den enda i vaktkontoret, kanske den enda som är kvar i hela bosättningen. Just när Mickan går mot dörren kommer Hicko in och förklarar att det ser lugnt ut, varpå han frågar varför Daniel håller i pistolen. Det finns ju en fullt fungerande M14 någon meter ifrån honom, något Daniel inte ens reflekterat över. Han stoppar krampaktigt pistolen i hölstret och tar emot geväret, gör mantelrörelse och sätter sig på en stol med utsikt över vägen in. Hicko greppar en kulspruta och försvinner igen. 

Efter vad som känns som en evighet av osäkert väntan på en fiende som inte kommer så dyker Daniels ex-flickvän Rakel upp i dörren och allt adrenalin rinner av. Plötsligt tycks allt väntande onödigt, och Daniel sänker geväret medan Rakel springer fram och kramar honom. Daniel är inte medveten om det då, men i efterdyningarna av kaoset har Rakel bråkat med flera personer, däribland sin nya pojkvän; Daniels vän Andrei. Daniel hör till en av de få vänner hon har som hon inte är blivit arg på, och de kramas en stund innan hon springer vidare. Strax efter dyker Daniels kusin Sixten upp och bjuderp ett järn och lånar en hjälm. Några minuter efter det dyker Andrei upp, och Daniel lånar honom tjänstepistolen och får honom att lova att skydda Rakel och de andra. Om något skulle hända. 

Daniel blir kvar i vaktcentralen ytterligare en stund, han tänker inte flytta på sig förän han får order. Dessutom var Hugo skadad i bombanfallet, så någon måste titta till förrådet. Såvitt Daniel visste var han den enda person förutom Hugo som visste hur förrådets pappersarbete fungerade. Bäst att stanna kvar där ett tag och se till så att vapen paserar ut och in ur förrådet ordentligt...

A broken hearted jesters song and those that go away

Efter en fascinerande kraftansträngning blev jag klar med min B-uppsats. Fan, vad bra jag är. Detta trots att jag åkte på Hednaklang mitt i arbetet. Hednaklang var förövrigt överaskande roligt. Tidigare har jag ju alltid spelat Elerisk patriot och noga lärt mig texten till Visan om Stendal och Den Andra Visan om Stendal, så jag hade inte särskilt höga förväntningar när jag åkte som Stendalsbo, men... Shit, vad jag hade fel. Stendal sopar banan med Navle. Det så sjukt mycket bättre så man blev alldeles överväldigad. Spännande/Roliga/Stämningsfulla varje kväll (och inte sällan på dagarna också) och vackra/glada sånger som hela Lansen sjunger med i. Inte som på Lyktan & Vågen, där eventuella vackra visor dränks i skrålet från de andra borden, där tre andra grupper skrålar tre andra sånger så högt de kan.

Åh, och stämningen! Och folk kunde varandras IN-namn, och spelade mot varandra! Det var verkligen en by. Det var ju inte MK, men man fick nästan lite Tirad-vibbar. Jag har haft bättre lajvupplevelser, men inte jättemånga. Sällan har jag haft ett så stämningsfullt Elerialajv.

Made one wish
For a permanent kiss
That would echo through these bones like arsenic

Sen var jag och såg Flogging Molly, också. Tillsammans med Nico, Dennis, Ahlberg, Arleskär, Anja och Amanda. Det var också nice, mer om det i min bilddagbok.

Slutligen var det Ala Rikes Heliga Workshop i helgen som var. Vi sydde gambesoner och arbetade lite på annan utrustning. Lite rollsnack blev det också, och lite sång. Fan, vad glad jag blir att folk faktiskt uppskattar Hjärtan av Glöd (Hyllningsvisa till Kajans Frivilligkompani). Vi behöver mer sång till lajvet. Det är nice att vandra sjungande ut i strid. Jag vill ha lite musikal-feeling på gruppen! På det stora hela ett givande och trevligt möte, där vi också la lite tid på att dricka öl, hylla Bacchus och så vidare. Vi kom också på en del fina nya traditioner, som Bacchi-skål.

But I get carried away with every day

Igår satt det en tjej i 20-års åldern bredvid mig på Roslagsbanan. Jag satt och planerade alla lajv jag gett mig in på att arrangera, och lyssnade inte på hennes mobilsamtal, men hon tycktes trösta en kompis. "Vänner kommer och vänner går, så är det ju" säger hon plötsligt i mobilen. "What?" tänker jag. Vad fan har hon för vänner egentligen? Sånt tycker jag inte vänner ska syssla med. Jag gör det inte, och ni gör det inte. Jag gillar er, helt enkelt.

För er som läste förra inlägget och vill anmäla er till Ingenmansland råder jag er att göra det fort som attan. Det är 20 platser kvar och det försvinner några varje dag. Välj ett lämpligt yrke från den här eller den här listan, och anmäl er sedan enligt instruktionerna här. Det tar bara några minuter och sen har ni en plats på vad som tyvärr ser ut att bli sommarens lajv. Tyvärr, för jag tycker egentligen att Ödesväv borde bli det.

I helgen hade vi arrangörsmöte i Vampyrernas Möte-arrangörsgruppen. Antagligen hade I Vinterkvarter varit roligare, men man kan inte få allt. Istället diskuterade vi lajv.

Mest diskuterade vi Vampyrernas Möte VI: From Russia With Love, eftersom det var det vi var där för att arrangera. Alla var pepp och mycket blev gjort. Trots att resten av arrangörsgruppen ville skjuta upp lajvet för så sent som en vecka sedan. Jag övertalade dem att bli pepp och sedan skrev jag en stor andel av lajvets alla intriger på två timmar för att visa att vi visst skulle hinna till det nuvarande datumet. Då skärpte sig alla och blev pepp igen. Jag överaskade mig själv litegrann. Det kommer representanter för alla klaner, och det äger ju.

Vi diskuterade också Hypotetiskt Skräcklajv litegrann när Anja försvunnit (Pontus var inte där särskilt mycket öht). Det kommer att bli "nice", som det heter. Det heter dock inte Hypotetiskt Skräcklajv, ty detta är ett arbetsnamn.

Vidare diskuterade vi Fria Bygdens Vårgästabud. Detta är också ett arbetsnamn. Jag tycker det borde heta Ödesband - Ett Kärlekens Gästabud istället. Lajvet diskuterades rejält, och jag tror verkligen att det kan bli ett riktigt nice lajv. Lite Julgästabud, lite Musikanternas Kamp och nästan lite I Vinterkvarter fast Tirad. Lajvet är tänkt att utspela sig dagarna innan Skvattir och Eddwills bröllop. Krav på att alla ska hålla ett kort eller långt tal till brudparets ära och alla ska ha med sig en maträtt med symbolisk innebörd (ägg för fruktsamhet, älgstek för jaktlycka, korv för... ja, eller vad man nu kan komma på). Dessutom är det tänkt att festen ska vara ovanligt odygdig med Tiradiska mått. Mer pardans och sånt som ringdanser där det alltid måste vara ett par som dansar i mitten och sådana saker. Slutligen tänkte vi oss ett djupare spel än på andra lajv. Det är trots allt ofta på en sådan här fest som folk finner en framtida partner, så mer "intimt" rollspelande i stil med någon sorts Sanning eller Konsekvens i fantasytappning. Kanske snurrar man en flaska och den som blir vald måste säga en komplimang till den vackraste personen i rummet? Det kommer bli astufft, helt enkelt. Antagligen April-Maj någon gång.

Vi pratade också om Ingenmansland, för det kommer ju bli ascoolt trots att vi inte arrangerar det. Eller kanske just därför. Och så pratade vi förstås om våra vänners kärleksliv. För sådana är vi.

Nyllet ser allt. Det går minsann inte att gömma känslor när Nyllet ser dig. Nejdå.

With so much to say; but no words to convey

Hello there, how you doing?
I've got all these thoughts just floating though my brain
They bump and they collide and cause a flurry of confusion
And it's getting on my nerves

Det var ett tag sedan jag skrev sist. Snart två månader sedan faktiskt. Sedan dess har det varit jul, och jag fick en digitalkamera, en schweizisk armékniv (min gamla försvann på MK -05 efter att någon lånade den för korkskruvens skull), högar av strumpor samt 250:- presentkort på H&M.

Sen var det rätt så lugnt, men så var det plötsligt nyårsafton. Den firades med Gråsvärd, och Anja, Ahlberg, Erik, Signe, Stordal och Åkesson. I bokstavsordning, så att ingen känner sig utanför.
Jag tog en del bilder med den nya kameran. En trevlig tillställning, minst sagt.

Vidare har jag arrangerat En Jakt på Byxor och Liknande, ett mycket lyckat lajv, löst baserat på ett populärt äventyrsspel. Det blev faktiskt jävligt bra, och jag är riktigt stolt över resultatet. Dessutom blev jag fett pepp på att arrangera fler lajv. Vid tillfälle måste förstås Fienden Siktad bli av, men just nu är nog mest inne på vad vi för tillfället kallas "Hypotetiskt Skräcklajv". Vår lilla thinktank, bestående av mig, Emilia, Åkesson och Syrsan spånar för fullt. Det är nästan så man blir rädd bara av att läsa på forumet...

Jag, Åkesson och Signe bestämde oss också mitt i allt arrangerande för att vi dissar Ödesväv 2008. Ödesväv 2007 var nice, ett trevligt lajv på mer än ett sätt, men det hade också många brister och det väger inte upp till Ingenmansland. Eftersom jag är inte är någon svikare har jag dock planerat att dyka upp på Stormbryggans möten, byggmöten och arbetsveckor. Man vill ju bidra till att Ödesväv 2008 blir riktigt bra, så att Ödesväv 2009 kan bli ännu bättre.
Dessutom ligger Kloten och Stråssa Företagsby bara tre mil ifrån varandra, så jag skulle inte banga att åka ut på Ödesvävs område några dagar innan lajvet, hjälpa till att bygga upp Havsnymfen och sedan åka vidare till Stråssa och Ingenmansland.

Något lätt val var det inte, men när jag började tänka på saken så insåg jag att Ödesväv och Ingenmansland egentligen är ganska lätta att jämföra, i det att de båda i teorin ska gestalta ett mindre samhälle. Tyvärr ser det ut som om Ingenmansland kommer att göra det bättre:

Krav på roll:

Ödesäv
Står deltagarna fritt att spela ungefär vad som helst, inom rimliga gränser. Vem som helst tycks få spela adelsman, uppenbarligen...

Ingenmansland
Krav på att rollen ska tillföra någonting till lajvet. Alla roller arbetar ungefär sex timmar om dygnet. Alla roller ska vara antingen Medborgare i Östbacken, eller tillhöra subkulturen Grävarna. Ingen spelar resande från något fjärran land... Homogena grupper är skiten!


Vakten:

Ödesväv
Det var en mycket seriös och kompetent vakt 2007, som hade patruller dygnet runt. Det ryktas att de kommer i år också, men i år tänker de inte ta hand om alla som super ner sig. Fullt förståligt, men det känns inte lika tufft att arbeta på Havsnymfen om vi själva måste kasta ut alla fulla, våldsamma soldatlajvare och onyktra, offande minderåriga.

Ingenmansland
Medborgarna själva är förpliktade att gå vakt. Dygnet runt kommer det vara minst en vaktchef och några beväpnade medborgare som går vakt. Personligen tycker jag att det är ett klart tuffare system, även om det naturligtvis inte skulle fungera särskilt bra på ett fantasylajv som Ödesväv.


Hemsidan:

Ödesväv
En hel del spridd information i PDF om armén, flottan och olika sällskap ute i världen, men minimalt med information om visionen, Köpevad och deltagarna. Känns otillräcklig och lite ofokuserad.

Ingenmansland
Tydligt upplagd information som känns fyllig och relevant. Alla deltagare har en egen profil på hemsidan, så att man får en tydlig överblick över vilka som spelar ens grannar, kollegor och vänner. Likt en community kan man logga in och skicka relationsförfrågningar till andra roller, typ "(Min roll) och (Din roll) slogs för ett halvår sedan över en spilld öl och vägrar prata sedan dess". Sedan får den andra roller godkänna förfrågan om man tycker att det var en bra idé.


Området:

Ödesväv
Som Signe uttryckte det: "Det är ett jättefint område, men Köpevad ligger på den klart fulaste delen och de flesta människor har ingen anledning att paddla iväg och titta på någon annan del av området."

Ingenmansland
Ett stort, vackert övergivet gruvkomplex. Komplett med ett enormt ökenlandskap, majestätiska byggnader, högar av skrot och ett enormt dagbrott. Jag var där på Solnedgång, och det är ta mig tusan det tuffaste lajvområde jag sett


Arrangörskontakt:

Ödesväv
Mailar man arr så får man svar. Oftast, i alla fall... Språkrören tittar tekniskt sett på forumet, men det känns som om de håller en väldigt ojämn kvalité.

Ingenmansland
Alla arrangörer kollar mail och forum flera gånger om dagen och håller en ständig dialog med deltagarna.


Deltagarengagemang:

Ödesväv
Inaktivt forum och en väldigt smal grupp som dyker upp på arbetsmöten och som åker ut innan lajvet och hjälper till. Få deltagare hade byggt något hus.

Ingenmansland
Tätt mellan deltagarträffarna, ständigt något nytt på forumet. Ofta deltagare som lägger upp bilder på något tufft de byggt till sin dräkt eller till bosättningen.


Kampanjroller:

Ödesväv
Tirad är en kampanj med massor av häftiga karaktärer som varit med länge och alltid har någon tuff anekdot att berätta om något som hänt tidigare i kampanjen. Tyvärr kändes det inte som det var så många av dessa roller som kom på Ödesväv 2007, och det tycks bli ännu färre på Ödesväv 2008. Särskilt som en del migrerar till Ingenmansland

Ingenmansland
Har naturligtvis väldigt få kampanjroller, och de som finns har förstås inte varit med så länge. Oandra sidan är det en del karaktärer jag kommer ihåg från Solnedgång som ska bli riktigt kul att se igen, inte minst Daniel Järnvik och Jesper Lundgren, som blivit betydligt djupare och komplexare sen sist.


Alkohol:

Ödesväv
Folk dricker som tokar. En del super så att de inte kan stå, eller börjar OFF:a. Andra måste bäras hem på kvällarna. Alldeles för alkoholliberalt lajv, i min mening. Det kunde vara jävligt jobbigt att arbeta på krogen framåt kvällen när folk druckit mer än de borde gjort.

Ingenmansland
Alkoholförbud. Starkölen är lättöl, spriten fejkad.


Människorna

Ödesväv
Många underbara människor som jag inte gärna överger. Det är trots allt dessa älskvärda människor som gjorde Ödesväv 2007 till ett bra lajv, hade jag åkt själv så hade det inte alls varit värt tiden och pengarna.

Ingenmansland
Jag åkte på Solnedgång med Erik, som jag inte lajvat med tidigare och som jag inte alls känner lika bra som jag känner mina närmaste lajvvänner. Trots det så var lajvet ungefär lika bra som Ödesväv, och det hade varit bra även om jag åkt ensam. Till Ingenmansland har jag med mig, förutom Erik, också Åkesson, Signe, Johan F (Hennings kusin, ni vet), Falska Ludde och sannolikt också Henning. Kanske är det någon mer som ändrar sig innan det är försent, vad vet jag?


Som sagt, Ödesväv var inte alls dåligt, men det känns inte som om det kommer bli lika bra som Ingemansland. Jag kommer ångra om jag inte åka på Ingenmansland, helt enkelt. Nå, nog om det...

Jag har fått tillbaka tentan jag skrev i december, och den var godkänd. Tydligen är jag ganska duktig som haft godkänt på båda tentorna och hemtentan, för ingen annan jag pratat med har haft det. Tänk, jag trodde jag låg rätt dåligt till. Jag hade fått intrycket av att jag "nätt och jämnt" klarade mig igenom Universitetet, men tydligen går det lite bättre för mig än för de flesta. Trots att jag tycks plugga lite mindre än de flesta. Som på gymnasiet, altså. Och högstadiet. Och på lekis. Har nyligen lämnat in min hemtena om Frihetstidens Politiska Kultur, och Det Frihetstida Partiväsendet. Nu har vi lämnat 1700-talet och börjat med modernhistoria. I onsdags gick jag upp den omänskliga tiden 06:15. Det gick förvånandsvärt lätt. Jag har klivit upp innan 09:00 hela veckan utan några problem. Märkligt. Jag kanske håller på att bli vuxen.

I onsdags drog Linda med mig till Uppsala för att titta på Runa och Noras projektarbete. Det var, väldigt bokstavligen talat, hett. Massor av eldflugor och sånt som eldade och hade sig. Det var coolt helt enkelt, bilder kommer. Kul att göra någonting med bara Linda, det var en ny och intressant upplevelse.


I korthet...

Livet: Är nice. Påbörjat en ny termin. Efter Modernhistoria så blir det B-uppsats, som inte längre heter så.
Dumlen: Åt Dumle igår. Anja smög ner en Dumle i min ficka på onsdagkvällen, när Linda och Johan tittade bort. Den fick bo där tills igår, då jag passade på att äta den på hemvägen.
Kärleken: Err... Jag är glad ändå. Bjud mig på té för detaljer, men de är ganska tråkiga.

Förövrigt är Motion City Soundtracks nya platta, Even If It Kills Me, väldigt bra.

I'm so tired
I've had enough
If there's one thing i've learned
You'll always get burned
But you'll never give it up

The Reason for my Rhapsody

Jahaja. Här sitter man, då. Jag har ägnat stora delar av dagen åt att snacka med Henning, och Emilia. Och ibland båda, när inte deras datorer skiter sig. Trots det verkar jag inte riktigt få rätsida på min hjärna just nu. Faktum är at jag nästan anser att idag inte var en bra dag. Men nu är det i alla fall helg, och vi ska gästa Ahlberg på söndag.

Jag har försökt sysselsätta mig med saker hela veckan i ett försök att koncentrera på något annat. Det har gått ganska bra ändå. Idag lekte jag lite i PhotoShop och fyllde ut http://fiendensiktad.blogspot.com/. Den bloggen har liksom blivit en plats där jag postar min humor, snarare än någonting om Fienden Siktad. Apropå Fienden Siktad hade vi ett arrangörsmöte igår. Det var ganska produktivt ändå. Och jag tog några bilder där vi satt i Gråmunkens källarvalv och tänkte så det knakade. Både jag, Erik och Nico.






























Jag har också uppgraderat bloggen till den nya blogger-betan och snyggat upp litegrann. Nya fonts här och där, ordning och rätta i arkivet, lite kategorier för den som bara vill titta på bilder... och så vidare. Det mesta av det gjordes på lektionstid, när jag ändå inte gjorde något bättre.

Ja. Och så var man på Fru Lärkas Julgästabud också. Vinterns bästa lajv, kan man tänka. Nog var det en del kul stunder som kan räknas till Årets Lajvhändelser, alltid. I synnerhet när Vidje, Sverker och Vale bär ut Skvattir ur stugan och bestämda röster förklarar att nu får han allt trolova sig med Eddwill Jägarlärling. Man kan inte stå och kyssas framför halva bygden om man inte tänkte gifta sig, inte.

Att all mat och dryck ingår i anmälningsavgiften är också klockrent. Mycket mjöd blev det. Och många härliga människor. En del är nästan för härliga, faktiskt. Tyvärr blev det bara två bilder därifrån, och det är samma motiv. Skillnaden är bara att den ena är liggande och den andra stående. Ganska dåliga blev de också (bilderna, inte motiven), men åtminstone en måste nästan postas ändå. Där har vi både Skvattir och Eddwill. De visar lite olika känslor. Jag anar att Skvattir är lite mer nöjd än Eddwill. Men det är bara en gissning.














Ibland suger det lite att ha känslor. Synd att alternativet är ännu värre. Fast jag skulle nog bli en ganska tuff känslokall psykopat. Yeah. Jag skulle ha någon sån där lustig gimmick, liksom. Typ alltid döda folk klädd som sjukvårdare, så att ingen litar på ambulanser. Eller lämna en syrénbuske planterad i inälvorna på varje offer. Yeah, det vore nog jag, det. "Syrénbuske-mannen slår till igen - Sjukvårdare funnen på platsen".

Åkesson borde sluta ringa folk när han är påverkad, det gör det svårt att förstå vad han snackar om. Fast han kan förstås ha varit nykter, för man fattar ingenting av honom då heller.

Absolut Vodka Vanilla blandat med Coca Cola borde, enligt min fantastinerande slutledningsförmåga och Stordals geniala frånvaro av vett och sant, smaka som Vanilla Coke på steroider.

Soul Miner's Daughter - Rhapsody. Håller fortfarande.

Leave me hanging upside down

Egentligen är jag alldeles för trött för att skriva någonting, men jag kanske får ihop ett mer komplett inlägg imorgon.

Jag är tillbaka från MK. Oturligt nog är jag inte alls i stånd att åka iväg och LAN:a idag, som jag planerade, för jag har knappt några fötter kvar, förkylning, feber och är i största allmänhet trött. Dessutom är det rätt trevligt att sitta här och minnas Tirad-stämningen. För det var riktigt, riktigt äg, helt enkelt. Jag har ingen kamera, så jag har inga bilder att leta upp, men den som är nyfiken kan ju kolla Enhörningens bildarkiv, eller kika i Amandas blogg istället (kolla efter Pyrets blogg bland länkarna till höger).

Oandra sidan kanske jag släpar mig till LAN imorgon istället. Bara jag får lite kraft och ork.

Jag har ett ganska blandade känslor just nu, men de flesta är jävligt trevliga.

Tillbaka!

Lite besviken, men det var ganska kul ändå. Nu är jag i alla fall hemma igen, tänkte egentligen bara posta det. Kände mig tvingad att posta något i alla fall.

Isch... Jag är trött och sliten, och då känner jag mig sådär bedrövlig. Ont överallt, småhungrig hela tiden, ensam, bortglömd... Blää... Jag skulle sett till att få mer kramar när jag hade chansen.

Jag BRUKAR ju aldrig känna mig nere, och det gör det ännu värre nu när jag faktiskt är det...

Hemkomst och Terrorism

"It is easy for Tony Blair to call yesterdays bombings "barbaric" - of course they were - but what were the civilian deaths of the Anglo-American invasion of Iraq in 2003, the children torn apart by cluster bombs, the countless innocent Iraqis gunned down at American military checkpoints? When they die, it is "collateral damage"; when "we" die, it is "barbaric terrorism"." - Robert Fisk

Jahapp, då var man hemma igen. I vanlig ordning har man missat en stor händelse, men vad tusan; Folk dör hela tiden. Det är en djupt tragisk händelse, men det är det alltid när folk dör. Inte bara när folk dör för terroristers hand istället för när de dödas av NATO-soldater. Egentligen är väl det senare värre; Man tycker att stora länder borde veta bättre än att bränna barn med napalm, förorena vatten med utarmat uran och smälta sönder hud med vit fosfor. Är det bara jag som reagerar på ironin i att USA använde massförstörelsevapen i Irak när påstod att de var där för att hitta just WMD-vapen?

Jag klev upp vid halv tre sådär och har läst på om vad som hände sen dess. Interessant att Brittiska tidningar påstår att ganska få dog medan siffrorna är mycket högre i andra länders nyheter... Skulle väl egentligen kollat upp saken redan igår, men då satt jag mest och kopplade av och försökte trösta lajvabstinensen med Internet och choklad. Hmm... Jag borde fortfarande ha Toblerone kvar...

Skywards again
I search for my dimension
People don't know how I am alive
Experience has taught
To count every single move
Now I know I'm standing alone

Stone after stone
I'm moulding my shelter
I watch it grow with endless delight
Carry me, carry me all your devotion
Deep in my heart
To see my haven fall once again

Musikanternas Kamp ägde i alla fall, som väntat. Med den gruppen människor kan det inte blir tråkigt. Det är helt enkelt metafysiskt omöjligt. Första natten blev det visserligen mördande trångt, att ligga på sidan och ändå ligga inpressad mellan stolpen och Amanda är trångt. Ligga på rygg var uteslutet. Tur att jag föredrar att ligga på sidan. Dessutom sov jag längst ut, och även om stolpen som sagt hindrade mig från att röra mig särskilt mycket så kunde jag i alla fall röra på benen.

Det var visserligen ett ganska slött lajv, men det fanns i alla fall nästan alltid något att titta på. Det är mycket roligare att titta på en något än att titta på inget, och kläderna var alldeles utmärkt svala också. Lite väl svala på natten, men sålänge man höll sig på värdshuset så var det inga problem alls.

Tror jag skriver ännu mer om MK nästa post. Men i den här värmen, med en förkylning och troligen feber, så känner jag att det nog får räcka för idag... eller i alla fall räcka för just nu.

Stand up don't make a sound
Your ears might bleed
There are sweet fluorescent enemies
That live inside of me
The world moves faster than I knew
Not fast enough to not creep up on you
And the space we put between
So pull me under your weather patterns
Your cold fronts and the rain don't matter
Because the sun burns what I needed

Sommaren är klart här

Iväg mot Musikanternas Kamp!

Om ganska precis tolv timmar åker jag härifrån för att docka med moderskeppet och resa iväg mot nya äventyr. Egentligen åker jag till Järva och kliver på bussen till Musikanternas Kamp, men det är inte riktigt lika coolt att säga. Jag och min galenskap har i alla fall packat ihop all packning som ska med (Nåja, jag har i alla fall packat allt jag kommer ihåg, jag har naturligtvis glömt en del. Annars vore det inte ett riktigt lajv). Hej och hå... Mat, sovplats och kläder är i alla fall fixat, och då brukar man överleva. Jag kommer ha ont i fötterna när jag kommer hem. Måste göra något för att göra stövlarna bekvämare... Nåja, de är i alla fall IN. Nåja, till alla mina trogna Bloggläsare (Båda två): Vi ses när jag kommer hem igen, den tionde. Tills dess får ni hålla till godo med den här fina bilden på mig när jag är på mitt allvarligaste humör.

EDIT: Den ena bloggläsaren träffar jag i och för sig redan imorgon och sedan hela veckan, men till Dennis; Vi ses den tionde

It's not in what you say...

Då satt man här igen och försöker få ner något i skrift... Jag gillar att ha skrivit saker, men jag gillar inte direkt att skriva... Hmm... Nåja, så mycket har hänt sen jag skrev sist, så skriva måste jag.

Toner av Sommar var inget vidare. Kanske var det pågrund av hård mark och en dålig roll, men jag orkade inte rollspela så mycket. Inte blev det bättre av att folk satt och offade överallt, inklusive värdshuspersonal på värdshuset. På första eftermiddagen knallade vi bort till Norrköping i IN-kläder och kollade busstider, sen gick vi tillbaka, men vi trivdes bättre med att offa, så vi gick till offen och offade medan Elsa försökte få kontakt med moderskeppet så att hon och Hjalmar kunde åka hem igen. Tillslut fick de kontakt, och bestämde att de skulle hämtas följande dag. Vi gick tillbaka och väntade och väntade... Kvällen var faktiskt helt OK, och jag tänkte precis bestämma mig för att stanna en natt till, för trots att få kunde sjunga och få kunde sångtexter så var det rätt mysigt, men ack. Precis då kom värdshuspersonalen och kastade ut alla så att de kunde sova. Klockan var väl... 00:30 kanske, och värdshuslajvandet hade precis kommit igång. Fy fan... Det var droppen som kommer hålla mig borta från Draken lajv en lång, lång tid framöver...

And all the wasted nights
And empty moments in our lives
Are flushed away as we sway with the rhythm
Of the waves bobbing us up...

Nåja, det har skett en del bra saker också. Martin den Galna Pingvinen, Ahlberg den Köttätande Bananen och Johan den Maktgalna Fiskmånglaren tog sig till Uppsala på jakt efter drakar och skatter. De fann en skatt i form av humor och mat, och en bunt fagra prinsessor, men efter att ha stannat i Üppsala från fredag eftermiddag till söndag eftermiddag så åkte de ändå hem.

Kul hade vi i alla fall, och vi fick chansen att se Eldflugor och Odågor uppträda OFF. Mycket imponerande, även om vi bara såg dem bakifrån. Det gör inte så mycket, de är imponerande bakifrån också, och det var en ära att få släcka eld åt den showen!

A lame song to you
That I write
Don't know what else to do
A lame song to love

Dessutom hann vi med litervis med flummande, sitta och prata, titta på TV, titta på Pistvakt, gå till ICA, snylta på Anja (Kommer du tillbaka till Åkersberga så kommer vi ha väldigt mycket mat att betala tillbaka...) och titta på den vackra naturen i området, och en del annat vackert förståss... För att inte tala om att leka i regnet! Vi hann till och med sova lite, även om jag första natten sov på en hörnsoffa, med huvudet i hörnet, och där fick man trängas lite med Amandas huvud, men det fungerade rätt bra. Andra natten var bättre och sämre. Vi la oss senare och väcktes tidigare, av någon galning med en vinkelslip precis utanför huset. Lät som om någon använde en högkapacitetets motorsåg för att såga sönder en stålbalk, typ. Dessutom sov jag trängre, då jag delade madrass med Amanda och Amandas täcke, som la sig i en hög mellan oss på madrassen. Jag och min filt fick dock hyfsat med plats mellan väggen och Amanda/Amandas täcke, och det var i alla fall trevligt att trängas med Amanda.

Can't you look at me once?
And please if you got a minute
Enjoy this lonely sky with me
It'll swallow us whole
If we only let it.

Kul var det i alla fall, även om kritiska röster har höjts mot denna typ av dumh-

Nya sånger! Triumf!

Hyllningsvisa till Bondearmén

På Yfnans strand står svartblod
Ja, ett hav av ondska där
Och människorna finner mod
Hos adelsmännens här

Denna sång är dock en hyllning
Till de enkla män och kvinnor som dog
De namnelösa hjältar
Som dödens ängel tog

Lansar där i mängder
Men svartblod äro fler
Men vi slåss för våra fränder
För land, för hem, för er

Denna sång är dock en hyllning
Till de enkla män och kvinnor som dog
De namnelösa hjältar
Som dödens ängel tog

Som en slaktare med lammet
Skördar svartblodshirdar liv
I det virvlande dammet
Drar Artarias hjältar kniv

Denna sång är dock en hyllning
Till de enkla män och kvinnor som dog
De namnelösa hjältar
Som dödens ängel tog

Från Fyrvin Silvers hemgård
Reste tappra Silverar sju
Helerskornas ömma vård
Räddar inte Silverar nu

Denna sång är dock en hyllning
Till de enkla män och kvinnor som dog
De namnelösa hjältar
Som dödens ängel tog

Men de som slåss för egen härd
Slåss alltid nog för fem
Nej, är han inte fyrtio mannar värd
Så slåss han inte för sitt hem!

Denna sång är dock en hyllning
Till de enkla män och kvinnor som dog
De namnelösa hjältar
Som dödens ängel tog

Hem till Silvergården vackla
Den enda som ej välte
Tuppen gal och hönan kackla
"För alltid landets hjälte!"

Denna sång är dock en hyllning
Till de enkla män och kvinnor som dog
De namnelösa hjältar
Som dödens ängel tog

Denna sång är dock en hyllning
Till de enkla män och kvinnor som dog
De Silvergårdens hjältar
Som dödens ängel tog
(Som ciderbristen tog)


Mot krigets land

I morgonljus ser jag likt drömmar
Ondskan själv som rör sig hit
Likt en våg som mot mig strömmar
Svartblod räds ej krigets slit

Mot krigets land där onskan härska
Med svärd i hand och glöd i själ
Än har ni ej sett det värsta
Slåss vi för liv; så slåss vi väl

Mitt land är hotat av mörkrets makter
När nöden kallar svarar jag
De av mitt blod blir livets vakter
Vi blir en stark av mången svag

Mot krigets land där onskan härska
Med svärd i hand och glöd i själ
Än har ni ej sett det värsta
Slåss vi för liv; så slåss vi väl

För varje ni fäller står två man kvar
En rättrådig man frukar inget alls
När mitt blod rinner blir ert blod svar
I skymningsljus lämnar huvud hals

Mot krigets land där onskan härska
Med svärd i hand och glöd i själ
Än har ni ej sett det värsta
Slåss vi för liv; så slåss vi väl

Dödens tärning må lämnat handen
Men än den rullar på ödets bord
Livet mitt rinner ut i sanden
Men min själ står kvar där jag stod

Mot krigets land där onskan härska
Med svärd i hand och glöd i själ
Än har ni ej sett det värsta
Slåss vi för liv; så slåss vi väl

Vågskålen!

Ett Enhörningslajv igen. Man missar inte Enhörningens lajv, då är man tråkig, fattig eller föredrar andra lajv. Det är den enda förklaringen.

Vi kom till området runt ett, efter att ha stannat och ätit på McDonalds och svängt förbi Ica för att skaffa en ny hink, den andra glömdes kvar hemma. Väl på området började vi det tunga arbetet med att få någon annan i gruppen att sätta upp tältet, men eftersom det bara var jag och Martin där så bestämde vi oss för att vänta. Precis efter att vi konstaterat det så kom jag på en interessant sak som jag påpekade för Martin: "Hälften av alla i gruppen har vi ju aldrig sett, eller bara sett på lågupplösta och dåliga foton". Vi bestämde oss för att de helt enkelt fick leta när de väl dök upp och tog istället och letade lite smått efter goda vänner. Vi hittade inte direkt några, men vi hittade i alla fall Marco, som varit där sen dagen innan. Galna barn. Hur som helst...

Vi lyckades faktiskt med konststycket att hitta alla i gruppen så småning om, allt eftersom de började dyka upp, och hittade lite andra människor vi kände. Fjosok/Tobias, Lússa/Nina, Rönna/Elsa och, till slut, Eldflugor & Odågor, även om de dök upp precis när vi skulle kila iväg till auktionen. Där vi för övrigt inte såg något alls, för den hölls mot en vägg istället för ute på gräset så att man kan bilda en cirkel.

Själva lajvandet var roligt, men inte så mycket att prata om. Vi satt mycket mer på värdshuset än tidigare Elerialajv, då vi helt enkelt inte hade någonting att gå till hela tiden. Men det är roligt med värdshus. Sen fick vi förståss chans att prata med oskyldigt dömda landsförrädare, utländska adelsmän och söta flickor. Det sistnämda slår alltid de första två. Vi fick förövrigt också veta att Artaria var beredda att starta ett krig mot Eleria om vi inte stannade kvar i Artaria, eller snarare om våran förmögenhet inte stannade kvar. Så sött.

Nå, nog om vad som hände och mer om hur det hände:

Praktiskt så fungerade allt utmärkt. Incheckningen gick snabbt och smärtfritt, vatten fanns hela tiden, dassen var... tja, jag undersökte dem inte särskilt noga, men de fanns i alla fall där. Arrangörerna var trevliga båda under och innan arrangemanget och de hjälpte verkligen till med problemen. En stor sexa av fem möjliga till föreningen Enhörningen!

Många klagade på kylan, men jag tyckte faktiskt att det var det varmaste lajv jag varit på. Svettades alla nätter utom den sista, för då sov jag utan sovsäck. Då blev det istället rätt kallt. I kort var det för att jag inte kom in i tältet, eftersom fyra personer låg mellan ingången och min plats. I ett kolsvart tält. Jag, Jörgen och Martin fick dock sova hos Eldflugorna, mot att att vi värmde deras fötter, vilket vi tyckte var rättvist, även om Anjas ben inte var lika bekväma att sova på som luftmadrassen, men det var oandra sidan mysigare. Efter ett par timmar hade dock alla somnat, så då knölade jag mig in mellan Anja och Signe istället, och det blev mycket varmare så. På det stora hela frös jag faktiskt bara lite om fötterna, och det var inte helt konstigt eftersom de låg på marken med bara ett tunt lager läder mellan dem och den kalla leran.

Det regnade horribelt mycket första dagen, vilket förvandlade allt till en lervälling, och sen kom det korta skurar varje dag som höll leran blöt. Stort plus för regnet, jag gillar regn, men ett stort minus för leran. Den "vanliga" vägen till fältet från Navle förvandlades till en sjö, flera decimeter djup, men de andra två vägarna fungerade bra. Intrigerna var utmärkta och stämningen var underbar. Det enda dåliga var med andra ord leran och att det kändes för kort. Dessutom var det lite brist på riktigt kul händelser. Det fanns inget att klaga på, men det hade varit kul med lite mer saker att berömma. Hade det gått att sätta 4.5 så hade lajvet fått det, men det är lite närmare fem än fyra, så det blir fem.