Intermezzo i Bloggutmaningen
23 år, Åkersberga
Antal år som aktiv lajvare: 8
Antal lajv jag deltagit på: 51+
Mitt bästa lajv: Tveklöst Ingenmansland, som med god marginal var det mest välarrangerade lajv jag varit på, kombinerat med extremt engagerade deltagare.
Favoritgenre: Att säga att "fantasy" eller "efter katastofen" är min favoritgenre känns meningslöst, för vad folk har för sorts löjliga kläder på sig påverkar sällan lajvet i övrigt särskilt mycket. Jag gillar internt spel, scenariolajv, starka känslor, metatekniker och att gestalta fungerande samhällen som känns äkta.
Favoritroll: Svårt. Antingen katastroföverlevaren och vaktchefen Daniel Järnvik med sina comittment issues och bypolisattityd på Ingenmansland, eller kanske den hybrisdrabbade besvärjaren Dmitrij Jakovich Kovaljov i Vampyrernas Möte-kampanjen. Gillar även en lite lätt aspiga separatisten Grimkil Irjasson Bostark från Södra Riket och Brännpunkt Almyra.
Drömlajv: Jag skulle nog vilja se något i stil med Ingenmansland, men får jag drömma så får det gärna vara ännu större. En liten fungerande stad där alla roller arbetar aktivt sex timmar om dagen, med ordentliga produktionskedjor. Någon drar upp fisk ur sjön, någon rensar och tillagar en del av fisken och någon annan röker resten och packar den för att byta den i grannsamhället. Skogshuggarna fäller träd, kolmilarna gör kol av träet och smederna använder kolet för att göra verktyg som används på lajvet. Typ.
Drömroll: En av de roligaste sakerna med lajven Ingenmansland och Södra Riket var att lajva kärleksrelationer och -intriger. På Södra Riket var det ett lite stelt äktenskap och på Ingenmansland var det ett par av rollens ex-flickvänner som gjorde mycket för mitt interna spel. Jag kunde verkligen känna med min roll när han såg sina ex lyckliga med sina nya respektive, vilket gav väldigt roligt känslospel. Jag skulle vilja spela mer sånt, en roll i en förhållande av något slag, ett lyckligt äktenskap, en trovärdig ex-relation eller något sådant. Problemet har främst varit att hitta någon som jag är tillräckligt trygg med för att lajva något sådant utan att det bara känns awkward.
Senaste gången jag somnade i roll: Jag brukar inte känna mig särskilt IN när jag lagt mig, men jag somnade nog hyfsat i roll på Ingenmansland, 2008. Senaste gången jag somnade på ett lajv var på Brännpunkt Almyra, i våras.
Senaste gången jag kysste någon i roll: Hm. Jag har ett vagt minne av att vi lekte Sanning eller Konsekvens på lajvet Klassfesten 2.0, då kan jag ha kysst någon i roll. Annars måste det nästan ha varit på Södra Riket, 2009.
Senaste gången jag hade sex i roll: Faktiskt sex har jag inte roat mig med på lajv. På Södra Riket hade dock min roll sex en kväll, men helt utan att det gestaltades på något sett annat än att vi pratade om det.
Senaste gången jag var naken i roll och någon såg det: Antagligen i samband med bad på något lajv. Ödesväv 2009, kanske? Kan det ha varit så länge sedan jag var naken på ett lajv? Det får vi ändra på nästa vecka.
Något som det borde finns fler av: Lajv att näcka på! Det var ett tag sedan jag varit på något avslappnat badlajv. Fler små, mysiga scenariolajv på några timmar.
Lajvare som det borde finnas färre av: Människor som fyslajvar utan att det bidrar till spelet alls. Att fyslajva bara för att vara stor och häftig verkar lite meningslöst.
Jag blir förbannad i spel när: Folk anstränger sig bajsnödigt mycket för att verka stora och häftiga utan att det egentligen bidrar till någons lajvupplevelse. Utom möjligen de själva.
Jag blir glad i spel när: Folk hjälps åt att skapa en häftig upplevelse tillsammans.
Det coolaste jag gjort i spel: Lett en stormning i uppförsbacke, genom förflyttningshinder och förbi vakttorn, i ösregn och åska med en stormfana i handen på Granland II. Slängt mig till marken medan bomberna faller från ett flygplan på Ingenmansland. Gråtit så jag ramlade ihop och knappt kunde andas på Södra Riket efter att min rolls bästa vän mördats.
Det dummaste jag gjort i spel: Bortsett från rena lajvbloopers kanske det var på Södra Riket, där jag som arrangörsroll tagit på mig att spela en roll som säger lite fel saker så ofta som möjligt utan att riktigt inse det själv. Vid många tillfällen får jag möjlighet att göra andra roller deppiga genom att råka avslöja deras hemligheter och dylikt. Bäst var att stå på böneplatsen och tacka Gud för min starka, friska son medan det en bit bort står en roll som tror att hon är steril och ber Gud att få bli gravid.
Det äckligaste jag gjort i spel: Det borde väl vara att leda tortyren på Sorgträsk Garnison, men jag tyckte inte att det var så äckligt.
Jag är riktigt dålig på: Att ta snabba beslut. Att lajva kärleksrelationer med folk jag inte är 100% trygg med. Att boffra snyggt och effektivt.
Jag är riktigt duktig på: Att skriva trovärdig fiktion och roller. Jag är rätt duktig på att skriva sånger också. Att snabbt komma på komplimanger eller hitta på verser när det battle:as lajvlåtar.
Jag vill bli bättre på: Att snacka. Jag är väl inte direkt dålig på det, men jag vill bli mycket bättre på att slänga käft!
Nästa lajv: Krigshjärta 5: Stålets Väg, som Skyttefalken Armand Arnaud de Lamentin, rotemästare för rote 3721
Visar inlägg med etikett Livet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Livet. Visa alla inlägg
söndag, juli 17, 2011
tisdag, juli 12, 2011
Thank you for reminding me of all the things I've done completely wrong
Del 2 av 14: Min största lajvtabbe
Jag har svårt att komma på någon specifik blooper att lyfta fram, men lajvet Sorgträsk Garnison var en lång serie mindre misslyckanden för min del. Jag och en grupp andra ur Rovköpings Frivilliga spelade soldater ur Ala Rikes Heliga Armé och var i byn Sorgträsk för att leta kättare. Dagarna innan lajvet beslutas det att Hanna spelar befäl över truppen och spelar förhörsledare. Förhören blir inte riktigt så bra som jag tänkt mig eftersom jag inte hade tid att förbereda frågor eller tortyrscener, men jag är rätt nöjd med den biten. Jämförelsevis i alla fall.
Nej, då är det en större flopp att jag misslyckades med en avrättningsscen. Tanken var att jag skulle hålla något tal innan jag skar halsen av en bybo, men han skulle inte avrättas för än hans vänner försökt rädda honom och gripits. I förvirringen och stressen missar jag det och bybon avrättades innan fritagningsförsöket lyckats.
Senare skulle vi hitta Nico, som spelade pestsjuk och var gömd på loftet i ett hus i byn, och släpa ut honom för att avrätta honom. Han skulle få en sista önskan, det skulle vara en öl och där skulle lajvet sluta. Johan Berg hittar honom och jag ger honom order att släpa ut honom. "Jag vill inte röra honom, tänk om han smittar" svarar Berg. "Kan vi inte bara sticka ihjäl honom med spjuten?". Jag tänker inte riktigt efter innan jag svarar "Gör så".
Lajvet slutade med att vi beslutade att avrätta alla istället. Det är ju också en lösning, såklart.
Jag har svårt att komma på någon specifik blooper att lyfta fram, men lajvet Sorgträsk Garnison var en lång serie mindre misslyckanden för min del. Jag och en grupp andra ur Rovköpings Frivilliga spelade soldater ur Ala Rikes Heliga Armé och var i byn Sorgträsk för att leta kättare. Dagarna innan lajvet beslutas det att Hanna spelar befäl över truppen och spelar förhörsledare. Förhören blir inte riktigt så bra som jag tänkt mig eftersom jag inte hade tid att förbereda frågor eller tortyrscener, men jag är rätt nöjd med den biten. Jämförelsevis i alla fall.
Nej, då är det en större flopp att jag misslyckades med en avrättningsscen. Tanken var att jag skulle hålla något tal innan jag skar halsen av en bybo, men han skulle inte avrättas för än hans vänner försökt rädda honom och gripits. I förvirringen och stressen missar jag det och bybon avrättades innan fritagningsförsöket lyckats.
Senare skulle vi hitta Nico, som spelade pestsjuk och var gömd på loftet i ett hus i byn, och släpa ut honom för att avrätta honom. Han skulle få en sista önskan, det skulle vara en öl och där skulle lajvet sluta. Johan Berg hittar honom och jag ger honom order att släpa ut honom. "Jag vill inte röra honom, tänk om han smittar" svarar Berg. "Kan vi inte bara sticka ihjäl honom med spjuten?". Jag tänker inte riktigt efter innan jag svarar "Gör så".
Lajvet slutade med att vi beslutade att avrätta alla istället. Det är ju också en lösning, såklart.
lördag, mars 19, 2011
Rise up for the time of your life
Del 1b av 14: Mitt första lajv
Istället för att gå vidare med punkt 2 och kanske rent av komma ikapp de som började direkt istället för att vela som jag så tänkte jag stanna kvar vid den här rubriken ett tag och prata om mitt första lajv. Rop av Stumma Röster som jag nämnde i förra inlägget var det första lajv jag åkte på, och det första lajv jag förberedde mig på tror jag hette Kampen om Skogen eller något sådant.
Mitt första lajv hette En Jakt på Byxor och Liknande, men jag återkommer till det. Jag hade börjat titta på möjligheterna att arrangera lajv ganska snart efter mitt första lajv som deltagare, men det blev inte så mycket av den saken. Det allra första seriösa projektet hette Fienden Siktad, ett militärt Efter Katastrofen-lajv som jag petat i av och till i princip sedan jag började lajva, och då och då kommer jag fortfarande på mig med att revidera någon gammal fiktionstext, photoshopa ihop någon propagandaposter eller fundera på upplägg.
Drygt ett år senare började jag och Anneli (som jag då egentligen inte kände alls och bara hade träffat via ett kortare samtal på Helgon.net) skissa på en uppföljare till Arleskärs lajv Vägens Ände, i projektet Erdanien Återuppstått. Varför jag fick för mig att arrangera en uppföljare på ett lajv jag inte varit på tillsammans med en människa jag aldrig träffat är oklart. Det kan möjligen ha att göra med att jag var nybliven student och osäker på vad jag skulle göra med mitt liv och väldigt peppad på att arrangera vilket lajv som helst bara jag hittade någon att bolla idéer med. Det rann ut i sanden, men under tiden vi försökte få ihop ett lajv så blev jag draftad till en annan arrangörsgrupp. De arrangerade icke-World of Darknessinspirerade vampyrlajv i uppsala, den så kallade Vampyrernas Möte-kampanjen. Små, ganska mysiga inbjudningslajv med låga krav på utrustning och spel. Jag hade åkt på två lajv i kampanjen redan, och varit lite funktionär för det andra av dessa, så det var inte helt oväntat att jag tog på mig ännu mer ansvar med tiden. Vampyrernas Möte VI - From Russia With Love hade blivit det första lajv jag arrangerade om det inte var för en ödets nyck.
När jag stod på Stockholms Central tillsammans med mina medarrangörer Signe och Åkesson och höll dem sällskap i väntan på deras tåg så började vi prata om ett spel jag skrev för en tid sedan. Det var ett textbaserat äventyrsspel som hette A Quest for Pants and the Like och gick ut på att huvudpersonen vaknar i en stuga utan att veta var han är, vem han är eller var hans byxor är någonstans (men bristen på byxor gör det tämligen uppenbart att det är just en han). Det går förövrigt fortfarande att ladda ner från Skapelser-forumet på Nyllheim (länk).
Vi började prata om att det skulle vara skoj att arrangera ett lajv med samma premisser, och den galna idén sattes snabbt i verket. Där på McDonaldstrapporna i vänthallen satt vi och började skissa på lajvet, vilket är lustigt eftersom vi träffats just för att ha ett arrangörsmöte för Vampyrernas Möte. Vi var dock alla tre lite trötta på att vara de enda av de sex arrangörerna som gjorde något, så vi beslutade oss för att arrangera vårt eget lajv strax innan vampyrlajvet.
Välkommen till En Jakt På Byxor och Liknande, ett upplevelselajv med betoning på humor, rollspel och paranoia! Allt kan hända när väldigt olika människor befinner sig i samma underliga situation. Skruvade situationer, mystiska händelser, huvudbry och en rejäl dos komik utlovas!
Så blev det inte riktigt. Vi trodde att de väldigt lustiga utomjordingarna som jagade deltagarna skulle vara mer komiska än obehagliga, men det var innan vi släkte lyset i den lågstadieskola där lajvet arrangerades.
Deltagarna spelade väldigt simpla roller som de fick veckorna innan lajvet, och som dessa ganska komiska klichéer skulle de springa runt i en nedsläkt lågstadieskola i januarimörkret och rota igenom de sextio kartonger vi gömt i skolan på olika listiga platser. I kartongerna låg diverse märkligt skräp vi samlat på oss (en köksklocka som inte fungerade, en dalahäst, en trasig docka inrullad i gladpack etc) och i nästan varje kartong låg det en pusselbit. När pusslet byggts ihop hittade deltagarna ett mattetal på baksidan, och svaret var koden till ett av de många kodlåsen i vi satt på olika skåp i skolan. I skåpen fanns ytterligare ledtrådar av olika slag, information om dem själva och deras fiende och liknande. I ett skåp fanns t.ex. en CD-skiva som blandade lite random musik från min Mina Mottagna Filer-mapp med olika ledtrådar som vi läst in. Fast vi läste in dem genom att prata baklänges och sedan vända ljudet "rätt" samt pitcha våra röster. Åh, och så läste vi ledtrådarna i kör, så de lät som om en flock drogade smurfar berättade saker på språk man bara nästan begrep.
Detaljerna undslipper mitt minne, men de lyckades komma över ett kodord som kunde användas på rymdvarelserna för att de skulle lugna ner sig, och i utbyte mot dockan fick deltagarna en sista kod som ledde dem till ett låst skåp i skogen utanför skolan. I skåpet fanns en telefon och ett telefonnummer och i andra änden av luren berättade en röst att exprimentet var över och att de nu var fria.
Jag var väldigt nöjd med lajvet, och jävligt missnöjd med en del deltagare. Vi hade totalt elva avhopp, mer än hälften. Två hoppade av två veckor innan för att de skulle på begravning, det kändes godkänt. Nio hoppade av tidigast två dagar innan lajvet, de flesta dagen innan men några stycken hoppade av samma dag. Nico hörde vi inget ifrån förän vi ringde honom vid lajvstart och undrade var fan han var. Han hade andra planer, förklarade han. Eftersom lajvet var ett injudningslajv för våra närmaste vänner hade vi inget krav på betalning i förväg, för vi trodde det skulle bli mer jobb än det var värt. Resultatet var att vi fick punga ut 900 kronor ur egen ficka.
Men, ja, det var ju inte som om jag slutade arrangera lajv...
Istället för att gå vidare med punkt 2 och kanske rent av komma ikapp de som började direkt istället för att vela som jag så tänkte jag stanna kvar vid den här rubriken ett tag och prata om mitt första lajv. Rop av Stumma Röster som jag nämnde i förra inlägget var det första lajv jag åkte på, och det första lajv jag förberedde mig på tror jag hette Kampen om Skogen eller något sådant.
Mitt första lajv hette En Jakt på Byxor och Liknande, men jag återkommer till det. Jag hade börjat titta på möjligheterna att arrangera lajv ganska snart efter mitt första lajv som deltagare, men det blev inte så mycket av den saken. Det allra första seriösa projektet hette Fienden Siktad, ett militärt Efter Katastrofen-lajv som jag petat i av och till i princip sedan jag började lajva, och då och då kommer jag fortfarande på mig med att revidera någon gammal fiktionstext, photoshopa ihop någon propagandaposter eller fundera på upplägg.
Nico på arrangörsmöte i december 2006
Drygt ett år senare började jag och Anneli (som jag då egentligen inte kände alls och bara hade träffat via ett kortare samtal på Helgon.net) skissa på en uppföljare till Arleskärs lajv Vägens Ände, i projektet Erdanien Återuppstått. Varför jag fick för mig att arrangera en uppföljare på ett lajv jag inte varit på tillsammans med en människa jag aldrig träffat är oklart. Det kan möjligen ha att göra med att jag var nybliven student och osäker på vad jag skulle göra med mitt liv och väldigt peppad på att arrangera vilket lajv som helst bara jag hittade någon att bolla idéer med. Det rann ut i sanden, men under tiden vi försökte få ihop ett lajv så blev jag draftad till en annan arrangörsgrupp. De arrangerade icke-World of Darknessinspirerade vampyrlajv i uppsala, den så kallade Vampyrernas Möte-kampanjen. Små, ganska mysiga inbjudningslajv med låga krav på utrustning och spel. Jag hade åkt på två lajv i kampanjen redan, och varit lite funktionär för det andra av dessa, så det var inte helt oväntat att jag tog på mig ännu mer ansvar med tiden. Vampyrernas Möte VI - From Russia With Love hade blivit det första lajv jag arrangerade om det inte var för en ödets nyck.
När jag stod på Stockholms Central tillsammans med mina medarrangörer Signe och Åkesson och höll dem sällskap i väntan på deras tåg så började vi prata om ett spel jag skrev för en tid sedan. Det var ett textbaserat äventyrsspel som hette A Quest for Pants and the Like och gick ut på att huvudpersonen vaknar i en stuga utan att veta var han är, vem han är eller var hans byxor är någonstans (men bristen på byxor gör det tämligen uppenbart att det är just en han). Det går förövrigt fortfarande att ladda ner från Skapelser-forumet på Nyllheim (länk).
Vi började prata om att det skulle vara skoj att arrangera ett lajv med samma premisser, och den galna idén sattes snabbt i verket. Där på McDonaldstrapporna i vänthallen satt vi och började skissa på lajvet, vilket är lustigt eftersom vi träffats just för att ha ett arrangörsmöte för Vampyrernas Möte. Vi var dock alla tre lite trötta på att vara de enda av de sex arrangörerna som gjorde något, så vi beslutade oss för att arrangera vårt eget lajv strax innan vampyrlajvet.
Välkommen till En Jakt På Byxor och Liknande, ett upplevelselajv med betoning på humor, rollspel och paranoia! Allt kan hända när väldigt olika människor befinner sig i samma underliga situation. Skruvade situationer, mystiska händelser, huvudbry och en rejäl dos komik utlovas!
Så blev det inte riktigt. Vi trodde att de väldigt lustiga utomjordingarna som jagade deltagarna skulle vara mer komiska än obehagliga, men det var innan vi släkte lyset i den lågstadieskola där lajvet arrangerades.
Åkesson utklädd till utomjording utklädd till människa. Dräkten är inte klar här, vi hade också på oss pastellfärgade tights som matchade händerna och lysstavar längs "ryggraden" (på utsidan av ryggsäcken), som lyste genom kläderna.
Deltagarna spelade väldigt simpla roller som de fick veckorna innan lajvet, och som dessa ganska komiska klichéer skulle de springa runt i en nedsläkt lågstadieskola i januarimörkret och rota igenom de sextio kartonger vi gömt i skolan på olika listiga platser. I kartongerna låg diverse märkligt skräp vi samlat på oss (en köksklocka som inte fungerade, en dalahäst, en trasig docka inrullad i gladpack etc) och i nästan varje kartong låg det en pusselbit. När pusslet byggts ihop hittade deltagarna ett mattetal på baksidan, och svaret var koden till ett av de många kodlåsen i vi satt på olika skåp i skolan. I skåpen fanns ytterligare ledtrådar av olika slag, information om dem själva och deras fiende och liknande. I ett skåp fanns t.ex. en CD-skiva som blandade lite random musik från min Mina Mottagna Filer-mapp med olika ledtrådar som vi läst in. Fast vi läste in dem genom att prata baklänges och sedan vända ljudet "rätt" samt pitcha våra röster. Åh, och så läste vi ledtrådarna i kör, så de lät som om en flock drogade smurfar berättade saker på språk man bara nästan begrep.
Detaljerna undslipper mitt minne, men de lyckades komma över ett kodord som kunde användas på rymdvarelserna för att de skulle lugna ner sig, och i utbyte mot dockan fick deltagarna en sista kod som ledde dem till ett låst skåp i skogen utanför skolan. I skåpet fanns en telefon och ett telefonnummer och i andra änden av luren berättade en röst att exprimentet var över och att de nu var fria.
Jag var väldigt nöjd med lajvet, och jävligt missnöjd med en del deltagare. Vi hade totalt elva avhopp, mer än hälften. Två hoppade av två veckor innan för att de skulle på begravning, det kändes godkänt. Nio hoppade av tidigast två dagar innan lajvet, de flesta dagen innan men några stycken hoppade av samma dag. Nico hörde vi inget ifrån förän vi ringde honom vid lajvstart och undrade var fan han var. Han hade andra planer, förklarade han. Eftersom lajvet var ett injudningslajv för våra närmaste vänner hade vi inget krav på betalning i förväg, för vi trodde det skulle bli mer jobb än det var värt. Resultatet var att vi fick punga ut 900 kronor ur egen ficka.
Men, ja, det var ju inte som om jag slutade arrangera lajv...
torsdag, mars 17, 2011
What they call a fantasy; It is nothing but a key
Jag borde verkligen sova, men det är jag såklart för dum för. Istället återuppvecker jag bloggen med att inspireras av Kims bloggutmaning om och för lajvare, gjord populär av Anneli
Del 1 av 14: Mitt första lajv
Jag har bordsrollspelat i princip lika länge som jag kunnat uttrycka mina fantasier. Först med mina föräldrar och mammas syskon kring middagsbordet, och snart därefter rollspelade jag regelbundet med vännerna. Jag kommer ihåg att jag hörde talas om lajv flera gånger under min uppväxt, bland annat via KP, men det lät inte som något för mig. Runt soffbordet i mitt pojkrum kunde vi utforska främmande världar, slåss mot drakar, flyga rymdskepp och spela karaktärer som helt olika oss rent fysiskt. Varför skulle jag åka iväg och göra samma sak fast mycket mer begränsat? Nej, lajv kändes som något för folk med dålig fantasi. Jag vill minnas att det var min gode vän Stordal som hörde talas om lajv mer direkt från sin mellanstadielärare (en mycket fascinerande människa, för övrigt) och till slut sålde in mig på idén att vi kanske skulle testa levande rollspel ändå. Jag som gruppens naturliga ledare beslutade att det var min vilja, och alla följde villigt mina order. Eller, ja, alltså, Stordal hängde på i alla fall. Vår märklige vän Fredrik bestämde sig också för att hänga på, trots att han egentligen inte gillar att agera, klä ut sig eller ta saker på allvar.Vi velade länge och väl om vad vi skulle spela, och engagerade oss inför flera lajv som blev inställda. Vi hängde flitigt på den numera nedlagda lajvcommunityn Noshörningen, och på dess forum hängde vi ungefär hela tiden (det finns f.ö. arkiverat här, för den som liksom jag vill gotta sig i det förgångna). Vi skissade på gruppkoncept för massor av roller, bland annat minns jag att vi ett tag var väldigt inne på att spela drowalver. När vi till slut kom iväg på ett lajv så var det Enhörningens höstlajv 2003: Rop av Stumma Röster. Egentligen var det kanske mest för att vi hört att Enhörningens lajv i alla fall inte blev inställda...
Vi gjorde väl ungefär alla klichéfel som en nybörjare kan göra. Delvis skyller jag det på att vi inte kände någon som lajvade, och jag läste faktiskt alla guider jag kunde hitta på internet om att börja lajva. Rollerna var väl på många sätt okej; vi spelade en grupp unga hyrsvärd som tog de jobb vi fick och en del av bakgrundshistorien gick ut på att vi hitills aldrig slagits mot någon utan bara lagat staket och målat husväggar. Våra föräldrar var självklart dödade av orcher, något som retconnades till nästa gång vi spelade rollerna (våren 2004, på nästa EH-lajv). Då påstod vi istället att vi var politiska flyktingar som ljugit om att våra föräldrar var döda, "Det verkar ju vara den vanligaste dödsorsaken häromkring". Vi påstod även OFF att rollerna alltid haft en bakgrundshistoria som bygger på att våra föräldrar lever, men påstås ha dödats av orcher.
Utöver det hade vi silvertejpsvapen (jag hade läst att man inte behövde ha vapen på lajv, men vi var lite osäkra på vad man skulle roa sig med då), säckvävstält, mjukisbyxor och en rad material som jag inte hade ansett vara koscher idag. Det finns tyvärr inte en enda bild på mig från mitt första lajv, så håll till godo med de här bilderna från Återkomsten/Alvernas Sång. Den första av okänd fotograf, den andra av Anja. Min frisyr tycks ha gått ett helt varv, för den ser nästan likadan ut idag som för sju år sedan, och det gjorde den inte tiden därimellan.
Det var ett lajv som verkligen la grunden för mina fördomar om hur ett typiskt lajv är. Ett fantasylajv där man spelade lite vad man ville och orcher och vikingar anföll byn på nätterna (det var sista EH-lajvet där det var okej att anfalla byn Navle). Nybörjarlajvarna (läs: Bofferbarnen) organiserade sig i en bymilis, vilken vi f.ö. var en del av. Av de drygt 30 medlemmarna var jag äldst med mina 15 år, och också den enda som någonsin stod kvar på min post när jag posterats någonstans. Stora delar av lajvet vaktade jag ensam byn, trots att jag slängt bort min fula silvertejpsdolk första dagen och således var obeväpnad. Det lade liksom grunden för min första "riktiga" soldatroll drygt fem år senare, på Granland.
Jag hade skitroligt, och det var en fantastisk känsla att gå runt på det enorma lajvområdet och möta de över tusen lajvarna. Varje dag träffade jag mängder av nya karaktärer, och det är liksom det som alltid varit charmen med Enhörningens nybörjarlajv i Eleriakampanjen: Det går inte att träffa alla, det går inte att lära sig alla grupper och roller. Det är som en verklig värld på det sättet. Jag spelade Jaron Silver, äldsta barn till Jorzac Silver, äldsta barn till Rellek Silver, äldsta barn till Svala Silver men adopterat äldsta barn till Jori Silver, båda barn till Rafer Silver, äldsta barn till Fyrvind Silver. Rollen spelade jag på ytterligare sju lajv, tillsammans med Stordal som spelade Jarons yngre bror Reon.
Det blev en jävla massa fiktion genom åren, eftersom jag tidigt hade ambitionen att arrangera "lajv i lajvet" genom gruppen. Även när Enhörningens intriger inte gav något att spela på så skulle det finnas ordentligt att göra inom gruppen, vilket på sätt och vis gör Silverföljet till de första lajv jag arrangerade. Hemsidan finns f.ö. kvar och den senaste nyheten (över tre år gammal) är komiskt nog på temat "Vi är inte döda!" Jag började också konstruera ett nytt fantasyspråk till gruppen. Jag kan fortfarande komma på mig själv med att översätta saker till Draktunga i huvudet när folk frågor vilka språk jag kan, även om jag inte är nördig nog att faktiskt säga det högt. Lite stolt är jag faktiskt över att jag skrev en sång på vårt påhittade språk, som dessutom är ganska bra för att vara ett tidigt verk från min sida...
måndag, oktober 12, 2009
I see it and it haunts me when I'm looking at today
Innan jag börjar med mitt första inlägg på flera månader tänkte jag bara förtydliga en sak angående det förra inlägget: Det är egentligen inte en hemlighet vilka personer som står som anonyma i inlägget. Det kändes bara fel att skriva ut namn, av samma anledning som jag gärna svarar på frågor om mitt kärleksliv från både vänner och främlingar, men inte spontant börjar prata om det. Det blir liksom en skum stalker-grej av det hela, på något vis. Kan jag tycka.
Det har hänt mycket under sommarmånaderna. När jag inte försökt att inte försumma mina studier så arrangerade jag Södra Riket, vilket blev mycket lyckat. Dessutom blev det till att åka på Ödesväv 2009, vilket inte slog Ingenmansland men var ganska roligt ändå.
Jag skulle kunna skriva något om hur länge sedan det var något jag skrev sist, men den uppmärksamma läsaren torde upptäckt det själv. Det känns helt enkelt inte som att det finns lika mycket att skriva när jag inte har något att skriva om kärlek. Inspirationen vill inte infinna sig och det är inte lika mycket som känns värt att nämna. Under en tid i slutet av sommaren levde jag felaktigt i tron att jag helt enkelt inte har ett lika stort känslospektrum nu. Mitt humör tycktes mig sträcka sig från "ganska nöjd" genom "rätt lycklig" till "väldigt glad". Jag tyckte mig aldrig känna något annat. Aldrig vara överväldigande lycklig, aldrig arg, aldrig längtansfull, nostalgisk, melankolisk, ledsen, förbannad eller förälskad. Aldrig riktigt se fram emot något, aldrig riktigt längta tillbaka, aldrig ångra något. Jag hade redan tidigare spekulerat i att det kanske var därför höll fast vid de tidigare känslorna. Att jag envisades med att vara kär för att få känna ytterligare en känsla.
Det var naturligtvis löjligt fel, vilket jag insett med all önskbar tydlighet de senaste månaderna. För ett par veckor sedan var jag mäktigt förbannad när jag missade sista direktbussen och strax efter det missade tåget, båda för att föreläsaren hållt kvar hos tjugo minuter över tiden. När jag slogs av insikten att jag var arg gick det snabbt över, och jag kunde inte låta bli att bli glad över att jag naturligtvis hade haft fel hela tiden. Sedan Arleskär lånade mig boken Trondheimsmodellen har jag upplevt allmän idealism, och släpade mig rent av iväg på mitt första SSU-möte efter snart tre års inaktivt medlemskap. Några riktigt trevliga fester på sensommaren har varit väldigt minnesvärda, jag minns årets Medeltidsvecka med glädje och nog längtar jag till Skymningsland!
Även om man bortser från att jag hade fel så kan man naturligtvis ha skilda åsikter om hur hemskt det är alltid vara glad, men jag är nöjd med att nästan alltid vara lycklig.
Nu funderar jag så smått på ett nytt Kärlekskalas (Kärlekskalaset V: Bacchus to the Future), men det får dröja tills jag fått in de sista inträdesavgifterna från KK4. Än saknas det pengar från Anja, Elin, Emma och Åkesson, och nu är det närmast en principsak. Jag har dessutom bestämt mig för att klippa av allt hår och sälja det, förhoppningsvis dyrt. Pågrund av min allmänt dåliga studieinsats i våras är jag nämligen utan studiemedel under hösten, vilket är lite sämst. I övrigt känner jag för att diskutera Livet och Kärleken över té (eller öl, det är också gott), men det gör jag allt som oftast när jag bloggar. Jag hamnar i just de tankemönstrena. Så snart som det är lämpligt måste jag i alla fall bjuda Anja på paj angående ett vad jag förlorade...
Det har hänt mycket under sommarmånaderna. När jag inte försökt att inte försumma mina studier så arrangerade jag Södra Riket, vilket blev mycket lyckat. Dessutom blev det till att åka på Ödesväv 2009, vilket inte slog Ingenmansland men var ganska roligt ändå.
Jag skulle kunna skriva något om hur länge sedan det var något jag skrev sist, men den uppmärksamma läsaren torde upptäckt det själv. Det känns helt enkelt inte som att det finns lika mycket att skriva när jag inte har något att skriva om kärlek. Inspirationen vill inte infinna sig och det är inte lika mycket som känns värt att nämna. Under en tid i slutet av sommaren levde jag felaktigt i tron att jag helt enkelt inte har ett lika stort känslospektrum nu. Mitt humör tycktes mig sträcka sig från "ganska nöjd" genom "rätt lycklig" till "väldigt glad". Jag tyckte mig aldrig känna något annat. Aldrig vara överväldigande lycklig, aldrig arg, aldrig längtansfull, nostalgisk, melankolisk, ledsen, förbannad eller förälskad. Aldrig riktigt se fram emot något, aldrig riktigt längta tillbaka, aldrig ångra något. Jag hade redan tidigare spekulerat i att det kanske var därför höll fast vid de tidigare känslorna. Att jag envisades med att vara kär för att få känna ytterligare en känsla.
Det var naturligtvis löjligt fel, vilket jag insett med all önskbar tydlighet de senaste månaderna. För ett par veckor sedan var jag mäktigt förbannad när jag missade sista direktbussen och strax efter det missade tåget, båda för att föreläsaren hållt kvar hos tjugo minuter över tiden. När jag slogs av insikten att jag var arg gick det snabbt över, och jag kunde inte låta bli att bli glad över att jag naturligtvis hade haft fel hela tiden. Sedan Arleskär lånade mig boken Trondheimsmodellen har jag upplevt allmän idealism, och släpade mig rent av iväg på mitt första SSU-möte efter snart tre års inaktivt medlemskap. Några riktigt trevliga fester på sensommaren har varit väldigt minnesvärda, jag minns årets Medeltidsvecka med glädje och nog längtar jag till Skymningsland!
Även om man bortser från att jag hade fel så kan man naturligtvis ha skilda åsikter om hur hemskt det är alltid vara glad, men jag är nöjd med att nästan alltid vara lycklig.
Nu funderar jag så smått på ett nytt Kärlekskalas (Kärlekskalaset V: Bacchus to the Future), men det får dröja tills jag fått in de sista inträdesavgifterna från KK4. Än saknas det pengar från Anja, Elin, Emma och Åkesson, och nu är det närmast en principsak. Jag har dessutom bestämt mig för att klippa av allt hår och sälja det, förhoppningsvis dyrt. Pågrund av min allmänt dåliga studieinsats i våras är jag nämligen utan studiemedel under hösten, vilket är lite sämst. I övrigt känner jag för att diskutera Livet och Kärleken över té (eller öl, det är också gott), men det gör jag allt som oftast när jag bloggar. Jag hamnar i just de tankemönstrena. Så snart som det är lämpligt måste jag i alla fall bjuda Anja på paj angående ett vad jag förlorade...
tisdag, april 14, 2009
Better days since the day I met her
Andra människors historier om kärlek, både i fiktion och i verkligheten, går i regel att placera i tre olika kategorier.
1: Person A erkänner sina känslor för person B. Känslorna är ömsesidiga och A och B älskar således varandra, med allmän gullighet som följd.
2: Person A erkänner sina känslor för person B, men B är inte intresserad. A är deppig en tid över den olyckliga kärleken och går så småning om vidare.
3: Person A erkänner aldrig sina känslor för person B, och går runt och trånar i hemlighet tills hen så småning om kommer över det hela.
Kategori 3 har jag själv aldrig upplevt. Nog har jag mina brister, men jag håller i alla fall inte tyst om att jag tycker bra om någon. Kategori 1 har jag inte heller upplevt. Kategori 2 har jag varit med om både som A och som B, men nu var det några år sedan.
De senaste åren, fram till förra våren, var jag istället inne i en märklig och sällan omtalad alternativ kategori, låt oss kalla den 4 för att vara konsekventa. Eller kanske Kategori X för att vara lite tuffare. Den här varianten ser man inte i vare sig tunga romaner eller lättsamma romantiska komedier. Scenariot såg ut ungefär såhär:
4: Person A erkänner sina känslor för person B, men B är inte intresserad. A är lika glad ändå, och istället för olycklig kärlek blir det bara... obesvarad kärlek. Person A fortsätter envist med dessa känslor i ytterligare några år, mer fascinerad än irriterad över alltihop.
Ja, väntan är över. Det är dags för ett semi-episkt inlägg om Kärleken. Den som undersökt kategorin med samma namn är antagligen besviken över att den bara innehåller dåliga, icke-informativa inlägg från forntiden. Alternativt bryr de sig inte alls, eftersom det här är en ganska egocentrerad blogg som jag mest skriver i för min egen skull. Det här är i alla fall ett hyfsat naket, ärligt och tydligt inlägg, så om inte annat kan man läsa det för att ha något att reta mig för sen. Det enda jag inte nämner är några namn, men ärligt talat tror jag att i princip alla som känner alla inblandade redan vet vilka människor det handlar om, såvida de inte är extremt socialt inkompetenta, eller bara inkompetenta på det vanliga sättet.
Förutom de inlägg som ligger i kategorin pågrund av ett stort innehåll av platonisk kärlek så handlar dessa ointressanta och kryptisk inlägg om samma person. Någon gång kring årsskiftet 2004-2005 blev jag nämligen riktigt kär för första gången i mitt liv. Jag kan inte påstå att jag kände henne såväl vid det laget, så i tanken fyllde jag ut luckorna i min kunskap om henne med fantasi, som brukligt är i sådana situationer. Allt eftersom jag lärde känna henne bättre sprack naturligtvis den här drömbilden och jag kom över den. Till min förvåning visade det sig dock att sanningen var bättre än dikten, och inte långt därefter hade jag istället fallit för henne på riktigt, istället för den legering av fantasi och verklighet som jag först intresserat mig för.
Kärleken höll i sig i närmare fyra år. Det är ganska lång tid för obesvarad kärlek, måste man ändå säga. Inte minst för att jag erkände det för henne några gånger under den här tiden och hon vänligt men bestämt förklarade att hon inte var intresserad. Mot slutet blev jag alltmer öppen med det, och idag är det få vänner som inte vet om det hela. De som inte vet om det har helt enkelt aldrig frågat.
Nu när jag varit över det hela i drygt ett år så bestämte jag mig alltså för att skriva av mig lite i bloggen. Det är nämligen en märklig och för mig tidigare outforskad känsla som uppstått. Jag tycks liksom arbeta på att komma över att jag kommit över henne. I flera år har jag haft... inte ett mål, för hon var som sagt inte intresserad, men i alla fall ett fokus. Jag visste jag ville, även om det var ouppnåligt. Nu är plötsligt världen öppen på ett nytt och något förvirrande sätt. Det är en väldigt märklig känsla, eller kanske snarare en samling känslor.
Följde jag unga människors norm för hur unga människor ska betee sig så skulle jag naturligtvis utnyttja mina känslors frihet för sexuella erövringar och annat sånt som dagens ungdomar sysslar med, men jag är fortfarande jag. Det är fortfarande blott en handfull människor jag känner minsta attraktion till. Hon förblir en av dem, för hon är trots allt en vänlig, generös, positiv och allmänt charmig människa, och med en utsida minst lika vacker som insidan. De rosa molnen är dock borta och de oresonliga känslorna som lyfter hennes positiva egenskaper till skyarna och döljer hennes negativa sidor. Det är dock en intressant skillnad mot de två gånger tidigare då jag varit förälskad. Då kom jag över respektiva person och kunde närmast skratta åt vad jag tidigare kännt. Den första hade jag aldrig intresserat mig för det minsta om min hjärna haft något att säga till om, den andra är fortfarande en god vän men långt ifrån någon jag skulle sig mig i ett förhållande med. Fri från den här kärleken så tittar jag dock tillbaka och förstår precis vad jag föll för. Om jag inte redan visste att kärleken till henne var en återvändsgränd så skulle jag lätt falla för henne igen.
Det har varit fyra intressanta år, märligt nog på ett närmast enbart positivt sätt. Det känns som om jag förväntas vara besviken eller som om mitt ego borde fått sig en törn, men något sådant har inte inträffat. Hade jag haft sämre självförtroende hade jag kanske tyckt synd om mig själv för att hon inte ville undersöka möjligheterna till ett förhållande. Hade jag haft alltför bra självförtroende hade jag kasnke tyckt synd om henne istället.
Nu tycker jag istället inte synd om någon. Endast en stilla nyfikenhet över vad som kunde ha varit återstår, och den vaga irritation och besvikelse som alltid följer när man inser att ens nyfikenhet inte kommer att stillas.
Tack. Jag frågade visserligen aldrig om lov innan jag föll för dig, men det gick trots allt ut över dig. Du hanterade det strålande.
1: Person A erkänner sina känslor för person B. Känslorna är ömsesidiga och A och B älskar således varandra, med allmän gullighet som följd.
2: Person A erkänner sina känslor för person B, men B är inte intresserad. A är deppig en tid över den olyckliga kärleken och går så småning om vidare.
3: Person A erkänner aldrig sina känslor för person B, och går runt och trånar i hemlighet tills hen så småning om kommer över det hela.
Kategori 3 har jag själv aldrig upplevt. Nog har jag mina brister, men jag håller i alla fall inte tyst om att jag tycker bra om någon. Kategori 1 har jag inte heller upplevt. Kategori 2 har jag varit med om både som A och som B, men nu var det några år sedan.
De senaste åren, fram till förra våren, var jag istället inne i en märklig och sällan omtalad alternativ kategori, låt oss kalla den 4 för att vara konsekventa. Eller kanske Kategori X för att vara lite tuffare. Den här varianten ser man inte i vare sig tunga romaner eller lättsamma romantiska komedier. Scenariot såg ut ungefär såhär:
4: Person A erkänner sina känslor för person B, men B är inte intresserad. A är lika glad ändå, och istället för olycklig kärlek blir det bara... obesvarad kärlek. Person A fortsätter envist med dessa känslor i ytterligare några år, mer fascinerad än irriterad över alltihop.
Ja, väntan är över. Det är dags för ett semi-episkt inlägg om Kärleken. Den som undersökt kategorin med samma namn är antagligen besviken över att den bara innehåller dåliga, icke-informativa inlägg från forntiden. Alternativt bryr de sig inte alls, eftersom det här är en ganska egocentrerad blogg som jag mest skriver i för min egen skull. Det här är i alla fall ett hyfsat naket, ärligt och tydligt inlägg, så om inte annat kan man läsa det för att ha något att reta mig för sen. Det enda jag inte nämner är några namn, men ärligt talat tror jag att i princip alla som känner alla inblandade redan vet vilka människor det handlar om, såvida de inte är extremt socialt inkompetenta, eller bara inkompetenta på det vanliga sättet.
Förutom de inlägg som ligger i kategorin pågrund av ett stort innehåll av platonisk kärlek så handlar dessa ointressanta och kryptisk inlägg om samma person. Någon gång kring årsskiftet 2004-2005 blev jag nämligen riktigt kär för första gången i mitt liv. Jag kan inte påstå att jag kände henne såväl vid det laget, så i tanken fyllde jag ut luckorna i min kunskap om henne med fantasi, som brukligt är i sådana situationer. Allt eftersom jag lärde känna henne bättre sprack naturligtvis den här drömbilden och jag kom över den. Till min förvåning visade det sig dock att sanningen var bättre än dikten, och inte långt därefter hade jag istället fallit för henne på riktigt, istället för den legering av fantasi och verklighet som jag först intresserat mig för.
Kärleken höll i sig i närmare fyra år. Det är ganska lång tid för obesvarad kärlek, måste man ändå säga. Inte minst för att jag erkände det för henne några gånger under den här tiden och hon vänligt men bestämt förklarade att hon inte var intresserad. Mot slutet blev jag alltmer öppen med det, och idag är det få vänner som inte vet om det hela. De som inte vet om det har helt enkelt aldrig frågat.
Nu när jag varit över det hela i drygt ett år så bestämte jag mig alltså för att skriva av mig lite i bloggen. Det är nämligen en märklig och för mig tidigare outforskad känsla som uppstått. Jag tycks liksom arbeta på att komma över att jag kommit över henne. I flera år har jag haft... inte ett mål, för hon var som sagt inte intresserad, men i alla fall ett fokus. Jag visste jag ville, även om det var ouppnåligt. Nu är plötsligt världen öppen på ett nytt och något förvirrande sätt. Det är en väldigt märklig känsla, eller kanske snarare en samling känslor.
Följde jag unga människors norm för hur unga människor ska betee sig så skulle jag naturligtvis utnyttja mina känslors frihet för sexuella erövringar och annat sånt som dagens ungdomar sysslar med, men jag är fortfarande jag. Det är fortfarande blott en handfull människor jag känner minsta attraktion till. Hon förblir en av dem, för hon är trots allt en vänlig, generös, positiv och allmänt charmig människa, och med en utsida minst lika vacker som insidan. De rosa molnen är dock borta och de oresonliga känslorna som lyfter hennes positiva egenskaper till skyarna och döljer hennes negativa sidor. Det är dock en intressant skillnad mot de två gånger tidigare då jag varit förälskad. Då kom jag över respektiva person och kunde närmast skratta åt vad jag tidigare kännt. Den första hade jag aldrig intresserat mig för det minsta om min hjärna haft något att säga till om, den andra är fortfarande en god vän men långt ifrån någon jag skulle sig mig i ett förhållande med. Fri från den här kärleken så tittar jag dock tillbaka och förstår precis vad jag föll för. Om jag inte redan visste att kärleken till henne var en återvändsgränd så skulle jag lätt falla för henne igen.
Det har varit fyra intressanta år, märligt nog på ett närmast enbart positivt sätt. Det känns som om jag förväntas vara besviken eller som om mitt ego borde fått sig en törn, men något sådant har inte inträffat. Hade jag haft sämre självförtroende hade jag kanske tyckt synd om mig själv för att hon inte ville undersöka möjligheterna till ett förhållande. Hade jag haft alltför bra självförtroende hade jag kasnke tyckt synd om henne istället.
Nu tycker jag istället inte synd om någon. Endast en stilla nyfikenhet över vad som kunde ha varit återstår, och den vaga irritation och besvikelse som alltid följer när man inser att ens nyfikenhet inte kommer att stillas.
Tack. Jag frågade visserligen aldrig om lov innan jag föll för dig, men det gick trots allt ut över dig. Du hanterade det strålande.
fredag, januari 09, 2009
Let the music smother me
Ja, här sitter jag och snyltar på Universitetets datorer medan jag väntar på att fläppa iväg på arrangörsmöte. Min lilla undersökning för två inlägg sedan tyder på att mycket få personer fortfarande läser min blogg. Synd, för jag tänkte bättra mig och skriva något mer regelbundet, och skriva lite mer intressanta inlägg än "Igår hade jag föreläsning och idag åt jag en macka". Nåväl; intressantare om man är intresserad av mig. Jag tycker i alla fall att det är ett mycket spännande ämne, som jag gärna studerar genom olika små undersökningar och tester. Dels genom att själv reflektera över mitt Livet och Kärleken, och dels genom att göra små undersökningar och studera vad andra tycker och tänker om mig (den vana läsaren drar sig kanske till minne det här inlägget och uppföljningen i slutet av det här inlägget). Jag håller för tillfället på med en omvänd undersökning på Bilddagboken, där jag reflekterar över vad jag tycker om andra människor.
Henning kommenterade att de utlovade reflektionerna i det förra inlägget uteblev, eller åtminstone blev väldigt korta. Det stämmer, jag får ta och fortsätta lite här:
Efter min störda och något märkliga lågstadieperiod var det dags för mellanstadiet. Jag gick fortfarande runt ensam och föraktade mina klasskamrater när jag kunde, men jag hade nu dragit på mig ett gäng vänner som oftast följde efter mig och övertalade mig att göra annat än att stryka runt för mig själv. Jag försökte att använda min nyfunna armé av nördar till kreativa saker som bordsrollspel, men det gick aldrig något vidare. Jag fortsatte samtidigt att vara klassens ljushuvud, då och då blandat med rollen som klassens clown och emellanåt också klassens rebell. Att jonglera dessa roller var en intressant upplevelse. Det behöver antagligen inte sägas att jag i regel blev vald näst sist på gymnastiken (det fanns alltid någon eller några som var ännu sämre än mig), men först till alla andra grupparbeten. Uttrycket "Det är fusk, ni har ju Johan N i er grupp!" hördes mer än en gång när det var triviafrågesport i grupp, eller liknande tävlningselement i klassrummet. Mitt ego och självförtroende stod högt, åtminstone när intelligens var på tal. Jag var fullt medveten om att jag var något socialt missanpassad, men jag var också fullt nöjd med det. Jag var trots allt fortfarande en bitter, negativ misantrop, som ansåg sig långt intelligentare än sina primitiva klasskamrater. Vid det här laget läste jag tjocka romaner på engelska. Resten av klassen hade börjat ta sig igenom enklare ungdomsböcker på svenska.
Högstadiet. I samband med min första riktiga förälskelse börjar min dryga, bittra och negativa attityd försvinna. I och med att jag börjar lajva och träffar en massa nya människor går utvecklingen ännu fortare. Jag var inte särskilt dryg i högstadiet, även om jag fortfarande ansågs (och ansåg mig) vara bra smart. Under högstadiet tycktes jag var mest känd för att jag bar runt på väldigt, väldigt mycket saker i fickorna på mina militäröverskottsbyxor. De flesta människor blir lagom förvånade när man börjar tömma fickorna, och langar ut en GameBoy Classic, några spel, en pocketbok, ett mindre anteckningsblock, plånbok, en kortlek, en Magic-lek, ett halvt dussin pennor, en handfull sudd, fyra floppy disketter, två-tre CD-ROM, en vanlig audio CD, en bunt papper med skoluppgifter och liknande, mängder med godispapper, en schweizisk armékniv, en nyckelknippa, två tändare, ett paket tändstickor, en burk kopparsulfat eller liknande obskyr kemikalie, ett paket tomtebloss, två meter elkabel, ett paket plåster, en rulle gasbinda, fyra vanliga tärningar och en bunt obskyra rollspelstärningar, en bunt ihopvikta rollformulär, en miniräknare och en massa andra saker som jag glömt nu. Ahlberg: Posta en kommentar och bekräfta att jag hade allt det här i mina fickor samtidigt. Till vardags. Ingen kommer att tro mig annars.
När byxorna blev tyngre började jag också ta för vana att byta byxor när jag kom hem, en vana som hänger kvar än i dag. Jag använder i princip aldrig jeans hemma.
Det får nog vara nog om min barndom för den här gången, för just nu kommer jag inte på något mer vettigt eller semi-vettigt. Kanske blir nästa inlägg det stora ni alla gått och väntat på! Jag har i alla fall väntat på att skriva det.
Fotnot: Notera att jag under en tråkig del av helgens LAN gick igenom alla 147 inlägg i min blogg och ändrade kategori på dem! I avdelningen Kategorier, till höger, kan man nu snabbt komma åt alla coola inlägg. De flesta inlägg är skräp, och har inte fått någon kategori alls. Ganska många har fått mer än en kategori, och i något enstaka fall har inlägget placerats där det placerats pågrund av kommentarerna och inte pågrund av inlägget i sig.
Henning kommenterade att de utlovade reflektionerna i det förra inlägget uteblev, eller åtminstone blev väldigt korta. Det stämmer, jag får ta och fortsätta lite här:
Efter min störda och något märkliga lågstadieperiod var det dags för mellanstadiet. Jag gick fortfarande runt ensam och föraktade mina klasskamrater när jag kunde, men jag hade nu dragit på mig ett gäng vänner som oftast följde efter mig och övertalade mig att göra annat än att stryka runt för mig själv. Jag försökte att använda min nyfunna armé av nördar till kreativa saker som bordsrollspel, men det gick aldrig något vidare. Jag fortsatte samtidigt att vara klassens ljushuvud, då och då blandat med rollen som klassens clown och emellanåt också klassens rebell. Att jonglera dessa roller var en intressant upplevelse. Det behöver antagligen inte sägas att jag i regel blev vald näst sist på gymnastiken (det fanns alltid någon eller några som var ännu sämre än mig), men först till alla andra grupparbeten. Uttrycket "Det är fusk, ni har ju Johan N i er grupp!" hördes mer än en gång när det var triviafrågesport i grupp, eller liknande tävlningselement i klassrummet. Mitt ego och självförtroende stod högt, åtminstone när intelligens var på tal. Jag var fullt medveten om att jag var något socialt missanpassad, men jag var också fullt nöjd med det. Jag var trots allt fortfarande en bitter, negativ misantrop, som ansåg sig långt intelligentare än sina primitiva klasskamrater. Vid det här laget läste jag tjocka romaner på engelska. Resten av klassen hade börjat ta sig igenom enklare ungdomsböcker på svenska.
Högstadiet. I samband med min första riktiga förälskelse börjar min dryga, bittra och negativa attityd försvinna. I och med att jag börjar lajva och träffar en massa nya människor går utvecklingen ännu fortare. Jag var inte särskilt dryg i högstadiet, även om jag fortfarande ansågs (och ansåg mig) vara bra smart. Under högstadiet tycktes jag var mest känd för att jag bar runt på väldigt, väldigt mycket saker i fickorna på mina militäröverskottsbyxor. De flesta människor blir lagom förvånade när man börjar tömma fickorna, och langar ut en GameBoy Classic, några spel, en pocketbok, ett mindre anteckningsblock, plånbok, en kortlek, en Magic-lek, ett halvt dussin pennor, en handfull sudd, fyra floppy disketter, två-tre CD-ROM, en vanlig audio CD, en bunt papper med skoluppgifter och liknande, mängder med godispapper, en schweizisk armékniv, en nyckelknippa, två tändare, ett paket tändstickor, en burk kopparsulfat eller liknande obskyr kemikalie, ett paket tomtebloss, två meter elkabel, ett paket plåster, en rulle gasbinda, fyra vanliga tärningar och en bunt obskyra rollspelstärningar, en bunt ihopvikta rollformulär, en miniräknare och en massa andra saker som jag glömt nu. Ahlberg: Posta en kommentar och bekräfta att jag hade allt det här i mina fickor samtidigt. Till vardags. Ingen kommer att tro mig annars.
När byxorna blev tyngre började jag också ta för vana att byta byxor när jag kom hem, en vana som hänger kvar än i dag. Jag använder i princip aldrig jeans hemma.
Det får nog vara nog om min barndom för den här gången, för just nu kommer jag inte på något mer vettigt eller semi-vettigt. Kanske blir nästa inlägg det stora ni alla gått och väntat på! Jag har i alla fall väntat på att skriva det.
Fotnot: Notera att jag under en tråkig del av helgens LAN gick igenom alla 147 inlägg i min blogg och ändrade kategori på dem! I avdelningen Kategorier, till höger, kan man nu snabbt komma åt alla coola inlägg. De flesta inlägg är skräp, och har inte fått någon kategori alls. Ganska många har fått mer än en kategori, och i något enstaka fall har inlägget placerats där det placerats pågrund av kommentarerna och inte pågrund av inlägget i sig.
tisdag, december 30, 2008
But in time we all forgot and we all grew
Jag tror att jag tidigare skrivit ett inlägg om de semi-djupa betydelserna av mina rubriker. I flera år har det varit tradition att jag tar en rad ur någon sång och använder som rubrik till mina inlägg. Det finns ett antal krav på raden och sången. För det första ska det vara en förhållandevis bra sång, och jag ska ha lyssnat på den nyligen eller ofta tidigare. Raden ska naturligtvis vara relevant i sig, det ska i teorin kunna vara något jag hittat på för att det passar. Den ska dock också kunna läsas som en del av en helhet, som bemödar kolla upp vilken sång raden kommer ifrån och läser hela texten ska få ut något av det. Det är inte nödvändigtvis så att sången skulle kunna handla om mig och/eller den situation inlägget handlar om, men känslan i sången ska vara lite rätt, och helst ska åtminstone versen eller stycket passa in bra. Åh, och så ska raden vara på engelska, för det har blivit tradition. Som jag tidigare nämnt i bloggen så tar det minst lika lång tid att välja rubrik som det tar att skriva själva inlägget. Ofta mer.
Men, i alla fall. Jag hade tänkt avsluta året med att reflektera över det förgångna, men det här inlägget blev inte klart förän 7:e januari. Jag har studerat min barndom tidigare, bland annat i det här inlägget. Där berättar jag kort om min bakvända uppväxt, där jag liksom många andra barn gömde mig på toaletten och väntade på att de andra barnen skulle gå hem. Inte för att jag var mobbad, utan precis tvärt om. Det fanns en massa andra barn som ville bli vän med mig, och jag var tvungen att göra mitt bästa för att undvika dem. Jag var nämligen allmänt dryg, som barn ofta blir när de läst Jules Verne och Charles Dickens vid fem års ålder. Trenden fortsatte genom grundskolan. Jag var ständigt en magnet för nördar, töntar, förlorare, trevliga och andra som tvunget skulle försöka sig på en dysfunktionell vänskap med mig. En del var envisa nog att fortsätta försöka, och med något enstaka undantag är jag vän med dem alla sedan dess.
Men, i alla fall. Jag hade tänkt avsluta året med att reflektera över det förgångna, men det här inlägget blev inte klart förän 7:e januari. Jag har studerat min barndom tidigare, bland annat i det här inlägget. Där berättar jag kort om min bakvända uppväxt, där jag liksom många andra barn gömde mig på toaletten och väntade på att de andra barnen skulle gå hem. Inte för att jag var mobbad, utan precis tvärt om. Det fanns en massa andra barn som ville bli vän med mig, och jag var tvungen att göra mitt bästa för att undvika dem. Jag var nämligen allmänt dryg, som barn ofta blir när de läst Jules Verne och Charles Dickens vid fem års ålder. Trenden fortsatte genom grundskolan. Jag var ständigt en magnet för nördar, töntar, förlorare, trevliga och andra som tvunget skulle försöka sig på en dysfunktionell vänskap med mig. En del var envisa nog att fortsätta försöka, och med något enstaka undantag är jag vän med dem alla sedan dess.
Det var inte bara folk som ville bli vän med mig. Det var ett par försök att fråga chans på mig i mellanstadiet. Jag tog för givet att det var någon form av försök att skämta på min bekostnad, och skrattade således hånfullt åt dem och gick. Jag kan tänka mig att jag ärrat en del människor för livet. Det är lite spännande att veta att jag kan göra sånt också. Jag har minsann inte alltid varit det helgon jag är nu, men nu är jag i alla fall snäll. Kanske.
Allow me to exaggerate a memory or two
Trevlig helg på er, kära läsare, om det är någon kvar. Om ni är lika kloka som jag så har ni naturligtvis sparat RSS-feeden från alla bloggar ni läser, så att ni bara behöver kolla på ett enda ställe för att direkt se om någon av era vänner uppdaterat sin blogg. Jag använder Google Reader, för det funkar. Att sitta och manuellt kolla vilka bloggar som uppdaterats känns inte särskilt tacksamt, med tanke på hur lite aktivitet på bloggfronten det är i min bekantskapskrets nu för tiden. Titta bara på länkarna här på min blogg. Jag skriver något inlägg i månaden, och Ahlberg och Anja uppdaterar också i bland. Ludde och Åkesson skriver något inlägg någon gång med många månaders mellanrum. Några andra har något enstaka inlägg då och då, och resten är döda sedan lång tid tillbaka. Har läsandet minskat lika mycket som skrivandet? Skriv en kommentar om du läser det här, så kan vi göra en liten undersökning.
Det har varit jul, minsann, och den har firats hemma hos familjen Nylin med den vanliga blandningen av hedniska och kristna traditioner. I år också med ett litet tåg som åker runt granen och julklapparna och spelar julsånger. Jag fick lite pengar till öl och kurslitteratur (i den ordningen), en tjock bok om de sista åren av WW2 och en ganska stor hög med kläder. Kläderna var ingen större överaskning, eftersom jag var med och valde ut dem, men jag vågar nästan påstå jag har så mycket kläder att en Nyllet-makeover är överflödig. En ny klädstil liksom smög sig på mig. Jag har en idé på en liten julklapp till alla mina vänner, men den kommer någon gång i början av nästa år. Sådan är traditionen i Spanien!
Snart är det nyår också, och som traditionen påbjuder blir det Gråsvärdens Årliga Nyårsmiddag, en gammal fin tradition sedan 2007, som i stil och rykte påminner om Nobelmiddagen. Fast med roligare gäster.
Förövrigt gick min C-uppsats inget vidare. Otaktisk av mig att arrangera lajv och flyga till spännande länder. Jag ska göra klart den under vårterminen, samtidigt som jag gör ett studieuppehåll och arbetar. Tror jag. Jag ska se hur jag löser livet.
Det har varit jul, minsann, och den har firats hemma hos familjen Nylin med den vanliga blandningen av hedniska och kristna traditioner. I år också med ett litet tåg som åker runt granen och julklapparna och spelar julsånger. Jag fick lite pengar till öl och kurslitteratur (i den ordningen), en tjock bok om de sista åren av WW2 och en ganska stor hög med kläder. Kläderna var ingen större överaskning, eftersom jag var med och valde ut dem, men jag vågar nästan påstå jag har så mycket kläder att en Nyllet-makeover är överflödig. En ny klädstil liksom smög sig på mig. Jag har en idé på en liten julklapp till alla mina vänner, men den kommer någon gång i början av nästa år. Sådan är traditionen i Spanien!
Snart är det nyår också, och som traditionen påbjuder blir det Gråsvärdens Årliga Nyårsmiddag, en gammal fin tradition sedan 2007, som i stil och rykte påminner om Nobelmiddagen. Fast med roligare gäster.
Förövrigt gick min C-uppsats inget vidare. Otaktisk av mig att arrangera lajv och flyga till spännande länder. Jag ska göra klart den under vårterminen, samtidigt som jag gör ett studieuppehåll och arbetar. Tror jag. Jag ska se hur jag löser livet.
tisdag, oktober 21, 2008
Nothing is the same; Everything is a better change
Innan det egentliga blogginlägget: Jag har två biljetter till en förhandsvisning av Låt den rätte komma in, nu på onsdag kl 18.00 på biograf Park, Sturegatan 18. Jag har dock ännu ingen att gå med. Först till kvarn, typ... Häng med mig på bio, gratis!
Min blogg uppdateras ganska precis en gång i månaden. Det är nästan lite lagom, tror jag. Det är ungefär så ofta jag känner för att uppdatera den. I mitt förra inlägg uttryckte jag ett behov av långpromenad. Detta genomfördes helgen efter att inlägget postades, i flera olika former. Jag och Åkesson gick hem till mig på fredag och lördag natt. På fredagnatten för att vi varit på lajvmusikfestivalen Carpe Cantum, vilket var rätt trevligt. Framförallt var det trevligt efter att nästan alla åkt hem, när vi var ett litet gäng som satt och sjöng irländska rebellsånger och kommunistiska visor till mandolin. På lördagen firade vi Emilia, som fyllde 18 år. Jag stod för nära ett värmeljus, och tog eld. Åkesson hade tänkt åka hem, men stannade istället kvar och festade, varpå han återigen hamnade på en madrass på mitt golv. Madrassen låg som tur var kvar, för ingen hade orkat släpa upp den igen mitt i natten.
På söndagkvällen satt jag och Ahlberg och drack öl på Hackstatoppen, tillsammans med Stordal som inte drack öl. Sedan strök vi runt i Åkersberga ett tag. Det var trevligt, och lite långpromenad-aktigt. På vägen hem hörde jag ett mystiskt ljud. Det liksom klickade till, lite som när man "klickar" med en bläckpenna. Det lät som om ljudet kom från en punkt snett framför mig, 15 meter bort ungefär. Ett klick varje gång jag tog ett steg. På vägen hem gjorde jag flera expriment, och kunde bland annat konstatera att det bara klickade när jag rörde vänster ben, och att det inte klickade när jag gick baklänges eller i sidled. Jag plockade upp allt ur fickorna, studerade det och konstaterade att det inte kunde vara något av de prylarna. Exprimenterandet fortsatte. Jag hade gått halvvägs hem från Centrum, och utfört otaliga expriment, när jag insåg att det var ett ihoprullat nyckelband i vänster jackficka som klickade. Jag blev nästan lite besviken över att ljudet trots allt kom från mig, och inte från någon mystisk ljudkälla i skogen framför mig.
Följande lördag gjorde jag och Anja en något bakvänd Långpromenad, då vi gick till centrum på lördag morgon. Kvällen innan hade nämligen dominerats av en tur till Monk's Café följt av ytterligare några senare öl på Tunnan, vilket resulterat i att Anja och Amanda inte kunde ta sig hem till Uppsala. Amanda försvann. Anja kraschade här. Samtidigt bevisades min tes att ingen orkar släpa upp madrasser mitt i natten.
Kvällen påminde mig återigen om att jag egentligen inte är så förtjust i Tunnan. Visst, det är rätt trevlig miljö, folk man känner och delar av personalen är väldigt trevlig, men Tunnan har också många brister. Till att börja med så är det nästan omöjligt att prata med folk, såvida de inte sitter precis intill en själv, eftersom ljudnivån är hög. Ölutbudet är skrattretande; Norrlands Guld eller Wisby Kloster. Det är inte värt att betala för 50 spänn för en öl som är "sådär". Trångt, dålig luft, dyrt. Nej, det är trevligare på t.ex. Wirströms.
Övriga aktivteter sedan förra blogginlägget innefattar Granland: Utpost Marianne. Det var kanske inte det bästa lajv jag varit på, men det var ändå lite trevlig epilog på Granland, eller kanske prolog inför Granland 2. Det var intressant att spela min roll Viceprefekt Jorn Ruggvinge, 4:e Milisen, 2:a Centurien i Ala Rikes Heliga Armé några månader senare. På Granland spelade vi helt gröna stadsvakter som plötsligt befann sig vid fronten. Nu var vi härdade och stridsvana. Kanske inte veteraner, kanske inte disillusionerade, men väl sorgsna och bittra. Nå, min roll var väl i och för sig sorgsen och bitter redan från början, men ändå.
Efter lajvet var det Efter Lajv-fest. Jag råkade dricka en del och minns inget av denna, men jag har mystiska rivsår på ryggen och sidan av bröstkorgen. Jag vaknade med skjortan ut-och-in och bak-och-fram, iklädd någon annans gambeson. Det var första gången jag festar så hårt att jag inte minns vad jag gjorde, och jag planerar inte att göra om det.
Sparv fyllde år, och firades på Tunnan. På tisdagar har vi numera tisdagshäng, för att ersätta onsdagshängen som vi hade efter Granlands-mötena. På tisdagshängen dricker vi öl. Ibland funderar vi lite på Projekt Södra Riket, som möjligen kommer att heta Gränsland. Ett seriöst bylajv i samma värld som Granland, med fest, misär och seriösa yrken. Jag skrev ett första utkast på min lajvidé-blogg, men idén har växt och utvecklats en del sedan dess. Jag skissar på fiktionen, som börjar bli klar. Arleskär pillar på en hemsida med communityfunktioner. Statusen på den är mer oklar.
Just nu funderar jag på om det är värt att åka till Nordirland och hälsa på Anja. Jag tror det är det, men oandra sidan har jag lyssnat på farligt mycket irländsk musik och kan ha påverkats av detta. Battering Ram, Gaelic Storm, The Prodigals...
Fast jag borde fundera på min uppsats, för jag ska lämna in inledningskapitlet imorgon och har inte riktigt blivit klar med det. Därav mitt flitiga bloggskrivande denna sena timme.
Min blogg uppdateras ganska precis en gång i månaden. Det är nästan lite lagom, tror jag. Det är ungefär så ofta jag känner för att uppdatera den. I mitt förra inlägg uttryckte jag ett behov av långpromenad. Detta genomfördes helgen efter att inlägget postades, i flera olika former. Jag och Åkesson gick hem till mig på fredag och lördag natt. På fredagnatten för att vi varit på lajvmusikfestivalen Carpe Cantum, vilket var rätt trevligt. Framförallt var det trevligt efter att nästan alla åkt hem, när vi var ett litet gäng som satt och sjöng irländska rebellsånger och kommunistiska visor till mandolin. På lördagen firade vi Emilia, som fyllde 18 år. Jag stod för nära ett värmeljus, och tog eld. Åkesson hade tänkt åka hem, men stannade istället kvar och festade, varpå han återigen hamnade på en madrass på mitt golv. Madrassen låg som tur var kvar, för ingen hade orkat släpa upp den igen mitt i natten.
På söndagkvällen satt jag och Ahlberg och drack öl på Hackstatoppen, tillsammans med Stordal som inte drack öl. Sedan strök vi runt i Åkersberga ett tag. Det var trevligt, och lite långpromenad-aktigt. På vägen hem hörde jag ett mystiskt ljud. Det liksom klickade till, lite som när man "klickar" med en bläckpenna. Det lät som om ljudet kom från en punkt snett framför mig, 15 meter bort ungefär. Ett klick varje gång jag tog ett steg. På vägen hem gjorde jag flera expriment, och kunde bland annat konstatera att det bara klickade när jag rörde vänster ben, och att det inte klickade när jag gick baklänges eller i sidled. Jag plockade upp allt ur fickorna, studerade det och konstaterade att det inte kunde vara något av de prylarna. Exprimenterandet fortsatte. Jag hade gått halvvägs hem från Centrum, och utfört otaliga expriment, när jag insåg att det var ett ihoprullat nyckelband i vänster jackficka som klickade. Jag blev nästan lite besviken över att ljudet trots allt kom från mig, och inte från någon mystisk ljudkälla i skogen framför mig.
Följande lördag gjorde jag och Anja en något bakvänd Långpromenad, då vi gick till centrum på lördag morgon. Kvällen innan hade nämligen dominerats av en tur till Monk's Café följt av ytterligare några senare öl på Tunnan, vilket resulterat i att Anja och Amanda inte kunde ta sig hem till Uppsala. Amanda försvann. Anja kraschade här. Samtidigt bevisades min tes att ingen orkar släpa upp madrasser mitt i natten.
Kvällen påminde mig återigen om att jag egentligen inte är så förtjust i Tunnan. Visst, det är rätt trevlig miljö, folk man känner och delar av personalen är väldigt trevlig, men Tunnan har också många brister. Till att börja med så är det nästan omöjligt att prata med folk, såvida de inte sitter precis intill en själv, eftersom ljudnivån är hög. Ölutbudet är skrattretande; Norrlands Guld eller Wisby Kloster. Det är inte värt att betala för 50 spänn för en öl som är "sådär". Trångt, dålig luft, dyrt. Nej, det är trevligare på t.ex. Wirströms.
Övriga aktivteter sedan förra blogginlägget innefattar Granland: Utpost Marianne. Det var kanske inte det bästa lajv jag varit på, men det var ändå lite trevlig epilog på Granland, eller kanske prolog inför Granland 2. Det var intressant att spela min roll Viceprefekt Jorn Ruggvinge, 4:e Milisen, 2:a Centurien i Ala Rikes Heliga Armé några månader senare. På Granland spelade vi helt gröna stadsvakter som plötsligt befann sig vid fronten. Nu var vi härdade och stridsvana. Kanske inte veteraner, kanske inte disillusionerade, men väl sorgsna och bittra. Nå, min roll var väl i och för sig sorgsen och bitter redan från början, men ändå.
Efter lajvet var det Efter Lajv-fest. Jag råkade dricka en del och minns inget av denna, men jag har mystiska rivsår på ryggen och sidan av bröstkorgen. Jag vaknade med skjortan ut-och-in och bak-och-fram, iklädd någon annans gambeson. Det var första gången jag festar så hårt att jag inte minns vad jag gjorde, och jag planerar inte att göra om det.
Sparv fyllde år, och firades på Tunnan. På tisdagar har vi numera tisdagshäng, för att ersätta onsdagshängen som vi hade efter Granlands-mötena. På tisdagshängen dricker vi öl. Ibland funderar vi lite på Projekt Södra Riket, som möjligen kommer att heta Gränsland. Ett seriöst bylajv i samma värld som Granland, med fest, misär och seriösa yrken. Jag skrev ett första utkast på min lajvidé-blogg, men idén har växt och utvecklats en del sedan dess. Jag skissar på fiktionen, som börjar bli klar. Arleskär pillar på en hemsida med communityfunktioner. Statusen på den är mer oklar.
Just nu funderar jag på om det är värt att åka till Nordirland och hälsa på Anja. Jag tror det är det, men oandra sidan har jag lyssnat på farligt mycket irländsk musik och kan ha påverkats av detta. Battering Ram, Gaelic Storm, The Prodigals...
Fast jag borde fundera på min uppsats, för jag ska lämna in inledningskapitlet imorgon och har inte riktigt blivit klar med det. Därav mitt flitiga bloggskrivande denna sena timme.
måndag, september 15, 2008
Do you remember what I said?
Det är höst. Innan jag går ut för att vandra bort till Vi Favoriten med pantflaskorna i en plastpåse, så stannar jag till i hallen och tar på mig vindjackan. Alltså är det höst. Pantflaskorna är ockås ett tydligt tecken på höst. Jag har, som vanligt, avstått från att söka något sommarjobb, så till hösten är jag alltid pank. Vill jag köpa mig något, t.ex. den ständigt närvarande Dumlen, så måste jag panta flaskor och burkar av alla de slag. Dessa pantas på tidigare nämnda Favoriten. En affär som f.ö. stänger 21:00 på sommaren och 20:00 på vintern. Idag stängde de 20:00, ytterligare ett solklart tecken på höst.
Men att det är höst har folk sannolikt märkt. Det behöver jag inte blogga om. Egentligen är det här ett inlägg om sommar, höst, bloggar och Vivo Favoriten (som det hette förr) mer allmänt. När jag var yngre innebar såväl sommaren som hösten att jag skulle se mycket av mina vänner här i Åkersberga. På sommaren träffades vi, oftast på kvällarna, och roade oss. På hösten hade vi kanske inte tid att roa oss, men vi träffades i alla fall i plugget. Förra hösten gick jag istället till de blåa husen vid Stockholms Universitet, där tolvtusen främlingar mötte mig, men inte ett enda bekant ansikte. Eller, jo, en gång mötte jag Arleskär. Ahlberg, Dennis, Kevin, Stordal och... ja, det var väl egentligen de fyra jag tänker på, lyste alla med sin frånvaro. Precis som väntat. Dennis och Kevin träffade jag några dagar under sommaren, vi spelade spel på ett litet nostalgi-LAN. Stordal träffade jag litegrann på Medeltidsveckan, och något enstaka ytterligare tillfälle under sommaren. Tékvällen hemma hos mig, t.ex. Ahlberg har väl egentligen inte sett under sommaren. Jag har funderat på att ringa dessa vänner, men tama ursäkter som att jag inte har pengar på mobilen, att jag inte har tid eller att jag inte vet vad vi skulle hitta på kommer i vägen. Den lilla, lilla kontakt jag har med dem är via Internet.
Frågan är om jag har mer eller mindre kontakt med dem tack vare internet? Hade jag ringt om det inte varit för Internet? Hade jag åkt förbi och ringt på? Antagligen inte. Hade jag inte läst Ahlbergs blogg eller sagt något till Dennis på MSN någon gång i bland så hade jag antagligen tappat kontakten med dem nu. Jag borde allvarligt se till att hitta på något med dem snart. Ahlberg och Dennis är ju arbetslösa och gör ingenting hela dagarna ändå. Och Stordal... Han har jag hängt med hela hans liv, det är försent att tappa kontakten nu. Jag borde allvarligt se till att dra med honom på en långpromenad snart. Långpromenad var en gång namnet på den här bloggen, och här återkommer Vivo Favoriten. I min ljuva ungdom brukade nämligen jag och Stordal gå till Favoriten på sommarkvällarna för att köpa en Cola eller en påse vingummi innan vi gick tillbaka och inte gjorde något vettigt. Allt eftersom vi blev äldre gick vi ut senare, och Favoriten stängde likväl 21:00. På andra sidan gatan finns en videouthyrning som har öppet till 23:00. Dit gick vi istället, för Cola eller godis. Vi blev ännu äldre och gick ut ännu senare, och med tiden skulle vi även missa chansen att hinna förbi videouthyrningen innan stängning. Jag föreslog att vi skulle börja gå till Statoil, som har öppet dygnet runt men ligger ett antal kilometer bort. Det började vi göra. När vi väl kommit dit var klockan för mycket för att vi skulle kunna hänga hemma hos någon, för vid det laget sov våra föräldrar. Alltså fortsatte vi gå. Långpromenaderna var födda.
Långpromenaderna är en närmast helig ritual. En del detaljer skiljer sig aldrig, och en del samtalsämnen och internskämt är obligatoriska. Kommer vi inte på ett samtalsämne så är vi tysta en stund, varpå en av oss ställer frågan "So. How about them duck cocks, huh? I heard they are yellow". Vi har ibland tagit med folk på våra promenader. Ahlberg, Eva, Sofia, Marie och Åkesson har varit med på längre eller kortare promenader, men det blir inte riktigt samma sak. Då förflyttar vi oss till fots, men det blir inte någon Långpromenad™ av det hela. Det kan vara nog så trevligt, men det är inte alls samma ritual som med Stordal. Och nu var det jävligt länge sedan sist. Fan, Stordal, jag vill ut på Långpromenad™!
Men att det är höst har folk sannolikt märkt. Det behöver jag inte blogga om. Egentligen är det här ett inlägg om sommar, höst, bloggar och Vivo Favoriten (som det hette förr) mer allmänt. När jag var yngre innebar såväl sommaren som hösten att jag skulle se mycket av mina vänner här i Åkersberga. På sommaren träffades vi, oftast på kvällarna, och roade oss. På hösten hade vi kanske inte tid att roa oss, men vi träffades i alla fall i plugget. Förra hösten gick jag istället till de blåa husen vid Stockholms Universitet, där tolvtusen främlingar mötte mig, men inte ett enda bekant ansikte. Eller, jo, en gång mötte jag Arleskär. Ahlberg, Dennis, Kevin, Stordal och... ja, det var väl egentligen de fyra jag tänker på, lyste alla med sin frånvaro. Precis som väntat. Dennis och Kevin träffade jag några dagar under sommaren, vi spelade spel på ett litet nostalgi-LAN. Stordal träffade jag litegrann på Medeltidsveckan, och något enstaka ytterligare tillfälle under sommaren. Tékvällen hemma hos mig, t.ex. Ahlberg har väl egentligen inte sett under sommaren. Jag har funderat på att ringa dessa vänner, men tama ursäkter som att jag inte har pengar på mobilen, att jag inte har tid eller att jag inte vet vad vi skulle hitta på kommer i vägen. Den lilla, lilla kontakt jag har med dem är via Internet.
Frågan är om jag har mer eller mindre kontakt med dem tack vare internet? Hade jag ringt om det inte varit för Internet? Hade jag åkt förbi och ringt på? Antagligen inte. Hade jag inte läst Ahlbergs blogg eller sagt något till Dennis på MSN någon gång i bland så hade jag antagligen tappat kontakten med dem nu. Jag borde allvarligt se till att hitta på något med dem snart. Ahlberg och Dennis är ju arbetslösa och gör ingenting hela dagarna ändå. Och Stordal... Han har jag hängt med hela hans liv, det är försent att tappa kontakten nu. Jag borde allvarligt se till att dra med honom på en långpromenad snart. Långpromenad var en gång namnet på den här bloggen, och här återkommer Vivo Favoriten. I min ljuva ungdom brukade nämligen jag och Stordal gå till Favoriten på sommarkvällarna för att köpa en Cola eller en påse vingummi innan vi gick tillbaka och inte gjorde något vettigt. Allt eftersom vi blev äldre gick vi ut senare, och Favoriten stängde likväl 21:00. På andra sidan gatan finns en videouthyrning som har öppet till 23:00. Dit gick vi istället, för Cola eller godis. Vi blev ännu äldre och gick ut ännu senare, och med tiden skulle vi även missa chansen att hinna förbi videouthyrningen innan stängning. Jag föreslog att vi skulle börja gå till Statoil, som har öppet dygnet runt men ligger ett antal kilometer bort. Det började vi göra. När vi väl kommit dit var klockan för mycket för att vi skulle kunna hänga hemma hos någon, för vid det laget sov våra föräldrar. Alltså fortsatte vi gå. Långpromenaderna var födda.
Långpromenaderna är en närmast helig ritual. En del detaljer skiljer sig aldrig, och en del samtalsämnen och internskämt är obligatoriska. Kommer vi inte på ett samtalsämne så är vi tysta en stund, varpå en av oss ställer frågan "So. How about them duck cocks, huh? I heard they are yellow". Vi har ibland tagit med folk på våra promenader. Ahlberg, Eva, Sofia, Marie och Åkesson har varit med på längre eller kortare promenader, men det blir inte riktigt samma sak. Då förflyttar vi oss till fots, men det blir inte någon Långpromenad™ av det hela. Det kan vara nog så trevligt, men det är inte alls samma ritual som med Stordal. Och nu var det jävligt länge sedan sist. Fan, Stordal, jag vill ut på Långpromenad™!
söndag, augusti 17, 2008
Feeling; I've been lost for years
Nu drar årets sommar mot sitt slut. Om inte lillasyster hade sprungit iväg med min externa hårddisk så hade jag gått in i mitt musikarkiv och spelat Standing on the Edge of Summer, med Thursday. Nu blir det istället till att spela Four Star Mary, eftersom det råkar ligga på den interna hårddisken.
Det har varit en aktiv sommar, särskilt mot slutet. Första delen av sommaren präglades av förberedelser inför Granland, själva lajvet Granland och slutligen efterfester för att fira Granland. Det var ett bra lajv. Möjligen behövs fler efterfester. Och ett Fort Marianne - Lajvet. För det är inte fel att spendera en helg på att bygga på vårt fina fort. IN-lajv.
Resten av sommaren handlade mer om att förbereda Ingenmansland, bygga på Ödesväv, lajva på Ingenmansland och så Medeltidsveckan, underbart som vanligt. Från både Ödesväv och Ingenmansland finns en del bilder och sånt. Bildlänkar-delen av Ingenmanslandsforumet rekomenderas. I synnerhet Hickos bilder är coola, där är en del av bilderna tagna IN-lajv. Mustiga bilder på flyganfall och explosioner.
På Bilddagboken finns ungefär hälften av mina bilder från Medeltidsveckan, med lite beskrivningar av vad vi sysslade med där. Det var, som vanligt nice. Jag gillar Medeltidsveckan. Det är något med att alla vänner bor i samma stad i en vecka som är coolt. Visst, man hade sett folk mer om alla bodde på exakt samma plats, men just eftersom man bor lite utspritt så gör slumpen att man umgås i konstellationer man normalt inte rör sig i. På Medeltidsveckan finner man sig ofta ensam med folk, i synnerhet om man är som jag och anser att folk inte ska gå hem själva. Jag följde många människor hem av denna anledning. Resultatet blev naturligtvis att jag gick extremt mycket ensam, för när man väl lämnat av någon i deras läger/lägenhet/vandrarhem/stuga så ska man ju vandra tillbaka igen.
Tyvärr var jag tvungen att lämna Visby tidigare för att åka hem och skriva en omtenta. Så blev det inte. Jag fick en form av halsfluss där bakterierna bildar bölder på insidan av halsen och får den att svullna upp. Party. I en vecka var jag sängliggande, och större delen av tiden kunde jag inte svälja fast föda pågrund av svullnaden. Från onsdag till fredag kunde jag inte heller svälja någon vätska; allt bara fortsatte upp i bihålorna. När jag började tillfriskna på fredagen, med hjälp av pencillin, hostade jag ut både den svartvinbärssaft jag försökt dricka på torsdag morgon och en del müsli som jag försökt äta till frukost samma dag. Jag blev först lite förvånad när slemmet av röd-svart. Nu är jag i alla fall både frisk och smittfri sedan ett tag tillbaka. Eller, frisk är jag väl inte. Nu är jag förkyld istället, men det är inte precis särskilt farligt. På det stora hela var det en ganska kul vecka, trots allt. Lite trist att inte kunna svälja, men samtidigt var det en spännande upplevelse att ha extremt svullnad i halsen. På något vänster kändes det också lite skönt att leva på yoghurt och filmjölk; det enda som var tungt nog att hamna i matstrupen istället för bihålorna, och mjukt nog att passera svullnaden.
När jag skriver detta borde jag egentligen skriva på min andra omtenta. När jag väl fixat den så är allt rätt lugnt på studiefronten för en tid framöver. Större delen av hösten kommer att gå åt till min Kandidatuppsats Murarmästarnas inre angelägenheter. Nästa vecka blir det Kalla Fötter. I oktober blir det Granland: Utpost Marianne. I slutet av november åker jag till London med familjen, och fortsätter sedan ensam till Nordirland för att hälsa på Anja i Cushendall. Livet känns lagom uppbokat. Jag känner viss brist på pengar, dock. Jag önskar lite att jag hade råd med Dumle. Kärleken är, som vanligt, ett kapitel för sig. Ett kapitel jag inte kommer att skriva nu.
Jag tycker faktiskt att det varit lite dåligt med samtal om Livet, Dumlen och Kärleken på sistone.
Det har varit en aktiv sommar, särskilt mot slutet. Första delen av sommaren präglades av förberedelser inför Granland, själva lajvet Granland och slutligen efterfester för att fira Granland. Det var ett bra lajv. Möjligen behövs fler efterfester. Och ett Fort Marianne - Lajvet. För det är inte fel att spendera en helg på att bygga på vårt fina fort. IN-lajv.
Resten av sommaren handlade mer om att förbereda Ingenmansland, bygga på Ödesväv, lajva på Ingenmansland och så Medeltidsveckan, underbart som vanligt. Från både Ödesväv och Ingenmansland finns en del bilder och sånt. Bildlänkar-delen av Ingenmanslandsforumet rekomenderas. I synnerhet Hickos bilder är coola, där är en del av bilderna tagna IN-lajv. Mustiga bilder på flyganfall och explosioner.
På Bilddagboken finns ungefär hälften av mina bilder från Medeltidsveckan, med lite beskrivningar av vad vi sysslade med där. Det var, som vanligt nice. Jag gillar Medeltidsveckan. Det är något med att alla vänner bor i samma stad i en vecka som är coolt. Visst, man hade sett folk mer om alla bodde på exakt samma plats, men just eftersom man bor lite utspritt så gör slumpen att man umgås i konstellationer man normalt inte rör sig i. På Medeltidsveckan finner man sig ofta ensam med folk, i synnerhet om man är som jag och anser att folk inte ska gå hem själva. Jag följde många människor hem av denna anledning. Resultatet blev naturligtvis att jag gick extremt mycket ensam, för när man väl lämnat av någon i deras läger/lägenhet/vandrarhem/stuga så ska man ju vandra tillbaka igen.
Tyvärr var jag tvungen att lämna Visby tidigare för att åka hem och skriva en omtenta. Så blev det inte. Jag fick en form av halsfluss där bakterierna bildar bölder på insidan av halsen och får den att svullna upp. Party. I en vecka var jag sängliggande, och större delen av tiden kunde jag inte svälja fast föda pågrund av svullnaden. Från onsdag till fredag kunde jag inte heller svälja någon vätska; allt bara fortsatte upp i bihålorna. När jag började tillfriskna på fredagen, med hjälp av pencillin, hostade jag ut både den svartvinbärssaft jag försökt dricka på torsdag morgon och en del müsli som jag försökt äta till frukost samma dag. Jag blev först lite förvånad när slemmet av röd-svart. Nu är jag i alla fall både frisk och smittfri sedan ett tag tillbaka. Eller, frisk är jag väl inte. Nu är jag förkyld istället, men det är inte precis särskilt farligt. På det stora hela var det en ganska kul vecka, trots allt. Lite trist att inte kunna svälja, men samtidigt var det en spännande upplevelse att ha extremt svullnad i halsen. På något vänster kändes det också lite skönt att leva på yoghurt och filmjölk; det enda som var tungt nog att hamna i matstrupen istället för bihålorna, och mjukt nog att passera svullnaden.
När jag skriver detta borde jag egentligen skriva på min andra omtenta. När jag väl fixat den så är allt rätt lugnt på studiefronten för en tid framöver. Större delen av hösten kommer att gå åt till min Kandidatuppsats Murarmästarnas inre angelägenheter. Nästa vecka blir det Kalla Fötter. I oktober blir det Granland: Utpost Marianne. I slutet av november åker jag till London med familjen, och fortsätter sedan ensam till Nordirland för att hälsa på Anja i Cushendall. Livet känns lagom uppbokat. Jag känner viss brist på pengar, dock. Jag önskar lite att jag hade råd med Dumle. Kärleken är, som vanligt, ett kapitel för sig. Ett kapitel jag inte kommer att skriva nu.
Jag tycker faktiskt att det varit lite dåligt med samtal om Livet, Dumlen och Kärleken på sistone.
söndag, mars 30, 2008
Fly away down the lonely roads of yesterday
Det var ett tag sedan sist. Jag har varit upptagen med att plugga till en skrivtenta (som jag f.ö. misslyckades med), skriva en hemtenta och sedan plugga till en omtenta (som jag missade, eftersom jag försov mig). Jag har spenderat väldigt, väldigt mycket tid med att antingen skriva eller plugga. Sånt är inte kul.
Ett urval av de aktiviteter jag sysslat med sedan senaste gången jag bloggade:
Arrangörsmöte inför Vampyrernas Möte VI
Vilket inleddes med att vi såg 12:an på Uppsala Waldorfskola spela teater, och dessutom innefattade Conan
the Barbarian och Conan the Destroyer på TV.
Fyllt 20 år, med allt vad det innebär av nycklar till Alkolandets magi
Detta firades av goda vänner samtidigt som vi var i lajvlokalen och fixade inför VM6
Arrangerat Vampyrernas Möte VI
Vilket gick finfint, se bilder i Bilddagboken
Efter Lajvet-utvärderingsmöte med arrangörsgruppen för Vampyrernas Möte VI
På Söder, i Signes systers stuga där. Jag slog huvudet i taket cirka många gånger.
Vi passade också på att se Bert: Den Siste Oskulden, och inspirerades att arrangera ett kliché-pubertetslajv i Bert-stil.
Sett Kretins första live-spelning
Vilket var allmänt nice. Hela Kretin och de tre tappra fans som tagit sig dit övernattade hemma hos Li, bland kelsjuka kattungar. Dessa döpte vi snabbt till Drulen och Kukis, även om de egentligen hette Mjölk och Maj, om jag inte minns helt fel.
Varit på tékväll hemma hos Signe och Åkesson
Jag och Stordal blev, lite oväntat, kvar över natten. Trött och skabbig åkte jag till Universitetet direkt från Uppsala. Det gick förvånandsvärt bra, men jag var inte helt pigg.
Varit på deltagarträff inför Ingenmansland
Det var trevligt, men gav kanske inte så mycket. Jag fick i alla fall möjlighet att sälja mina NeoTech 2 böcker, även om jag pinsamt nog glömde Hardware. Nåväl, den får överräckas vid första möjliga tillfälle. Pengarna försvann snabbt på studielitteratur, SL-remsor och öl. Hobgoblin på tapp är nice.
Varit på flera av onsdagsmötena inför Granland samt Granlands release-fest
Det kommer att bli nice. Jag är nog nästan mer pepp på Granland än på Ingenmansland just nu, faktiskt. Stryk det: Jag är lätt mer pepp på Granland. Ala Rikes Heliga Armé kommer att bli nice. Releasefesten var också väldigt trevlig, och uppträdde gjorde Signe, Åkesson och Arleskär. Det är liksom Kretin minus Anja. Signe, Åkesson och Nico övernattade hos mig.
Party hos Arleskär
Temat var "I Wish I Was Jesus". En enda bild hann jag ta innan batterierna i kameran dog. Jag får ta och köpa nya, men jag har märkt att mina pengar tenderar att försvinna på kurslitteratur och öl. Jag får ta och sälja lite gammal kurslitteratur. Det var trevligt folk och många bibelcitat. Ibland bytte någon bakgrundsbild på Arleskärs dator. Inte sällan var det Åkesson, och inte sällan var motivet bajsporr. Inte sällan skedde detta för att jag uppmanade Åkesson till det. Mwohaha.
Party hos Nico
Det blev Guitar Hero och allmänt firande att jag lämnat in tentan och är tenta-fri för en tid. Jag, Nico och Stordal satt uppe till cirka 05:10 och diskuterade Livet och Kärleken. Nico hade druckit två öl, jag hade druckit tre och Stordal hade druckit brandy hela kvällen. Efter vårat samtal gick jag och Nico till sängs (inte på samma säng, nej), och Stordal åkte hem. Från Norrtälje. Jag undrar om han överlevde?
Livet - Nice, även om jag har rätt mycket föreläsningar nästa vecka. Till helgen funderar jag på om jag inte ska åka och köpa mig lite nya kläder.
Dumlen - Jag får nog ta och köpa Dumle imorgon, för det var ett tag sedan sist
Kärleken - Det får nog bli ett annat inlägg, en annan gång.
Ett urval av de aktiviteter jag sysslat med sedan senaste gången jag bloggade:
Arrangörsmöte inför Vampyrernas Möte VI
Vilket inleddes med att vi såg 12:an på Uppsala Waldorfskola spela teater, och dessutom innefattade Conan
the Barbarian och Conan the Destroyer på TV.
Fyllt 20 år, med allt vad det innebär av nycklar till Alkolandets magi
Detta firades av goda vänner samtidigt som vi var i lajvlokalen och fixade inför VM6
Arrangerat Vampyrernas Möte VI
Vilket gick finfint, se bilder i Bilddagboken
Efter Lajvet-utvärderingsmöte med arrangörsgruppen för Vampyrernas Möte VI
På Söder, i Signes systers stuga där. Jag slog huvudet i taket cirka många gånger.
Vi passade också på att se Bert: Den Siste Oskulden, och inspirerades att arrangera ett kliché-pubertetslajv i Bert-stil.
Sett Kretins första live-spelning
Vilket var allmänt nice. Hela Kretin och de tre tappra fans som tagit sig dit övernattade hemma hos Li, bland kelsjuka kattungar. Dessa döpte vi snabbt till Drulen och Kukis, även om de egentligen hette Mjölk och Maj, om jag inte minns helt fel.
Varit på tékväll hemma hos Signe och Åkesson
Jag och Stordal blev, lite oväntat, kvar över natten. Trött och skabbig åkte jag till Universitetet direkt från Uppsala. Det gick förvånandsvärt bra, men jag var inte helt pigg.
Varit på deltagarträff inför Ingenmansland
Det var trevligt, men gav kanske inte så mycket. Jag fick i alla fall möjlighet att sälja mina NeoTech 2 böcker, även om jag pinsamt nog glömde Hardware. Nåväl, den får överräckas vid första möjliga tillfälle. Pengarna försvann snabbt på studielitteratur, SL-remsor och öl. Hobgoblin på tapp är nice.
Varit på flera av onsdagsmötena inför Granland samt Granlands release-fest
Det kommer att bli nice. Jag är nog nästan mer pepp på Granland än på Ingenmansland just nu, faktiskt. Stryk det: Jag är lätt mer pepp på Granland. Ala Rikes Heliga Armé kommer att bli nice. Releasefesten var också väldigt trevlig, och uppträdde gjorde Signe, Åkesson och Arleskär. Det är liksom Kretin minus Anja. Signe, Åkesson och Nico övernattade hos mig.
Party hos Arleskär
Temat var "I Wish I Was Jesus". En enda bild hann jag ta innan batterierna i kameran dog. Jag får ta och köpa nya, men jag har märkt att mina pengar tenderar att försvinna på kurslitteratur och öl. Jag får ta och sälja lite gammal kurslitteratur. Det var trevligt folk och många bibelcitat. Ibland bytte någon bakgrundsbild på Arleskärs dator. Inte sällan var det Åkesson, och inte sällan var motivet bajsporr. Inte sällan skedde detta för att jag uppmanade Åkesson till det. Mwohaha.
Party hos Nico
Det blev Guitar Hero och allmänt firande att jag lämnat in tentan och är tenta-fri för en tid. Jag, Nico och Stordal satt uppe till cirka 05:10 och diskuterade Livet och Kärleken. Nico hade druckit två öl, jag hade druckit tre och Stordal hade druckit brandy hela kvällen. Efter vårat samtal gick jag och Nico till sängs (inte på samma säng, nej), och Stordal åkte hem. Från Norrtälje. Jag undrar om han överlevde?
Livet - Nice, även om jag har rätt mycket föreläsningar nästa vecka. Till helgen funderar jag på om jag inte ska åka och köpa mig lite nya kläder.
Dumlen - Jag får nog ta och köpa Dumle imorgon, för det var ett tag sedan sist
Kärleken - Det får nog bli ett annat inlägg, en annan gång.
onsdag, oktober 24, 2007
Waiting to get knocked off my feet again
Fucknuggets.
Som många säkert redan uppfattat har jag ägnat en inte oansenlig del av den här månaden åt att skrika åt min dator. Efter att ha testat ungefär tiotusen anti-malwareprogram av olika sort och natur lyckades jag äntligen få datorn att starta som den ska igen. Jag kan nu säga att jag officiellt gillar avast! Anti-Virus. Det var väl väntat att det krävdes ett anti-virusprogram med pirat-tema för att besegra datorns demoner. I samma veva bestämde jag mig för att jag måste formatera om datorn och städa lite. Det blir inga problem, tänker jag, jag kan ju backa upp allt viktigt på min externa hårddisk, också känd som Warehouse 13 (J:). Knappt hinner jag bestämma mig för detta innan hårddisken dör. Nu vägrar den starta. Inte nog med att jag inte kan formatera om hårddisken, jag har också blivit av med musik, film, spel, dokumentation, serier och annat som jag helt ärligt stulit från internet.
Den som tittar på min Last.Fm-profil kan således notera att min musiksmak blivit ganska konstig. Detta beror på att jag har ganska lite musik kvar på datorn. Det är några plattor med Goo Goo Dolls och Motion City Soundtrack som låg på mitt USB-minne, lite Less Than Jake och Reel Big Fish som förvillat sig från J-disken och en hel del osorterad musik som låg kvar på C-disken. Efter att jag fick den externa hårddisken har jag kontinuelligt fört över musiken till den och samtidigt sorterat den ordentligt, men all osorterad musik låg kvar på C-disken. Det gäller musik jag glömt bort, enskilda låtar jag laddat ner för att använda som musik i filmen om Ahlberg och framtida filmprojekt, en del låtar med SoCo och sånt som jag missade när jag sorterade musiken och sånt. Dessutom har jag ju mappen med musik folk skickat mig...
All in all, inte den bästa månaden än så länge. Men tentan gick bra, tror jag. Den ska enligt ryktet vara rättad nu, så jag ska hämta ut den på imorgon eller på fredag. På fredag ska jag också redovisa lite kring Heliga Birgitta, en människa jag blivit mäkta trött på. Vidare ska jag få min hemtenta på fredagen. Sen blir det till att åka hem, duscha, måhända raka mig, läsa lite, åka till Täby, hoppa in i Luddemobilen, åka till Uppsala, ha arrangörsmöte samtidigt som jag smygläser om kvinnor under medeltiden. När jag väl kommer hem, antagligen på söndagen men man vet aldrig så noga, så blir det till att skriva som en tok. Sedan lämnar jag in mina fem sidor på onsdagen.
Igår lämnade jag in mina lajvstövlar på lagning. Skomakaren tittade skeptiskt på dem och sa att han skulle se vad han kunde göra, men att han inte var säker på att det gick att lösa. I värsta fall blir det till att köpa nya skor nästa vecka och försöka få dem sulade innan den nioende, då jag far iväg på Fru Lärkas Höstfest.
Någonstans mitt i alltihopa ska jag boka kvartersgården, så att vi kan hålla Kärlekskalas fredagen den andra, eller lördagen den tredje, beroende på vad Folket Tycker och beroende på när den är ledig. Och så bokar jag väl bastun samtidigt också, i motsats till sist. Det kan ju faktiskt bli tufft.
Det var Livet, det. Jag planerar att köpa Dumle någon gång i veckan.
Kärleken... Nä. Men jag är glad och har hälsan! Fast egentligen är jag förkyld. Men jag är glad, och jag gläds åt såväl stora som små saker här i livet.
Jag blir glad av att äta dyr mat på Sjätte Tunnan och titta på Loke, tillsammans med vänner och bektanta
Jag blir glad av att gå de tre kilometerna mellan Åkersberga och Margretelund, särskilt när jag kommit med sista bussen och knallar hem runt 03:00
Jag blir glad av att sparka i höstlöven kring Söra
Jag blir glad av se årets första snö dala ner, på småtimmarna när det känns som jag är den enda som ser det
Jag blir glad av att se nyfikna kattungar bevaka mig från skuggorna
Jag blir glad av att gena genom Söraspåret, där stigen är kolsvart och skogen knäpptyst
Jag blir glad av att missa tåget, för då får jag ju en chans att ta det lugnt och hugga något att dricka
Jag blir glad av lyckliga småbarn
Jag blir glad av dagar utan föreläsningar, då jag kan ägna dagen åt att dricka vaniljté och läsa kurslitteratur
Jag blir glad när kunskapen från mina föreläsningar samanfaller med lillasysters (Malin, inte Emilia) lektioner, så att jag kan ge henne information på Universitetsnivå när hon pluggar till sitt historiaprov
Jag skulle vara ännu gladare om J-disken fungerade, för då skulle jag kunna tömma USB-minnet och använda det för att föra över bilderna från Korfu, som ligger på mammas dator och på pappas laptop. Nej, det är inte kopior, första hälften ligger på laptopen och andra hälften på mammas dator. Tills dess finns den här bilden, som jag passade på att kopiera från pappas Facebook-album.
Som många säkert redan uppfattat har jag ägnat en inte oansenlig del av den här månaden åt att skrika åt min dator. Efter att ha testat ungefär tiotusen anti-malwareprogram av olika sort och natur lyckades jag äntligen få datorn att starta som den ska igen. Jag kan nu säga att jag officiellt gillar avast! Anti-Virus. Det var väl väntat att det krävdes ett anti-virusprogram med pirat-tema för att besegra datorns demoner. I samma veva bestämde jag mig för att jag måste formatera om datorn och städa lite. Det blir inga problem, tänker jag, jag kan ju backa upp allt viktigt på min externa hårddisk, också känd som Warehouse 13 (J:). Knappt hinner jag bestämma mig för detta innan hårddisken dör. Nu vägrar den starta. Inte nog med att jag inte kan formatera om hårddisken, jag har också blivit av med musik, film, spel, dokumentation, serier och annat som jag helt ärligt stulit från internet.
Den som tittar på min Last.Fm-profil kan således notera att min musiksmak blivit ganska konstig. Detta beror på att jag har ganska lite musik kvar på datorn. Det är några plattor med Goo Goo Dolls och Motion City Soundtrack som låg på mitt USB-minne, lite Less Than Jake och Reel Big Fish som förvillat sig från J-disken och en hel del osorterad musik som låg kvar på C-disken. Efter att jag fick den externa hårddisken har jag kontinuelligt fört över musiken till den och samtidigt sorterat den ordentligt, men all osorterad musik låg kvar på C-disken. Det gäller musik jag glömt bort, enskilda låtar jag laddat ner för att använda som musik i filmen om Ahlberg och framtida filmprojekt, en del låtar med SoCo och sånt som jag missade när jag sorterade musiken och sånt. Dessutom har jag ju mappen med musik folk skickat mig...
All in all, inte den bästa månaden än så länge. Men tentan gick bra, tror jag. Den ska enligt ryktet vara rättad nu, så jag ska hämta ut den på imorgon eller på fredag. På fredag ska jag också redovisa lite kring Heliga Birgitta, en människa jag blivit mäkta trött på. Vidare ska jag få min hemtenta på fredagen. Sen blir det till att åka hem, duscha, måhända raka mig, läsa lite, åka till Täby, hoppa in i Luddemobilen, åka till Uppsala, ha arrangörsmöte samtidigt som jag smygläser om kvinnor under medeltiden. När jag väl kommer hem, antagligen på söndagen men man vet aldrig så noga, så blir det till att skriva som en tok. Sedan lämnar jag in mina fem sidor på onsdagen.
Igår lämnade jag in mina lajvstövlar på lagning. Skomakaren tittade skeptiskt på dem och sa att han skulle se vad han kunde göra, men att han inte var säker på att det gick att lösa. I värsta fall blir det till att köpa nya skor nästa vecka och försöka få dem sulade innan den nioende, då jag far iväg på Fru Lärkas Höstfest.
Någonstans mitt i alltihopa ska jag boka kvartersgården, så att vi kan hålla Kärlekskalas fredagen den andra, eller lördagen den tredje, beroende på vad Folket Tycker och beroende på när den är ledig. Och så bokar jag väl bastun samtidigt också, i motsats till sist. Det kan ju faktiskt bli tufft.
Det var Livet, det. Jag planerar att köpa Dumle någon gång i veckan.
Kärleken... Nä. Men jag är glad och har hälsan! Fast egentligen är jag förkyld. Men jag är glad, och jag gläds åt såväl stora som små saker här i livet.
Jag blir glad av att äta dyr mat på Sjätte Tunnan och titta på Loke, tillsammans med vänner och bektanta
Jag blir glad av att gå de tre kilometerna mellan Åkersberga och Margretelund, särskilt när jag kommit med sista bussen och knallar hem runt 03:00
Jag blir glad av att sparka i höstlöven kring Söra
Jag blir glad av se årets första snö dala ner, på småtimmarna när det känns som jag är den enda som ser det
Jag blir glad av att se nyfikna kattungar bevaka mig från skuggorna
Jag blir glad av att gena genom Söraspåret, där stigen är kolsvart och skogen knäpptyst
Jag blir glad av att missa tåget, för då får jag ju en chans att ta det lugnt och hugga något att dricka
Jag blir glad av lyckliga småbarn
Jag blir glad av dagar utan föreläsningar, då jag kan ägna dagen åt att dricka vaniljté och läsa kurslitteratur
Jag blir glad när kunskapen från mina föreläsningar samanfaller med lillasysters (Malin, inte Emilia) lektioner, så att jag kan ge henne information på Universitetsnivå när hon pluggar till sitt historiaprov
Jag skulle vara ännu gladare om J-disken fungerade, för då skulle jag kunna tömma USB-minnet och använda det för att föra över bilderna från Korfu, som ligger på mammas dator och på pappas laptop. Nej, det är inte kopior, första hälften ligger på laptopen och andra hälften på mammas dator. Tills dess finns den här bilden, som jag passade på att kopiera från pappas Facebook-album.
(Sky is falling)
It's alright
It's alright
I'll be fine
(Now I'm falling)
It's alright
It's alright
Gonna look like I'm flying
It's alright
It's alright
I'll be fine
(Now I'm falling)
It's alright
It's alright
Gonna look like I'm flying
tisdag, september 18, 2007
Waking me up to dreaming; Reality in your eyes
Jag kom till någon sorts korkat beslut om att se över en del vanor i mitt liv. Smaken av förtryckta indier och ondska smakar bara inte lika gott längre. Jag tänkte sluta köpa Coca-Cola och Pepsi-produkter. Vi får se hur det slutar.
För den som missat det så pluggar jag Historia nu för tiden, och kommer göra det ett tag till, till magisterexamen för att vara exakt. Sen blir det något år med ett andraämne, möjligen Religion, följt av något år med pedagogik och andra lärarskillz. Totalt pluggar jag i fyra och ett halvt år. Jag sitter alltid på stol 102, vanligen i hörsal 8, 13:00-15:00.
Just nu: Lifehouse - First Time och Hanging By A Moment
För den som missat det så pluggar jag Historia nu för tiden, och kommer göra det ett tag till, till magisterexamen för att vara exakt. Sen blir det något år med ett andraämne, möjligen Religion, följt av något år med pedagogik och andra lärarskillz. Totalt pluggar jag i fyra och ett halvt år. Jag sitter alltid på stol 102, vanligen i hörsal 8, 13:00-15:00.
Just nu: Lifehouse - First Time och Hanging By A Moment
torsdag, september 06, 2007
Source of my fantasies
Det ligger nära till hands att jämföra universitetet med en väldigt stor skola, eller något sådant.
Det är inte den bästa liknelsen.
Stockholms Universitet är mer som en riktigt, riktigt stor tågstation, där man råkar lära sig saker.
Det finns lunchställen överallt, inklusive både Pressbyrån och 7-11.
Alla har en väska.
Det är en härlig blandning av folk som har väldigt bråttom och folk som vet att de har flera timmar att slå ihjäl, och beteer sig på det där lite uttråkade och slöa sättet som människor gör när de har flera timmar att slå ihjäl, men inte kan gå någonstans.
Det finns bänkar och sittplatser överallt.
Det finns mängder med automater.
Toaletterna är samlade på några få platser, inte utspridda överallt.
Förvisso går det inga tåg från Stockholms Universitet, men i övrigt är det en väldigt bra liknelse.
Det är också väldigt trevligt att studera där. Jag har föreläsningar tre-fyra dagar i veckan. Det är antingen en föreläsning på två timmar, eller två föreläsningar på en timme var. Aldrig mer än två timmar föreläsning om dagen, altså. Däremellan läser man förstås en del, men jag läser fort och tar in kunskap effektivt, så det går fort för min del. Universitetet är riktigt nice. Och då har jag inte ens tagit del av studentlivet än.
Vad jag däremot har gjort är att köpa studentlitteratur. Det är ganska dyrt, för att inte tala om tungt. Fördelen är att man känner sig förbannat intelligent när man sitter på bussen och läser Introduction to Medieval Europe, eller A History of World Societies (1128 stycken mycket stora sidor, med mycket små bokstäver)
Igår såg jag Freedom Call (och Nocturnal Rites, men det var inte de jag var där för att se). Det var jävligt äg. Jag tror faktiskt att Edguy var den enda bättre konsert jag varit på. Förhållandevis få människor hade tagit sig dit, men de som var där var uppenbarligen fans av hög kaliber, för det var rejält med ös. De drog igång med Warriors, och sen var det ett jävla drag genom låtar som Far Away, Queen of my World, Mr. Evil, Hunting High and Low, United Alliance, Mother Earth... När de började lira Land of Light så stod hela Klubben och hoppade genom hela låten. Knappt hade man landat förän de körde Freedom Call, som tyvärr också blev sista låten. Kanske lika bra att de slutade när det var som roligast, i och för sig. Men de borde lirat Pharao, Rise Up och Light up the Sky
Lite tråkigare är att jag missar höstens Elerialajv. Inte för att jag egentligen har lust att åka, eller pengar, och dessutom krockar det med flera obligatoriska föreläsningar... Men ändå. Det är trist att inte träffa Folket™ och lite... tomt att inte vara på Elerialajvet. Det hade trots allt blivit det nionde Elerialajvet på raken som jag besöker. Nåväl, jag tror att jag kan komma att åka på vårens lajv. Vi får se. Jag åker i alla fall på nutidslajvet Klassfest nästa lördag, och dricker öl med studentföreningen nästa fredag. Således är jag i alla fall social. Man måste vara social, annars kommer Påskharen och biter sönder dina tånaglar. Har jag hört.
Förövrigt finns det blåbärssoppa i Universitetets kaffeautomater. Jag kommer nog aldrig kunna bli olycklig igen i hela mitt liv.
Det är inte den bästa liknelsen.
Stockholms Universitet är mer som en riktigt, riktigt stor tågstation, där man råkar lära sig saker.
Det finns lunchställen överallt, inklusive både Pressbyrån och 7-11.
Alla har en väska.
Det är en härlig blandning av folk som har väldigt bråttom och folk som vet att de har flera timmar att slå ihjäl, och beteer sig på det där lite uttråkade och slöa sättet som människor gör när de har flera timmar att slå ihjäl, men inte kan gå någonstans.
Det finns bänkar och sittplatser överallt.
Det finns mängder med automater.
Toaletterna är samlade på några få platser, inte utspridda överallt.
Förvisso går det inga tåg från Stockholms Universitet, men i övrigt är det en väldigt bra liknelse.
Det är också väldigt trevligt att studera där. Jag har föreläsningar tre-fyra dagar i veckan. Det är antingen en föreläsning på två timmar, eller två föreläsningar på en timme var. Aldrig mer än två timmar föreläsning om dagen, altså. Däremellan läser man förstås en del, men jag läser fort och tar in kunskap effektivt, så det går fort för min del. Universitetet är riktigt nice. Och då har jag inte ens tagit del av studentlivet än.
Vad jag däremot har gjort är att köpa studentlitteratur. Det är ganska dyrt, för att inte tala om tungt. Fördelen är att man känner sig förbannat intelligent när man sitter på bussen och läser Introduction to Medieval Europe, eller A History of World Societies (1128 stycken mycket stora sidor, med mycket små bokstäver)
Igår såg jag Freedom Call (och Nocturnal Rites, men det var inte de jag var där för att se). Det var jävligt äg. Jag tror faktiskt att Edguy var den enda bättre konsert jag varit på. Förhållandevis få människor hade tagit sig dit, men de som var där var uppenbarligen fans av hög kaliber, för det var rejält med ös. De drog igång med Warriors, och sen var det ett jävla drag genom låtar som Far Away, Queen of my World, Mr. Evil, Hunting High and Low, United Alliance, Mother Earth... När de började lira Land of Light så stod hela Klubben och hoppade genom hela låten. Knappt hade man landat förän de körde Freedom Call, som tyvärr också blev sista låten. Kanske lika bra att de slutade när det var som roligast, i och för sig. Men de borde lirat Pharao, Rise Up och Light up the Sky
Light up the sky
Be my oasis
Be my paradise
Be my oasis
Be my paradise
Lite tråkigare är att jag missar höstens Elerialajv. Inte för att jag egentligen har lust att åka, eller pengar, och dessutom krockar det med flera obligatoriska föreläsningar... Men ändå. Det är trist att inte träffa Folket™ och lite... tomt att inte vara på Elerialajvet. Det hade trots allt blivit det nionde Elerialajvet på raken som jag besöker. Nåväl, jag tror att jag kan komma att åka på vårens lajv. Vi får se. Jag åker i alla fall på nutidslajvet Klassfest nästa lördag, och dricker öl med studentföreningen nästa fredag. Således är jag i alla fall social. Man måste vara social, annars kommer Påskharen och biter sönder dina tånaglar. Har jag hört.
Förövrigt finns det blåbärssoppa i Universitetets kaffeautomater. Jag kommer nog aldrig kunna bli olycklig igen i hela mitt liv.
lördag, maj 19, 2007
I know you love the feeling of leaving
Det suger på sätt och vis att vara dubbelbokad. På sätt och vis är det rätt så trist att springa från aktivitet till aktivitet för att man planerat in diverse olika saker med olika människor. Igår stack jag iväg på LAN. Idag stack jag ifrån LAN:et några timmar från Rävspel och Kråksång på Sjätte Tunnan. Jag kom precis tillbaka. Om några timmar skulle jag stuckit iväg igen för att fira Eva, men det har jag inte tid eller pengar till. SL är dyrt. Just nu uppgår min förmögenhet till 1 krona. Jag måste kräva in en och annan skuld, vilket jag hatar. Jag gillar verkligen inte att ta pengar från folk, inte ens när det egentligen är mina egna pengar.
Istället sticker jag, några timmar efter att det var tänkt att sticka på Evas födelsedagspicknick, till Lindas party. Måste sticka tidigare från LAN:et för det, men det är väl inget att göra åt.
All we got is us
And this is what I truly believe in
So I don't know 'bout you
But I ain't running
I'm a find freedom in our everyday-life
And make the most out of it
Samtidigt måste jag säga att det är en härlig känsla att springa mellan personer man uppskattar och älskar. Visst är det synd att man inte kan spendera så mycket tid som man skulle vilja med dem, och det är synd att en de som säger till sist blir bortprioriterade. Faktum kvarstår dock att det är härligt att umgås med människor man gillar att umgås med.
Alla roliga människorna på LAN:et, som alltid låter skämtsamt förvånade när jag dyker upp. Joel som har ett litet fotografi av mig stående på sitt bord varje LAN, för att "Om du inte kan vara här personligen så ska du i alla fall vara med oss själsligt".
Nico och Arleskär.
Det glada gamla Silvergänget, när man får chans att se någon av dem. Idag blev det ju till att träffa både Emilia och Eva, förutom Stordal och Ahlberg, som man träffar ändå. Eva har ju halvt försvunnit från Jorden, så det var trevligt att se henne. Särskilt som jag inte kommer hinna med att träffa henne imorgon. Emilia ser man aldrig ofta nog, och inte är hon online sjukligt mycket heller, som alla vanliga onormala människor. Synd och skam, för Emilia är trevligt sällskap.
Linda, Johan, Ludde, Karro och diverse andra Gråsvärd, som trots allt är en ganska homogen grupp. Men jag tror ändå jag kan både OFF och IN-namn på allihopa. Så det så.
We don't know
This might take us both out
If the train run off the track
Crash and burn
We sat side by side awaiting our turn
And I'm smiling, you're right, but still...
Ett urval av aktiviteter: Stormbrygganmöte med påföljande grillfest, LAN, Sjätte Tunnan... Notera fotografiet på Joels bord. För den som missat det blir bilden större om du klickar på den...
På baksidan av vår nota stod följande glada text skriven av Åkesson, och till största delen författad av mig:
Våra komplimanger till menyförfattaren
DU ÄR VÅR GUD!
Om du någon gång önskar få barn så står vi till förfogande
Men så var det också världens bästa meny, någonsin.
Istället sticker jag, några timmar efter att det var tänkt att sticka på Evas födelsedagspicknick, till Lindas party. Måste sticka tidigare från LAN:et för det, men det är väl inget att göra åt.
All we got is us
And this is what I truly believe in
So I don't know 'bout you
But I ain't running
I'm a find freedom in our everyday-life
And make the most out of it
Samtidigt måste jag säga att det är en härlig känsla att springa mellan personer man uppskattar och älskar. Visst är det synd att man inte kan spendera så mycket tid som man skulle vilja med dem, och det är synd att en de som säger till sist blir bortprioriterade. Faktum kvarstår dock att det är härligt att umgås med människor man gillar att umgås med.
Alla roliga människorna på LAN:et, som alltid låter skämtsamt förvånade när jag dyker upp. Joel som har ett litet fotografi av mig stående på sitt bord varje LAN, för att "Om du inte kan vara här personligen så ska du i alla fall vara med oss själsligt".
Nico och Arleskär.
Det glada gamla Silvergänget, när man får chans att se någon av dem. Idag blev det ju till att träffa både Emilia och Eva, förutom Stordal och Ahlberg, som man träffar ändå. Eva har ju halvt försvunnit från Jorden, så det var trevligt att se henne. Särskilt som jag inte kommer hinna med att träffa henne imorgon. Emilia ser man aldrig ofta nog, och inte är hon online sjukligt mycket heller, som alla vanliga onormala människor. Synd och skam, för Emilia är trevligt sällskap.
Linda, Johan, Ludde, Karro och diverse andra Gråsvärd, som trots allt är en ganska homogen grupp. Men jag tror ändå jag kan både OFF och IN-namn på allihopa. Så det så.
We don't know
This might take us both out
If the train run off the track
Crash and burn
We sat side by side awaiting our turn
And I'm smiling, you're right, but still...
Ett urval av aktiviteter: Stormbrygganmöte med påföljande grillfest, LAN, Sjätte Tunnan... Notera fotografiet på Joels bord. För den som missat det blir bilden större om du klickar på den...
På baksidan av vår nota stod följande glada text skriven av Åkesson, och till största delen författad av mig:
Våra komplimanger till menyförfattaren
DU ÄR VÅR GUD!
Om du någon gång önskar få barn så står vi till förfogande
Men så var det också världens bästa meny, någonsin.
söndag, maj 13, 2007
One day ain't forever; You'll find your time
Det var text nog till ett blogginlägg. Och det gällde fler människor än lillebror;
Dze Saiikha ez Yaszajyl.
Med Styrka och Kärlek.
Mottot må vara skrivet för en lajvgrupp, men det är inte mindre sant för det. Silvergården och dess omgivning bygger på en warpad sagoversion av vår barndoms Margretelund. Släkten bygger på sätt och vis också på oss, och våra släktingar och vänner rent OFF.
På samma sätt är mottot skrivet OFF för att passa IN. Oavsätt situationen så bör man alltid handla med både styrka och kärlek.
Styrkan, både i mental och fysisk form, krävs för att man ska orka med sina förehavanden. För att man ska fokusera och anstränga sig.
Styrkan gör att du inte tappar fattningen.
Kärleken krävs för att man inte får något ordentligt gjort om man inte bryr sig. Det ger liv och mening åt ens arbete.
Kärleken gör att du kan leva med dig själv.
Oavsätt om du uppfostrar barn, skriver ett projektarbete, kämpar igenom sista skolåret eller springer ett maratonlopp så krävs båda ingridienserna för att lyckas. Du orkar aldrig springa hela vägen om du inte har Styrkan, men utan Kärleken kommer du aldrig ens försöka springa.
Du kan vara jävligt stark, men du glömmer ibland bort kärleken. Och när du väl finner den så glömmer du bort att vara stark.
Dze Saiikha ez Yaszajyl.
Dze Saiikha ez Yaszajyl.
Med Styrka och Kärlek.
Mottot må vara skrivet för en lajvgrupp, men det är inte mindre sant för det. Silvergården och dess omgivning bygger på en warpad sagoversion av vår barndoms Margretelund. Släkten bygger på sätt och vis också på oss, och våra släktingar och vänner rent OFF.
På samma sätt är mottot skrivet OFF för att passa IN. Oavsätt situationen så bör man alltid handla med både styrka och kärlek.
Styrkan, både i mental och fysisk form, krävs för att man ska orka med sina förehavanden. För att man ska fokusera och anstränga sig.
Styrkan gör att du inte tappar fattningen.
Kärleken krävs för att man inte får något ordentligt gjort om man inte bryr sig. Det ger liv och mening åt ens arbete.
Kärleken gör att du kan leva med dig själv.
Oavsätt om du uppfostrar barn, skriver ett projektarbete, kämpar igenom sista skolåret eller springer ett maratonlopp så krävs båda ingridienserna för att lyckas. Du orkar aldrig springa hela vägen om du inte har Styrkan, men utan Kärleken kommer du aldrig ens försöka springa.
Du kan vara jävligt stark, men du glömmer ibland bort kärleken. Och när du väl finner den så glömmer du bort att vara stark.
Dze Saiikha ez Yaszajyl.
fredag, maj 11, 2007
We grew up way too fast
Det kändes som om det vore dags att uppdatera. Rubriken skulle vara "God, it's good to be alive", men det kändes inte bra. Just nu är jag rätt upprörd på Gud. Well, hypotetiskt. Jag är inte religös, men om jag vore det. Lite agnostisk ilska, liksom
If I don't see the morning
That's OK; they're pretty boring
See you tomorrow afternoon
Sju arbetsdagar kvar till sista skoldagen. Sen två veckor lov. Sen studenten. Och Maj 30 är det studentskivan, och jag har fortfarande nio biljetter kvar att sälja. Det är inte helt omöjligt att jag till slut tvingas köpa dem själv, vilket är ganska dyrt, och en aning förudmjukande. Problemet är liksom att folk under 18 inte är välkomna och folk över 20 är inte intresserade av att komma, vilket gör målgruppen väldigt smal. Jag känner massor av människor som blir arton månader, veckor, eller rent av dagar, efter studentskivan. Men det hjälper ju föga.
30 Maj, Riddarkällaren, 100 kronor. 18 i dörren. Köp en biljett och rädda Nyllet från förudmjukelse och fattigdom! Hyllningsdikter utlovas!
I övrigt har jag varit på lajv. Det blir nog inget Elerialajv i höst för min del, så nu blir det ett uppehåll från Eleria på ett tag. Om jag kommer i höst blir det som Gråsvärd, och annars får väl det spelas i vår.
Annars har veckan präglats av oro för Ahlberg. Det är obehagligt att han inte ser det vi ser, allt som han säger och gör som är... läskigt. Det är ännu mer obehagligt att ett dussin människor uttryckt sin oro, men att han totalt verkar blunda för det. Till och med när Kevin hälsade från FRI så möttes det av kylig skepsis. Ett dussin människor som aldrig är helt överens om någonting alls är plötsligt överens om att något inte står rätt till, och han reagerar inte alls på det. Han verkar mest bli irriterad. Om ett dussin vänner och bekanta sa till mig att de var oroade över något jag höll på med så skulle jag åtminstone ta det som en varning. Om Ahlberg nu inte går för långt i sin jakt på religion så går han i alla fall för långt i sin framställning av vad han gör. Om tolv personer är orade som är det antingen något som är fel, eller så är det något som verkar väldigt fel.
Kanske behöver Ahlberg bara redogöra för saker på ett annat sätt. Men han kallar andra troende i andra religioner för hedningar, berättar att syndare är mindre värda, prisar Gud och Jesus när helst han får chansen... Han verkar se det som någon sorts substitut för hans dåliga självförtroende, vilket är ganska vansinnigt.
Vi har ju funnits här hela tiden, och till skillnad från Gud så kan man ha en ömsesidig konversation med oss. Gud tenderar att vara oförskämt tyst när man pratar med honom. Men oss har han minsann knappt pratat med. Trots att vi försöker. Sist Ahlberg öppnade upp sig var för många, många år sedan när han satte sig på en parkbänk och gråtandes beklagade sig över sitt liv. Och det var så länge sedan att det inte längre räknas.
Ja, hej och hå. Det är inte lätt alla gånger. Men det är Stormbrygganmöte imorgon. Alldeles för tidigt på dagen, egentligen. Jag vill sova ut!
Förövrigt går jag fan med i SSU nu. Något måste ju göras mot dessa verklighetsfrämmande borgare! "Folk är inte förbannade på SL:s priser, utan på att de inte kommer i tid". Er... Jo. Vi är visst förbannade på priserna. Jätteförbannade. Jag är fan mer förbannade på priserna än på förseningarna. Höjer de priserna så ska de höja studiebidraget. Och ge oss bidrag på sommaren också.
När jag blir statsminister, då jävlar...
Förövrigt pratar jag med mig själv när jag är ensam hemma. Och sjunger för mig själv. Ganska ofta, egentligen.
If I don't see the morning
That's OK; they're pretty boring
See you tomorrow afternoon
Sju arbetsdagar kvar till sista skoldagen. Sen två veckor lov. Sen studenten. Och Maj 30 är det studentskivan, och jag har fortfarande nio biljetter kvar att sälja. Det är inte helt omöjligt att jag till slut tvingas köpa dem själv, vilket är ganska dyrt, och en aning förudmjukande. Problemet är liksom att folk under 18 inte är välkomna och folk över 20 är inte intresserade av att komma, vilket gör målgruppen väldigt smal. Jag känner massor av människor som blir arton månader, veckor, eller rent av dagar, efter studentskivan. Men det hjälper ju föga.
30 Maj, Riddarkällaren, 100 kronor. 18 i dörren. Köp en biljett och rädda Nyllet från förudmjukelse och fattigdom! Hyllningsdikter utlovas!
I övrigt har jag varit på lajv. Det blir nog inget Elerialajv i höst för min del, så nu blir det ett uppehåll från Eleria på ett tag. Om jag kommer i höst blir det som Gråsvärd, och annars får väl det spelas i vår.
Annars har veckan präglats av oro för Ahlberg. Det är obehagligt att han inte ser det vi ser, allt som han säger och gör som är... läskigt. Det är ännu mer obehagligt att ett dussin människor uttryckt sin oro, men att han totalt verkar blunda för det. Till och med när Kevin hälsade från FRI så möttes det av kylig skepsis. Ett dussin människor som aldrig är helt överens om någonting alls är plötsligt överens om att något inte står rätt till, och han reagerar inte alls på det. Han verkar mest bli irriterad. Om ett dussin vänner och bekanta sa till mig att de var oroade över något jag höll på med så skulle jag åtminstone ta det som en varning. Om Ahlberg nu inte går för långt i sin jakt på religion så går han i alla fall för långt i sin framställning av vad han gör. Om tolv personer är orade som är det antingen något som är fel, eller så är det något som verkar väldigt fel.
Kanske behöver Ahlberg bara redogöra för saker på ett annat sätt. Men han kallar andra troende i andra religioner för hedningar, berättar att syndare är mindre värda, prisar Gud och Jesus när helst han får chansen... Han verkar se det som någon sorts substitut för hans dåliga självförtroende, vilket är ganska vansinnigt.
Vi har ju funnits här hela tiden, och till skillnad från Gud så kan man ha en ömsesidig konversation med oss. Gud tenderar att vara oförskämt tyst när man pratar med honom. Men oss har han minsann knappt pratat med. Trots att vi försöker. Sist Ahlberg öppnade upp sig var för många, många år sedan när han satte sig på en parkbänk och gråtandes beklagade sig över sitt liv. Och det var så länge sedan att det inte längre räknas.
Ja, hej och hå. Det är inte lätt alla gånger. Men det är Stormbrygganmöte imorgon. Alldeles för tidigt på dagen, egentligen. Jag vill sova ut!
Förövrigt går jag fan med i SSU nu. Något måste ju göras mot dessa verklighetsfrämmande borgare! "Folk är inte förbannade på SL:s priser, utan på att de inte kommer i tid". Er... Jo. Vi är visst förbannade på priserna. Jätteförbannade. Jag är fan mer förbannade på priserna än på förseningarna. Höjer de priserna så ska de höja studiebidraget. Och ge oss bidrag på sommaren också.
När jag blir statsminister, då jävlar...
Förövrigt pratar jag med mig själv när jag är ensam hemma. Och sjunger för mig själv. Ganska ofta, egentligen.
fredag, april 27, 2007
Eyes wide open, I can't see
Jag blev utmanad av Arleskär-sensei
REGLER: Varje spelare börjar med att skriva sex sanningar/egendomliga/skumma/flippade saker om sig själv. De som blir tagna skall skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Slutligen väljer bloggaren fem nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter det är gjort skriver han eller hon en kommentar i deras gästbok för att låta dem veta att de har blivit tagna och att de ska läsa ens egen dagbok för mer information.
1. Jag har sovit under en buske varje natt i en vecka. Varje morgon var det någon som berättade för någon vän om hur han brukade gå ut och pissa i den där busken.
2. Jag är inte rädd att äta vidriga saker. Förutom att äta kalla pizzarester, rå lök och en märklig sås bestående av ketchup och alla kryddor i kryddhyllan (vid tre olika tillfällen, altså...) så har jag bland annat ätit förvildade äpplen med mjukost på. Däremot tycker jag inte om främmande matkulturer, utan äter hellre så "vanlig" mat som möjligt.
3. När jag bloggar lägger jag oftast ner betydligt mer tid på rubriken än på själva blogginlägget. Detta gör jag genom att leta upp någon bra textrad ur någon sång, och skriva av den. Trots att jag ägnar så mycket tid åt att leta så slutar det nästan alltid med att jag postar ur en rad ur den sång jag råkar lyssna på just då
4. Påvägen hem händer det ganska ofta att jag går förbi min ytterdörr och istället knallar ut i skogen och pissar. Naturpissande slår toaletter vilken dag som helst!
5. Jag har varit vaken 40 timmar i sträck
6. Jag har faktiskt skrivit fler sidor om lajvroller än vad jag skrivit totalt under hela min gymnasietid. Lägger man till min högstadietid så ligger det ungefär lika. Allvarligt. Lägger man ihop alla läxor, hemuppgifter, allt vi skrivit i skolan och så vidare så slår det ändå inte all info om Silverföljet...
Jag utmanar:
Åkesson
Stordal
Henning
Anja
Ludde
EDIT: Bonus-flipp som var ganska dålig och blev påkommet för sent.
7. Den första flicka som frågade chans på mig, någon gång i tidigt mellanstadie, fick en utskällning av mig. Det väntade hon sig antagligen inte... Jag var en ganska grym unge.
REGLER: Varje spelare börjar med att skriva sex sanningar/egendomliga/skumma/flippade saker om sig själv. De som blir tagna skall skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Slutligen väljer bloggaren fem nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter det är gjort skriver han eller hon en kommentar i deras gästbok för att låta dem veta att de har blivit tagna och att de ska läsa ens egen dagbok för mer information.
1. Jag har sovit under en buske varje natt i en vecka. Varje morgon var det någon som berättade för någon vän om hur han brukade gå ut och pissa i den där busken.
2. Jag är inte rädd att äta vidriga saker. Förutom att äta kalla pizzarester, rå lök och en märklig sås bestående av ketchup och alla kryddor i kryddhyllan (vid tre olika tillfällen, altså...) så har jag bland annat ätit förvildade äpplen med mjukost på. Däremot tycker jag inte om främmande matkulturer, utan äter hellre så "vanlig" mat som möjligt.
3. När jag bloggar lägger jag oftast ner betydligt mer tid på rubriken än på själva blogginlägget. Detta gör jag genom att leta upp någon bra textrad ur någon sång, och skriva av den. Trots att jag ägnar så mycket tid åt att leta så slutar det nästan alltid med att jag postar ur en rad ur den sång jag råkar lyssna på just då
4. Påvägen hem händer det ganska ofta att jag går förbi min ytterdörr och istället knallar ut i skogen och pissar. Naturpissande slår toaletter vilken dag som helst!
5. Jag har varit vaken 40 timmar i sträck
6. Jag har faktiskt skrivit fler sidor om lajvroller än vad jag skrivit totalt under hela min gymnasietid. Lägger man till min högstadietid så ligger det ungefär lika. Allvarligt. Lägger man ihop alla läxor, hemuppgifter, allt vi skrivit i skolan och så vidare så slår det ändå inte all info om Silverföljet...
Jag utmanar:
Åkesson
Stordal
Henning
Anja
Ludde
EDIT: Bonus-flipp som var ganska dålig och blev påkommet för sent.
7. Den första flicka som frågade chans på mig, någon gång i tidigt mellanstadie, fick en utskällning av mig. Det väntade hon sig antagligen inte... Jag var en ganska grym unge.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)