It's not that hard to just fall apart

Henning har övertalat mig att skapunk är vad som räddar mig nu. Skapunk it is! Positiv musik löser alla problem! Med positiva låter som... Öh... Less Then Jake - In-Dependence Day

I'm borderline day after day
Waiting to get knocked off my feet again

Positivt är vad det är!

Åkesson och jag är överens om att Stordal borde hålla sig till Blogger. Helgon är bara jobbigt för oss att läsa, och man kan inte utnyttja RSS från Helgon, inte. Helgon kan man använda för att få kontakt med människor som envisas med att Helgon som enda kommunikationsmedel (Ja, jag tänker på dig. Känn dig träffad), men man kan inte hålla på och använda dagboksfunktionen där. Nej. Man kan ju inte ens ladda upp bilder där! Eller kommentera! Hur överlever man då?

Nyllet? Hans enda problem är hans lilla fyrkant. Han kommer klara sig, och den håller honom trygg, men frågan är utifall han någonsin kommer börja leva utanför den. Jag får ta och titta till honom någon gång.

Kanske har Stordal rätt, men jag ser det som en ganska elastisk fyrkant, eller kanske är det mer som om jag har en stor kartong på huvudet. Jag är fri att gå runt som jag vill ändå, men det ser lite dumt ut när jättekartongen glider omkring. Visst håller jag mig gärna till vanor, men det betyder inte att jag är helt livrädd för at testa någonting nytt. Kolla bara vad jag sysslade med för ett år sedan. Två år sedan. Tre år sedan. Yeah. Men, som tidigare nämnt håller jag mig gärna till vanor om inget bättre alternativ dyker upp. Varför ändra ett vinnande koncept? "Jag valde trygghet framför frihet", och så vidare.

Enjoy this lonely sky with me
It'll swallow us whole if we only let it

Duschen är ett utmärkt ställe att filosofera på. Jag stod och fundera lite på Livet. Livet är bra. Jag gillar Livet. Det är minst sagt kliché, men jag skulle nog faktiskt inte ändra någonting om jag fick leva livet igen.

If I had to live my life again, I'd make the same mistakes, only sooner.
- Tallulah Bankhead

Det är ur misstagen vi lär oss, och visst har man lärt sig ett och annat. Några saker borde man inte sagt, vid några andra tillfällen borde man varit inte varit tyst. Någon gång skulle man passat på att stjäla en kyss, men vid andra skulle man låtit bli. Eller i alla fall duckat när hon försökte kyssa mig, jag är inte mycket för det där med Första Steget, egentligen. Egentligen inte så mycket för att jag är feg, utan helt enkelt för att jag bara verkar bli ens det minsta intressanta av tjejer jag redan känner hyfsat bra, och jag är inte mycket för att satsa min vänskap. Nej, det är knepigt det där. Jag är övertygad om att Eld på något sätt är en lösning på mitt problem.

Tänk att jag spenderade större delen av lågstadiet med att undvika människor. Inte för att jag var mobbad eller något utan för att jag kunde läsa, skriva, räkna och i största allmänhet tänka redan innan jag började skolan. De flesta andra elever var i mina ögon hopplöst efterblivna, så som det arsle jag var valde jag att gå för mig själv i skogsdungarna runt skolan och filosofera och fundera. Jag gjorde mitt bästa för att undvika alla människor som försökte bli vän med mig. Jag gick olika vägar hem, sprang hukad i diken, gömde mig i skogen tills folk gett upp... Jag hade en ganska störd skolgång. Mellanstadiet blev det istället till att hänga med en liten grupp människor, men jag spenderade fortfarande många raster ensam. Man vänjer sig vid det, och inser att det är ganska trevligt.

Till högstadiet hade jag mycket framgångsrikt förstört praktiskt taget alla som möjligheter att lära mig social kompetens. Min erfarenhet av social kontakt med större grupper sträckte sig ungefär till att leka fryskull. Ibland. Och bli knuffad från den där båtformade klätterställningen på skolgården. Så Högstadiet var det också små grupper som gällde, och någon sorts automatiskt antagande att om någon verkade prata med mig så var det antingen för att de pratade med någon bakom mig eller så var det för att på något sätt driva med mig. Inte för att jag egentligen brydde mig sådär överdrivet mycket. På den tiden höll jag fortfarande fast vid min bild om att de flesta i min omgivning var inkompetenta, sorgliga ursäkter till människor.

Sen var man igenom pubertetetsdeppande, började lajva, träffade folk, tog livet av sitt gamla jag, började lyssna på musik på allvar, skaffade nya vänner, accepterade att skolan rent av kan vara rolig ibland och, sist men inte minst, började se positivt på världen. Och mer positivt skulle det bli. Optimismen har stigit stadigt enda sedan den där dagen i september.

Och så insåg jag...

Jag tycker faktiskt inte om att vara ensam.

Jävla skit