Rise up for the time of your life

Del 1b av 14: Mitt första lajv

Istället för att gå vidare med punkt 2 och kanske rent av komma ikapp de som började direkt istället för att vela som jag så tänkte jag stanna kvar vid den här rubriken ett tag och prata om mitt första lajv. Rop av Stumma Röster som jag nämnde i förra inlägget var det första lajv jag åkte på, och det första lajv jag förberedde mig på tror jag hette Kampen om Skogen eller något sådant.

Mitt första lajv hette En Jakt på Byxor och Liknande, men jag återkommer till det. Jag hade börjat titta på möjligheterna att arrangera lajv ganska snart efter mitt första lajv som deltagare, men det blev inte så mycket av den saken. Det allra första seriösa projektet hette Fienden Siktad, ett militärt Efter Katastrofen-lajv som jag petat i av och till i princip sedan jag började lajva, och då och då kommer jag fortfarande på mig med att revidera någon gammal fiktionstext, photoshopa ihop någon propagandaposter eller fundera på upplägg.

Nico på arrangörsmöte i december 2006

Drygt ett år senare började jag och Anneli (som jag då egentligen inte kände alls och bara hade träffat via ett kortare samtal på Helgon.net) skissa på en uppföljare till Arleskärs lajv Vägens Ände, i projektet Erdanien Återuppstått. Varför jag fick för mig att arrangera en uppföljare på ett lajv jag inte varit på tillsammans med en människa jag aldrig träffat är oklart. Det kan möjligen ha att göra med att jag var nybliven student och osäker på vad jag skulle göra med mitt liv och väldigt peppad på att arrangera vilket lajv som helst bara jag hittade någon att bolla idéer med. Det rann ut i sanden, men under tiden vi försökte få ihop ett lajv så blev jag draftad till en annan arrangörsgrupp. De arrangerade icke-World of Darknessinspirerade vampyrlajv i uppsala, den så kallade Vampyrernas Möte-kampanjen. Små, ganska mysiga inbjudningslajv med låga krav på utrustning och spel. Jag hade åkt på två lajv i kampanjen redan, och varit lite funktionär för det andra av dessa, så det var inte helt oväntat att jag tog på mig ännu mer ansvar med tiden. Vampyrernas Möte VI - From Russia With Love hade blivit det första lajv jag arrangerade om det inte var för en ödets nyck.

När jag stod på Stockholms Central tillsammans med mina medarrangörer Signe och Åkesson och höll dem sällskap i väntan på deras tåg så började vi prata om ett spel jag skrev för en tid sedan. Det var ett textbaserat äventyrsspel som hette A Quest for Pants and the Like och gick ut på att huvudpersonen vaknar i en stuga utan att veta var han är, vem han är eller var hans byxor är någonstans (men bristen på byxor gör det tämligen uppenbart att det är just en han). Det går förövrigt fortfarande att ladda ner från Skapelser-forumet på Nyllheim (länk).

Vi började prata om att det skulle vara skoj att arrangera ett lajv med samma premisser, och den galna idén sattes snabbt i verket. Där på McDonaldstrapporna i vänthallen satt vi och började skissa på lajvet, vilket är lustigt eftersom vi träffats just för att ha ett arrangörsmöte för Vampyrernas Möte. Vi var dock alla tre lite trötta på att vara de enda av de sex arrangörerna som gjorde något, så vi beslutade oss för att arrangera vårt eget lajv strax innan vampyrlajvet.

Välkommen till En Jakt På Byxor och Liknande, ett upplevelselajv med betoning på humor, rollspel och paranoia! Allt kan hända när väldigt olika människor befinner sig i samma underliga situation. Skruvade situationer, mystiska händelser, huvudbry och en rejäl dos komik utlovas!

Så blev det inte riktigt. Vi trodde att de väldigt lustiga utomjordingarna som jagade deltagarna skulle vara mer komiska än obehagliga, men det var innan vi släkte lyset i den lågstadieskola där lajvet arrangerades.

Åkesson utklädd till utomjording utklädd till människa. Dräkten är inte klar här, vi hade också på oss pastellfärgade tights som matchade händerna och lysstavar längs "ryggraden" (på utsidan av ryggsäcken), som lyste genom kläderna.

Deltagarna spelade väldigt simpla roller som de fick veckorna innan lajvet, och som dessa ganska komiska klichéer skulle de springa runt i en nedsläkt lågstadieskola i januarimörkret och rota igenom de sextio kartonger vi gömt i skolan på olika listiga platser. I kartongerna låg diverse märkligt skräp vi samlat på oss (en köksklocka som inte fungerade, en dalahäst, en trasig docka inrullad i gladpack etc) och i nästan varje kartong låg det en pusselbit. När pusslet byggts ihop hittade deltagarna ett mattetal på baksidan, och svaret var koden till ett av de många kodlåsen i vi satt på olika skåp i skolan. I skåpen fanns ytterligare ledtrådar av olika slag, information om dem själva och deras fiende och liknande. I ett skåp fanns t.ex. en CD-skiva som blandade lite random musik från min Mina Mottagna Filer-mapp med olika ledtrådar som vi läst in. Fast vi läste in dem genom att prata baklänges och sedan vända ljudet "rätt" samt pitcha våra röster. Åh, och så läste vi ledtrådarna i kör, så de lät som om en flock drogade smurfar berättade saker på språk man bara nästan begrep.

Detaljerna undslipper mitt minne, men de lyckades komma över ett kodord som kunde användas på rymdvarelserna för att de skulle lugna ner sig, och i utbyte mot dockan fick deltagarna en sista kod som ledde dem till ett låst skåp i skogen utanför skolan. I skåpet fanns en telefon och ett telefonnummer och i andra änden av luren berättade en röst att exprimentet var över och att de nu var fria.

Jag var väldigt nöjd med lajvet, och jävligt missnöjd med en del deltagare. Vi hade totalt elva avhopp, mer än hälften. Två hoppade av två veckor innan för att de skulle på begravning, det kändes godkänt. Nio hoppade av tidigast två dagar innan lajvet, de flesta dagen innan men några stycken hoppade av samma dag. Nico hörde vi inget ifrån förän vi ringde honom vid lajvstart och undrade var fan han var. Han hade andra planer, förklarade han. Eftersom lajvet var ett injudningslajv för våra närmaste vänner hade vi inget krav på betalning i förväg, för vi trodde det skulle bli mer jobb än det var värt. Resultatet var att vi fick punga ut 900 kronor ur egen ficka.

Men, ja, det var ju inte som om jag slutade arrangera lajv...

What they call a fantasy; It is nothing but a key

Jag borde verkligen sova, men det är jag såklart för dum för. Istället återuppvecker jag bloggen med att inspireras av Kims bloggutmaning om och för lajvare, gjord populär av Anneli

Del 1 av 14: Mitt första lajv

Jag har bordsrollspelat i princip lika länge som jag kunnat uttrycka mina fantasier. Först med mina föräldrar och mammas syskon kring middagsbordet, och snart därefter rollspelade jag regelbundet med vännerna. Jag kommer ihåg att jag hörde talas om lajv flera gånger under min uppväxt, bland annat via KP, men det lät inte som något för mig. Runt soffbordet i mitt pojkrum kunde vi utforska främmande världar, slåss mot drakar, flyga rymdskepp och spela karaktärer som helt olika oss rent fysiskt. Varför skulle jag åka iväg och göra samma sak fast mycket mer begränsat? Nej, lajv kändes som något för folk med dålig fantasi. Jag vill minnas att det var min gode vän Stordal som hörde talas om lajv mer direkt från sin mellanstadielärare (en mycket fascinerande människa, för övrigt) och till slut sålde in mig på idén att vi kanske skulle testa levande rollspel ändå. Jag som gruppens naturliga ledare beslutade att det var min vilja, och alla följde villigt mina order. Eller, ja, alltså, Stordal hängde på i alla fall. Vår märklige vän Fredrik bestämde sig också för att hänga på, trots att han egentligen inte gillar att agera, klä ut sig eller ta saker på allvar.

Vi velade länge och väl om vad vi skulle spela, och engagerade oss inför flera lajv som blev inställda. Vi hängde flitigt på den numera nedlagda lajvcommunityn Noshörningen, och på dess forum hängde vi ungefär hela tiden (det finns f.ö. arkiverat här, för den som liksom jag vill gotta sig i det förgångna). Vi skissade på gruppkoncept för massor av roller, bland annat minns jag att vi ett tag var väldigt inne på att spela drowalver. När vi till slut kom iväg på ett lajv så var det Enhörningens höstlajv 2003: Rop av Stumma Röster. Egentligen var det kanske mest för att vi hört att Enhörningens lajv i alla fall inte blev inställda...

Vi gjorde väl ungefär alla klichéfel som en nybörjare kan göra. Delvis skyller jag det på att vi inte kände någon som lajvade, och jag läste faktiskt alla guider jag kunde hitta på internet om att börja lajva. Rollerna var väl på många sätt okej; vi spelade en grupp unga hyrsvärd som tog de jobb vi fick och en del av bakgrundshistorien gick ut på att vi hitills aldrig slagits mot någon utan bara lagat staket och målat husväggar. Våra föräldrar var självklart dödade av orcher, något som retconnades till nästa gång vi spelade rollerna (våren 2004, på nästa EH-lajv). Då påstod vi istället att vi var politiska flyktingar som ljugit om att våra föräldrar var döda, "Det verkar ju vara den vanligaste dödsorsaken häromkring". Vi påstod även OFF att rollerna alltid haft en bakgrundshistoria som bygger på att våra föräldrar lever, men påstås ha dödats av orcher.

Utöver det hade vi silvertejpsvapen (jag hade läst att man inte behövde ha vapen på lajv, men vi var lite osäkra på vad man skulle roa sig med då), säckvävstält, mjukisbyxor och en rad material som jag inte hade ansett vara koscher idag. Det finns tyvärr inte en enda bild på mig från mitt första lajv, så håll till godo med de här bilderna från Återkomsten/Alvernas Sång. Den första av okänd fotograf, den andra av Anja. Min frisyr tycks ha gått ett helt varv, för den ser nästan likadan ut idag som för sju år sedan, och det gjorde den inte tiden därimellan.

Det var ett lajv som verkligen la grunden för mina fördomar om hur ett typiskt lajv är. Ett fantasylajv där man spelade lite vad man ville och orcher och vikingar anföll byn på nätterna (det var sista EH-lajvet där det var okej att anfalla byn Navle). Nybörjarlajvarna (läs: Bofferbarnen) organiserade sig i en bymilis, vilken vi f.ö. var en del av. Av de drygt 30 medlemmarna var jag äldst med mina 15 år, och också den enda som någonsin stod kvar på min post när jag posterats någonstans. Stora delar av lajvet vaktade jag ensam byn, trots att jag slängt bort min fula silvertejpsdolk första dagen och således var obeväpnad. Det lade liksom grunden för min första "riktiga" soldatroll drygt fem år senare, på Granland.

Jag hade skitroligt, och det var en fantastisk känsla att gå runt på det enorma lajvområdet och möta de över tusen lajvarna. Varje dag träffade jag mängder av nya karaktärer, och det är liksom det som alltid varit charmen med Enhörningens nybörjarlajv i Eleriakampanjen: Det går inte att träffa alla, det går inte att lära sig alla grupper och roller. Det är som en verklig värld på det sättet. Jag spelade Jaron Silver, äldsta barn till Jorzac Silver, äldsta barn till Rellek Silver, äldsta barn till Svala Silver men adopterat äldsta barn till Jori Silver, båda barn till Rafer Silver, äldsta barn till Fyrvind Silver. Rollen spelade jag på ytterligare sju lajv, tillsammans med Stordal som spelade Jarons yngre bror Reon.

Det blev en jävla massa fiktion genom åren, eftersom jag tidigt hade ambitionen att arrangera "lajv i lajvet" genom gruppen. Även när Enhörningens intriger inte gav något att spela på så skulle det finnas ordentligt att göra inom gruppen, vilket på sätt och vis gör Silverföljet till de första lajv jag arrangerade. Hemsidan finns f.ö. kvar och den senaste nyheten (över tre år gammal) är komiskt nog på temat "Vi är inte döda!" Jag började också konstruera ett nytt fantasyspråk till gruppen. Jag kan fortfarande komma på mig själv med att översätta saker till Draktunga i huvudet när folk frågor vilka språk jag kan, även om jag inte är nördig nog att faktiskt säga det högt. Lite stolt är jag faktiskt över att jag skrev en sång på vårt påhittade språk, som dessutom är ganska bra för att vara ett tidigt verk från min sida...