(Uppdaterad april 2022) Här skriver jag egentligen inte längre. Jag kom till en punkt i livet när jag kände att jag hellre skriver till en person än rätt ut på internet när jag behövde skriva av mig. Förr i tiden var vi ett troget gäng som läste varandras bloggar, nu känns det oftast som om det är bättre att skriva direkt till en vän. Nu inspirerades jag dock av min vän Lei (död länk) som i sin tur inspirerades av Elsa Billgren att skriva på temat "Några gånger när det verkligen kändes". Jag tyckte att det var fint och vackert att läsa små fragment av andras minnen, så jag gjorde som Mathilda, Mattlo och Alma redan gjort och skrev en egen lista:
- Jag möter dig, min kanske äldsta vän, som jag inte sett på flera månader. Vi som brukade ses nästan varje dag. Du är full och hög och drar osammanhängande gamla internskämt vi delat och citerar filmer vi sett och spel vi spelat -- allt utan kontext. Det var inte den allra sista gången vi sågs, men det känns som det.
- Vi skiljs åt vid din dörr. Jag berättar att jag åker hem redan nästa dag, och du kysser mig för första och sista gången någonsin. Trots att det är flera år efter att vi kom fram till att det aldrig blir vi.
- Ensam på en begravning omgiven av främlingar. Jag har inga blommor med mig, jag har inte ens osa:t. Jag kände att jag behövde vara där. Jag tror att jag gjorde det lite, lite lättare för dig.
- Den högsta punkten på flera kilometer och utsikten över min barndomsstad. Jag funderar på om jag ska våga kyssa dig, men det är du som kysser mig i backen på väg ner.
- Du frågar helt i förbigående hur kär jag var i ditt ex när ni var ihop. Jag ler och svarar ärligt “ganska”.
- Jag kommer tillbaka till rummet med en kanna vatten, med en morgonrock svept runt midjan som en handduk. Jag har Shiny Happy People på hjärnan och hela situationen är så rolig och oväntad att alla bara skrattar åt allt.
- Vilse långt ut på landsbygden i ett främmande land. Det ser ut att börja regna när som helst, jag har ingen mobiltäckning och har inte ätit på hela dagen men jag betvivlar inte för en sekund att det är värt allt det för att få träffa dig (det var det).
- Det finaste, ärligaste “Jag kommer aldrig få känslor för dig” jag kan tänka mig och jag vet inte ens riktigt om jag är lättad, ledsen, apatisk eller glad.
- Vänner överallt runt omkring mig, men känner inte att jag lyckas ta mig in i ett enda samtal. Plötsligt inser jag att du inte är där och går iväg och letar efter dig. Jag hittar dig ensam och du berättar att du överväger att ta ditt liv. Jag följer dig hem och håller om dig, kanske lika mycket för att känna mig behövd som för att trösta dig.
- En kväll helt utan förväntningar slutar med sång till allmänhetens förtjusning. I refrängen hör jag plötsligt två nya röster stämma upp bakom mig. Jag vänder mig om och ser att ni lite oplanerat dykt upp. Det slutar med en fantastiskt trevlig kväll, magisk utan att vara särskilt speciell. Att kändes som en feel good-sitcom.
- Vaknar bredvid dig morgonen efter festen. För första gången på länge känns det som om det inte ens är lite konstig stämning mellan oss. Jag funderar på att säga något om det, men innan jag hinner öppna munnen så tittar du på mig, lägger huvudet på sned och säger “Är det bara jag, eller är det här första gången på länge vi ses och det inte är ens lite awkward?”.
- Går hem i grått och tråkigt väder. Jag är låg, försöker reda ut om det jag känner är stress, närhetstörst eller om jag är förälskad igen. Eller önskar jag bara att jag var förälskad för att få känna något? Så spelas plötsligt låten som ditt ex hade på repeat när ni precis hade gjort slut och jag börjar nästan garva rätt ut. Nej, tyvärr var jag inte förälskad den gången.
- Vi stannar till i vår promenad på en idyllisk liten träbro över vattnet. Med bakgrund av vår ofrivilliga biodejt och vår helt oplanerat romantiska middag kan vi inte göra mycket annat än båda rycka på axlarna och kyssa varandra i fullmånens sken. Det var liksom upplagt för det.
- Du dyker upp på en ganska misslyckad födelsedagsfest för att du bråkat med din pojkvän och behöver fly någonstans. När jag flera timmar senare går och lägger mig sker den närmast filmiska scenen att jag lägger mig till rätta, stänger ögonen, tar ett djupt andetag… öppnar ögonen och inser att, men vad fan, jag är ju kär?
