Del 3 av 14: Vilken sorts lajvande jag gillar
Jag har funderat en del över vad det är för lajvande jag uppskattar egentligen. Ibland känns det som om jag gillar allt. Ibland känns det snarare som om jag egentligen inte gillar lajv alls, utan mest åker på dem för att mina vänner gör det. Några slutsatser kan jag i alla fall dra av mina funderingar:
Jag tycker om korta lajv, för att de är bekvämare. Det brukar dock vara svårare att verkligen komma in i roll om jag inte får lajva i några dagar, så korta lajv blir mer skådespel och mindre immersionism. Mitt största problem med längre lajv brukar vara just bekvämligheten; jag gillar inte riktigt att vara blöt, trött, skitig och undernärd i en veckas tid. Jag tror att det kan vara en anledning till att jag verkligen gillade Ingenmansland, för där sov jag i en säng i ett hus, hade möjlighet att tvätta mig och fick ordentligt med mat.
Jag gillar alltså bekväma lajv. Jag har inget emot att sova en natt under bar himmel, med rätt grupp kan det till och med vara häftigt, men inte flera nätter i rad och inte utan ordentlig mat.
Jag gillar att arbeta mycket på min roll, att bygga upp en ordentlig historia och fiktion kring rollen och jag gillar att lajva med andra som gör detsamma i min närhet. En gemensam fiktion gör allt trovärdigare och bättre. Jag gillar att bli överaskad, men å andra sidan gillar jag också att vara en del av arrangemanget och lajva för andras upplevelse. Jag har haft några av mina roligaste lajvupplevelser har jag haft när jag låtsats vara deltagare fast jag egentligen har en arrangörsstyrd roll "planterad" i deltagarskaran.
Jag tror att jag helt enkelt är öppen för lite av allt.
Visar inlägg med etikett Förflutet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Förflutet. Visa alla inlägg
torsdag, juni 28, 2012
söndag, juli 17, 2011
Drowning - I've been blind; But I've opened up my eyes
Intermezzo i Bloggutmaningen
23 år, Åkersberga
Antal år som aktiv lajvare: 8
Antal lajv jag deltagit på: 51+
Mitt bästa lajv: Tveklöst Ingenmansland, som med god marginal var det mest välarrangerade lajv jag varit på, kombinerat med extremt engagerade deltagare.
Favoritgenre: Att säga att "fantasy" eller "efter katastofen" är min favoritgenre känns meningslöst, för vad folk har för sorts löjliga kläder på sig påverkar sällan lajvet i övrigt särskilt mycket. Jag gillar internt spel, scenariolajv, starka känslor, metatekniker och att gestalta fungerande samhällen som känns äkta.
Favoritroll: Svårt. Antingen katastroföverlevaren och vaktchefen Daniel Järnvik med sina comittment issues och bypolisattityd på Ingenmansland, eller kanske den hybrisdrabbade besvärjaren Dmitrij Jakovich Kovaljov i Vampyrernas Möte-kampanjen. Gillar även en lite lätt aspiga separatisten Grimkil Irjasson Bostark från Södra Riket och Brännpunkt Almyra.
Drömlajv: Jag skulle nog vilja se något i stil med Ingenmansland, men får jag drömma så får det gärna vara ännu större. En liten fungerande stad där alla roller arbetar aktivt sex timmar om dagen, med ordentliga produktionskedjor. Någon drar upp fisk ur sjön, någon rensar och tillagar en del av fisken och någon annan röker resten och packar den för att byta den i grannsamhället. Skogshuggarna fäller träd, kolmilarna gör kol av träet och smederna använder kolet för att göra verktyg som används på lajvet. Typ.
Drömroll: En av de roligaste sakerna med lajven Ingenmansland och Södra Riket var att lajva kärleksrelationer och -intriger. På Södra Riket var det ett lite stelt äktenskap och på Ingenmansland var det ett par av rollens ex-flickvänner som gjorde mycket för mitt interna spel. Jag kunde verkligen känna med min roll när han såg sina ex lyckliga med sina nya respektive, vilket gav väldigt roligt känslospel. Jag skulle vilja spela mer sånt, en roll i en förhållande av något slag, ett lyckligt äktenskap, en trovärdig ex-relation eller något sådant. Problemet har främst varit att hitta någon som jag är tillräckligt trygg med för att lajva något sådant utan att det bara känns awkward.
Senaste gången jag somnade i roll: Jag brukar inte känna mig särskilt IN när jag lagt mig, men jag somnade nog hyfsat i roll på Ingenmansland, 2008. Senaste gången jag somnade på ett lajv var på Brännpunkt Almyra, i våras.
Senaste gången jag kysste någon i roll: Hm. Jag har ett vagt minne av att vi lekte Sanning eller Konsekvens på lajvet Klassfesten 2.0, då kan jag ha kysst någon i roll. Annars måste det nästan ha varit på Södra Riket, 2009.
Senaste gången jag hade sex i roll: Faktiskt sex har jag inte roat mig med på lajv. På Södra Riket hade dock min roll sex en kväll, men helt utan att det gestaltades på något sett annat än att vi pratade om det.
Senaste gången jag var naken i roll och någon såg det: Antagligen i samband med bad på något lajv. Ödesväv 2009, kanske? Kan det ha varit så länge sedan jag var naken på ett lajv? Det får vi ändra på nästa vecka.
Något som det borde finns fler av: Lajv att näcka på! Det var ett tag sedan jag varit på något avslappnat badlajv. Fler små, mysiga scenariolajv på några timmar.
Lajvare som det borde finnas färre av: Människor som fyslajvar utan att det bidrar till spelet alls. Att fyslajva bara för att vara stor och häftig verkar lite meningslöst.
Jag blir förbannad i spel när: Folk anstränger sig bajsnödigt mycket för att verka stora och häftiga utan att det egentligen bidrar till någons lajvupplevelse. Utom möjligen de själva.
Jag blir glad i spel när: Folk hjälps åt att skapa en häftig upplevelse tillsammans.
Det coolaste jag gjort i spel: Lett en stormning i uppförsbacke, genom förflyttningshinder och förbi vakttorn, i ösregn och åska med en stormfana i handen på Granland II. Slängt mig till marken medan bomberna faller från ett flygplan på Ingenmansland. Gråtit så jag ramlade ihop och knappt kunde andas på Södra Riket efter att min rolls bästa vän mördats.
Det dummaste jag gjort i spel: Bortsett från rena lajvbloopers kanske det var på Södra Riket, där jag som arrangörsroll tagit på mig att spela en roll som säger lite fel saker så ofta som möjligt utan att riktigt inse det själv. Vid många tillfällen får jag möjlighet att göra andra roller deppiga genom att råka avslöja deras hemligheter och dylikt. Bäst var att stå på böneplatsen och tacka Gud för min starka, friska son medan det en bit bort står en roll som tror att hon är steril och ber Gud att få bli gravid.
Det äckligaste jag gjort i spel: Det borde väl vara att leda tortyren på Sorgträsk Garnison, men jag tyckte inte att det var så äckligt.
Jag är riktigt dålig på: Att ta snabba beslut. Att lajva kärleksrelationer med folk jag inte är 100% trygg med. Att boffra snyggt och effektivt.
Jag är riktigt duktig på: Att skriva trovärdig fiktion och roller. Jag är rätt duktig på att skriva sånger också. Att snabbt komma på komplimanger eller hitta på verser när det battle:as lajvlåtar.
Jag vill bli bättre på: Att snacka. Jag är väl inte direkt dålig på det, men jag vill bli mycket bättre på att slänga käft!
Nästa lajv: Krigshjärta 5: Stålets Väg, som Skyttefalken Armand Arnaud de Lamentin, rotemästare för rote 3721
23 år, Åkersberga
Antal år som aktiv lajvare: 8
Antal lajv jag deltagit på: 51+
Mitt bästa lajv: Tveklöst Ingenmansland, som med god marginal var det mest välarrangerade lajv jag varit på, kombinerat med extremt engagerade deltagare.
Favoritgenre: Att säga att "fantasy" eller "efter katastofen" är min favoritgenre känns meningslöst, för vad folk har för sorts löjliga kläder på sig påverkar sällan lajvet i övrigt särskilt mycket. Jag gillar internt spel, scenariolajv, starka känslor, metatekniker och att gestalta fungerande samhällen som känns äkta.
Favoritroll: Svårt. Antingen katastroföverlevaren och vaktchefen Daniel Järnvik med sina comittment issues och bypolisattityd på Ingenmansland, eller kanske den hybrisdrabbade besvärjaren Dmitrij Jakovich Kovaljov i Vampyrernas Möte-kampanjen. Gillar även en lite lätt aspiga separatisten Grimkil Irjasson Bostark från Södra Riket och Brännpunkt Almyra.
Drömlajv: Jag skulle nog vilja se något i stil med Ingenmansland, men får jag drömma så får det gärna vara ännu större. En liten fungerande stad där alla roller arbetar aktivt sex timmar om dagen, med ordentliga produktionskedjor. Någon drar upp fisk ur sjön, någon rensar och tillagar en del av fisken och någon annan röker resten och packar den för att byta den i grannsamhället. Skogshuggarna fäller träd, kolmilarna gör kol av träet och smederna använder kolet för att göra verktyg som används på lajvet. Typ.
Drömroll: En av de roligaste sakerna med lajven Ingenmansland och Södra Riket var att lajva kärleksrelationer och -intriger. På Södra Riket var det ett lite stelt äktenskap och på Ingenmansland var det ett par av rollens ex-flickvänner som gjorde mycket för mitt interna spel. Jag kunde verkligen känna med min roll när han såg sina ex lyckliga med sina nya respektive, vilket gav väldigt roligt känslospel. Jag skulle vilja spela mer sånt, en roll i en förhållande av något slag, ett lyckligt äktenskap, en trovärdig ex-relation eller något sådant. Problemet har främst varit att hitta någon som jag är tillräckligt trygg med för att lajva något sådant utan att det bara känns awkward.
Senaste gången jag somnade i roll: Jag brukar inte känna mig särskilt IN när jag lagt mig, men jag somnade nog hyfsat i roll på Ingenmansland, 2008. Senaste gången jag somnade på ett lajv var på Brännpunkt Almyra, i våras.
Senaste gången jag kysste någon i roll: Hm. Jag har ett vagt minne av att vi lekte Sanning eller Konsekvens på lajvet Klassfesten 2.0, då kan jag ha kysst någon i roll. Annars måste det nästan ha varit på Södra Riket, 2009.
Senaste gången jag hade sex i roll: Faktiskt sex har jag inte roat mig med på lajv. På Södra Riket hade dock min roll sex en kväll, men helt utan att det gestaltades på något sett annat än att vi pratade om det.
Senaste gången jag var naken i roll och någon såg det: Antagligen i samband med bad på något lajv. Ödesväv 2009, kanske? Kan det ha varit så länge sedan jag var naken på ett lajv? Det får vi ändra på nästa vecka.
Något som det borde finns fler av: Lajv att näcka på! Det var ett tag sedan jag varit på något avslappnat badlajv. Fler små, mysiga scenariolajv på några timmar.
Lajvare som det borde finnas färre av: Människor som fyslajvar utan att det bidrar till spelet alls. Att fyslajva bara för att vara stor och häftig verkar lite meningslöst.
Jag blir förbannad i spel när: Folk anstränger sig bajsnödigt mycket för att verka stora och häftiga utan att det egentligen bidrar till någons lajvupplevelse. Utom möjligen de själva.
Jag blir glad i spel när: Folk hjälps åt att skapa en häftig upplevelse tillsammans.
Det coolaste jag gjort i spel: Lett en stormning i uppförsbacke, genom förflyttningshinder och förbi vakttorn, i ösregn och åska med en stormfana i handen på Granland II. Slängt mig till marken medan bomberna faller från ett flygplan på Ingenmansland. Gråtit så jag ramlade ihop och knappt kunde andas på Södra Riket efter att min rolls bästa vän mördats.
Det dummaste jag gjort i spel: Bortsett från rena lajvbloopers kanske det var på Södra Riket, där jag som arrangörsroll tagit på mig att spela en roll som säger lite fel saker så ofta som möjligt utan att riktigt inse det själv. Vid många tillfällen får jag möjlighet att göra andra roller deppiga genom att råka avslöja deras hemligheter och dylikt. Bäst var att stå på böneplatsen och tacka Gud för min starka, friska son medan det en bit bort står en roll som tror att hon är steril och ber Gud att få bli gravid.
Det äckligaste jag gjort i spel: Det borde väl vara att leda tortyren på Sorgträsk Garnison, men jag tyckte inte att det var så äckligt.
Jag är riktigt dålig på: Att ta snabba beslut. Att lajva kärleksrelationer med folk jag inte är 100% trygg med. Att boffra snyggt och effektivt.
Jag är riktigt duktig på: Att skriva trovärdig fiktion och roller. Jag är rätt duktig på att skriva sånger också. Att snabbt komma på komplimanger eller hitta på verser när det battle:as lajvlåtar.
Jag vill bli bättre på: Att snacka. Jag är väl inte direkt dålig på det, men jag vill bli mycket bättre på att slänga käft!
Nästa lajv: Krigshjärta 5: Stålets Väg, som Skyttefalken Armand Arnaud de Lamentin, rotemästare för rote 3721
tisdag, juli 12, 2011
Thank you for reminding me of all the things I've done completely wrong
Del 2 av 14: Min största lajvtabbe
Jag har svårt att komma på någon specifik blooper att lyfta fram, men lajvet Sorgträsk Garnison var en lång serie mindre misslyckanden för min del. Jag och en grupp andra ur Rovköpings Frivilliga spelade soldater ur Ala Rikes Heliga Armé och var i byn Sorgträsk för att leta kättare. Dagarna innan lajvet beslutas det att Hanna spelar befäl över truppen och spelar förhörsledare. Förhören blir inte riktigt så bra som jag tänkt mig eftersom jag inte hade tid att förbereda frågor eller tortyrscener, men jag är rätt nöjd med den biten. Jämförelsevis i alla fall.
Nej, då är det en större flopp att jag misslyckades med en avrättningsscen. Tanken var att jag skulle hålla något tal innan jag skar halsen av en bybo, men han skulle inte avrättas för än hans vänner försökt rädda honom och gripits. I förvirringen och stressen missar jag det och bybon avrättades innan fritagningsförsöket lyckats.
Senare skulle vi hitta Nico, som spelade pestsjuk och var gömd på loftet i ett hus i byn, och släpa ut honom för att avrätta honom. Han skulle få en sista önskan, det skulle vara en öl och där skulle lajvet sluta. Johan Berg hittar honom och jag ger honom order att släpa ut honom. "Jag vill inte röra honom, tänk om han smittar" svarar Berg. "Kan vi inte bara sticka ihjäl honom med spjuten?". Jag tänker inte riktigt efter innan jag svarar "Gör så".
Lajvet slutade med att vi beslutade att avrätta alla istället. Det är ju också en lösning, såklart.
Jag har svårt att komma på någon specifik blooper att lyfta fram, men lajvet Sorgträsk Garnison var en lång serie mindre misslyckanden för min del. Jag och en grupp andra ur Rovköpings Frivilliga spelade soldater ur Ala Rikes Heliga Armé och var i byn Sorgträsk för att leta kättare. Dagarna innan lajvet beslutas det att Hanna spelar befäl över truppen och spelar förhörsledare. Förhören blir inte riktigt så bra som jag tänkt mig eftersom jag inte hade tid att förbereda frågor eller tortyrscener, men jag är rätt nöjd med den biten. Jämförelsevis i alla fall.
Nej, då är det en större flopp att jag misslyckades med en avrättningsscen. Tanken var att jag skulle hålla något tal innan jag skar halsen av en bybo, men han skulle inte avrättas för än hans vänner försökt rädda honom och gripits. I förvirringen och stressen missar jag det och bybon avrättades innan fritagningsförsöket lyckats.
Senare skulle vi hitta Nico, som spelade pestsjuk och var gömd på loftet i ett hus i byn, och släpa ut honom för att avrätta honom. Han skulle få en sista önskan, det skulle vara en öl och där skulle lajvet sluta. Johan Berg hittar honom och jag ger honom order att släpa ut honom. "Jag vill inte röra honom, tänk om han smittar" svarar Berg. "Kan vi inte bara sticka ihjäl honom med spjuten?". Jag tänker inte riktigt efter innan jag svarar "Gör så".
Lajvet slutade med att vi beslutade att avrätta alla istället. Det är ju också en lösning, såklart.
lördag, mars 19, 2011
Rise up for the time of your life
Del 1b av 14: Mitt första lajv
Istället för att gå vidare med punkt 2 och kanske rent av komma ikapp de som började direkt istället för att vela som jag så tänkte jag stanna kvar vid den här rubriken ett tag och prata om mitt första lajv. Rop av Stumma Röster som jag nämnde i förra inlägget var det första lajv jag åkte på, och det första lajv jag förberedde mig på tror jag hette Kampen om Skogen eller något sådant.
Mitt första lajv hette En Jakt på Byxor och Liknande, men jag återkommer till det. Jag hade börjat titta på möjligheterna att arrangera lajv ganska snart efter mitt första lajv som deltagare, men det blev inte så mycket av den saken. Det allra första seriösa projektet hette Fienden Siktad, ett militärt Efter Katastrofen-lajv som jag petat i av och till i princip sedan jag började lajva, och då och då kommer jag fortfarande på mig med att revidera någon gammal fiktionstext, photoshopa ihop någon propagandaposter eller fundera på upplägg.
Drygt ett år senare började jag och Anneli (som jag då egentligen inte kände alls och bara hade träffat via ett kortare samtal på Helgon.net) skissa på en uppföljare till Arleskärs lajv Vägens Ände, i projektet Erdanien Återuppstått. Varför jag fick för mig att arrangera en uppföljare på ett lajv jag inte varit på tillsammans med en människa jag aldrig träffat är oklart. Det kan möjligen ha att göra med att jag var nybliven student och osäker på vad jag skulle göra med mitt liv och väldigt peppad på att arrangera vilket lajv som helst bara jag hittade någon att bolla idéer med. Det rann ut i sanden, men under tiden vi försökte få ihop ett lajv så blev jag draftad till en annan arrangörsgrupp. De arrangerade icke-World of Darknessinspirerade vampyrlajv i uppsala, den så kallade Vampyrernas Möte-kampanjen. Små, ganska mysiga inbjudningslajv med låga krav på utrustning och spel. Jag hade åkt på två lajv i kampanjen redan, och varit lite funktionär för det andra av dessa, så det var inte helt oväntat att jag tog på mig ännu mer ansvar med tiden. Vampyrernas Möte VI - From Russia With Love hade blivit det första lajv jag arrangerade om det inte var för en ödets nyck.
När jag stod på Stockholms Central tillsammans med mina medarrangörer Signe och Åkesson och höll dem sällskap i väntan på deras tåg så började vi prata om ett spel jag skrev för en tid sedan. Det var ett textbaserat äventyrsspel som hette A Quest for Pants and the Like och gick ut på att huvudpersonen vaknar i en stuga utan att veta var han är, vem han är eller var hans byxor är någonstans (men bristen på byxor gör det tämligen uppenbart att det är just en han). Det går förövrigt fortfarande att ladda ner från Skapelser-forumet på Nyllheim (länk).
Vi började prata om att det skulle vara skoj att arrangera ett lajv med samma premisser, och den galna idén sattes snabbt i verket. Där på McDonaldstrapporna i vänthallen satt vi och började skissa på lajvet, vilket är lustigt eftersom vi träffats just för att ha ett arrangörsmöte för Vampyrernas Möte. Vi var dock alla tre lite trötta på att vara de enda av de sex arrangörerna som gjorde något, så vi beslutade oss för att arrangera vårt eget lajv strax innan vampyrlajvet.
Välkommen till En Jakt På Byxor och Liknande, ett upplevelselajv med betoning på humor, rollspel och paranoia! Allt kan hända när väldigt olika människor befinner sig i samma underliga situation. Skruvade situationer, mystiska händelser, huvudbry och en rejäl dos komik utlovas!
Så blev det inte riktigt. Vi trodde att de väldigt lustiga utomjordingarna som jagade deltagarna skulle vara mer komiska än obehagliga, men det var innan vi släkte lyset i den lågstadieskola där lajvet arrangerades.
Deltagarna spelade väldigt simpla roller som de fick veckorna innan lajvet, och som dessa ganska komiska klichéer skulle de springa runt i en nedsläkt lågstadieskola i januarimörkret och rota igenom de sextio kartonger vi gömt i skolan på olika listiga platser. I kartongerna låg diverse märkligt skräp vi samlat på oss (en köksklocka som inte fungerade, en dalahäst, en trasig docka inrullad i gladpack etc) och i nästan varje kartong låg det en pusselbit. När pusslet byggts ihop hittade deltagarna ett mattetal på baksidan, och svaret var koden till ett av de många kodlåsen i vi satt på olika skåp i skolan. I skåpen fanns ytterligare ledtrådar av olika slag, information om dem själva och deras fiende och liknande. I ett skåp fanns t.ex. en CD-skiva som blandade lite random musik från min Mina Mottagna Filer-mapp med olika ledtrådar som vi läst in. Fast vi läste in dem genom att prata baklänges och sedan vända ljudet "rätt" samt pitcha våra röster. Åh, och så läste vi ledtrådarna i kör, så de lät som om en flock drogade smurfar berättade saker på språk man bara nästan begrep.
Detaljerna undslipper mitt minne, men de lyckades komma över ett kodord som kunde användas på rymdvarelserna för att de skulle lugna ner sig, och i utbyte mot dockan fick deltagarna en sista kod som ledde dem till ett låst skåp i skogen utanför skolan. I skåpet fanns en telefon och ett telefonnummer och i andra änden av luren berättade en röst att exprimentet var över och att de nu var fria.
Jag var väldigt nöjd med lajvet, och jävligt missnöjd med en del deltagare. Vi hade totalt elva avhopp, mer än hälften. Två hoppade av två veckor innan för att de skulle på begravning, det kändes godkänt. Nio hoppade av tidigast två dagar innan lajvet, de flesta dagen innan men några stycken hoppade av samma dag. Nico hörde vi inget ifrån förän vi ringde honom vid lajvstart och undrade var fan han var. Han hade andra planer, förklarade han. Eftersom lajvet var ett injudningslajv för våra närmaste vänner hade vi inget krav på betalning i förväg, för vi trodde det skulle bli mer jobb än det var värt. Resultatet var att vi fick punga ut 900 kronor ur egen ficka.
Men, ja, det var ju inte som om jag slutade arrangera lajv...
Istället för att gå vidare med punkt 2 och kanske rent av komma ikapp de som började direkt istället för att vela som jag så tänkte jag stanna kvar vid den här rubriken ett tag och prata om mitt första lajv. Rop av Stumma Röster som jag nämnde i förra inlägget var det första lajv jag åkte på, och det första lajv jag förberedde mig på tror jag hette Kampen om Skogen eller något sådant.
Mitt första lajv hette En Jakt på Byxor och Liknande, men jag återkommer till det. Jag hade börjat titta på möjligheterna att arrangera lajv ganska snart efter mitt första lajv som deltagare, men det blev inte så mycket av den saken. Det allra första seriösa projektet hette Fienden Siktad, ett militärt Efter Katastrofen-lajv som jag petat i av och till i princip sedan jag började lajva, och då och då kommer jag fortfarande på mig med att revidera någon gammal fiktionstext, photoshopa ihop någon propagandaposter eller fundera på upplägg.
Nico på arrangörsmöte i december 2006
Drygt ett år senare började jag och Anneli (som jag då egentligen inte kände alls och bara hade träffat via ett kortare samtal på Helgon.net) skissa på en uppföljare till Arleskärs lajv Vägens Ände, i projektet Erdanien Återuppstått. Varför jag fick för mig att arrangera en uppföljare på ett lajv jag inte varit på tillsammans med en människa jag aldrig träffat är oklart. Det kan möjligen ha att göra med att jag var nybliven student och osäker på vad jag skulle göra med mitt liv och väldigt peppad på att arrangera vilket lajv som helst bara jag hittade någon att bolla idéer med. Det rann ut i sanden, men under tiden vi försökte få ihop ett lajv så blev jag draftad till en annan arrangörsgrupp. De arrangerade icke-World of Darknessinspirerade vampyrlajv i uppsala, den så kallade Vampyrernas Möte-kampanjen. Små, ganska mysiga inbjudningslajv med låga krav på utrustning och spel. Jag hade åkt på två lajv i kampanjen redan, och varit lite funktionär för det andra av dessa, så det var inte helt oväntat att jag tog på mig ännu mer ansvar med tiden. Vampyrernas Möte VI - From Russia With Love hade blivit det första lajv jag arrangerade om det inte var för en ödets nyck.
När jag stod på Stockholms Central tillsammans med mina medarrangörer Signe och Åkesson och höll dem sällskap i väntan på deras tåg så började vi prata om ett spel jag skrev för en tid sedan. Det var ett textbaserat äventyrsspel som hette A Quest for Pants and the Like och gick ut på att huvudpersonen vaknar i en stuga utan att veta var han är, vem han är eller var hans byxor är någonstans (men bristen på byxor gör det tämligen uppenbart att det är just en han). Det går förövrigt fortfarande att ladda ner från Skapelser-forumet på Nyllheim (länk).
Vi började prata om att det skulle vara skoj att arrangera ett lajv med samma premisser, och den galna idén sattes snabbt i verket. Där på McDonaldstrapporna i vänthallen satt vi och började skissa på lajvet, vilket är lustigt eftersom vi träffats just för att ha ett arrangörsmöte för Vampyrernas Möte. Vi var dock alla tre lite trötta på att vara de enda av de sex arrangörerna som gjorde något, så vi beslutade oss för att arrangera vårt eget lajv strax innan vampyrlajvet.
Välkommen till En Jakt På Byxor och Liknande, ett upplevelselajv med betoning på humor, rollspel och paranoia! Allt kan hända när väldigt olika människor befinner sig i samma underliga situation. Skruvade situationer, mystiska händelser, huvudbry och en rejäl dos komik utlovas!
Så blev det inte riktigt. Vi trodde att de väldigt lustiga utomjordingarna som jagade deltagarna skulle vara mer komiska än obehagliga, men det var innan vi släkte lyset i den lågstadieskola där lajvet arrangerades.
Åkesson utklädd till utomjording utklädd till människa. Dräkten är inte klar här, vi hade också på oss pastellfärgade tights som matchade händerna och lysstavar längs "ryggraden" (på utsidan av ryggsäcken), som lyste genom kläderna.
Deltagarna spelade väldigt simpla roller som de fick veckorna innan lajvet, och som dessa ganska komiska klichéer skulle de springa runt i en nedsläkt lågstadieskola i januarimörkret och rota igenom de sextio kartonger vi gömt i skolan på olika listiga platser. I kartongerna låg diverse märkligt skräp vi samlat på oss (en köksklocka som inte fungerade, en dalahäst, en trasig docka inrullad i gladpack etc) och i nästan varje kartong låg det en pusselbit. När pusslet byggts ihop hittade deltagarna ett mattetal på baksidan, och svaret var koden till ett av de många kodlåsen i vi satt på olika skåp i skolan. I skåpen fanns ytterligare ledtrådar av olika slag, information om dem själva och deras fiende och liknande. I ett skåp fanns t.ex. en CD-skiva som blandade lite random musik från min Mina Mottagna Filer-mapp med olika ledtrådar som vi läst in. Fast vi läste in dem genom att prata baklänges och sedan vända ljudet "rätt" samt pitcha våra röster. Åh, och så läste vi ledtrådarna i kör, så de lät som om en flock drogade smurfar berättade saker på språk man bara nästan begrep.
Detaljerna undslipper mitt minne, men de lyckades komma över ett kodord som kunde användas på rymdvarelserna för att de skulle lugna ner sig, och i utbyte mot dockan fick deltagarna en sista kod som ledde dem till ett låst skåp i skogen utanför skolan. I skåpet fanns en telefon och ett telefonnummer och i andra änden av luren berättade en röst att exprimentet var över och att de nu var fria.
Jag var väldigt nöjd med lajvet, och jävligt missnöjd med en del deltagare. Vi hade totalt elva avhopp, mer än hälften. Två hoppade av två veckor innan för att de skulle på begravning, det kändes godkänt. Nio hoppade av tidigast två dagar innan lajvet, de flesta dagen innan men några stycken hoppade av samma dag. Nico hörde vi inget ifrån förän vi ringde honom vid lajvstart och undrade var fan han var. Han hade andra planer, förklarade han. Eftersom lajvet var ett injudningslajv för våra närmaste vänner hade vi inget krav på betalning i förväg, för vi trodde det skulle bli mer jobb än det var värt. Resultatet var att vi fick punga ut 900 kronor ur egen ficka.
Men, ja, det var ju inte som om jag slutade arrangera lajv...
torsdag, mars 17, 2011
What they call a fantasy; It is nothing but a key
Jag borde verkligen sova, men det är jag såklart för dum för. Istället återuppvecker jag bloggen med att inspireras av Kims bloggutmaning om och för lajvare, gjord populär av Anneli
Del 1 av 14: Mitt första lajv
Jag har bordsrollspelat i princip lika länge som jag kunnat uttrycka mina fantasier. Först med mina föräldrar och mammas syskon kring middagsbordet, och snart därefter rollspelade jag regelbundet med vännerna. Jag kommer ihåg att jag hörde talas om lajv flera gånger under min uppväxt, bland annat via KP, men det lät inte som något för mig. Runt soffbordet i mitt pojkrum kunde vi utforska främmande världar, slåss mot drakar, flyga rymdskepp och spela karaktärer som helt olika oss rent fysiskt. Varför skulle jag åka iväg och göra samma sak fast mycket mer begränsat? Nej, lajv kändes som något för folk med dålig fantasi. Jag vill minnas att det var min gode vän Stordal som hörde talas om lajv mer direkt från sin mellanstadielärare (en mycket fascinerande människa, för övrigt) och till slut sålde in mig på idén att vi kanske skulle testa levande rollspel ändå. Jag som gruppens naturliga ledare beslutade att det var min vilja, och alla följde villigt mina order. Eller, ja, alltså, Stordal hängde på i alla fall. Vår märklige vän Fredrik bestämde sig också för att hänga på, trots att han egentligen inte gillar att agera, klä ut sig eller ta saker på allvar.Vi velade länge och väl om vad vi skulle spela, och engagerade oss inför flera lajv som blev inställda. Vi hängde flitigt på den numera nedlagda lajvcommunityn Noshörningen, och på dess forum hängde vi ungefär hela tiden (det finns f.ö. arkiverat här, för den som liksom jag vill gotta sig i det förgångna). Vi skissade på gruppkoncept för massor av roller, bland annat minns jag att vi ett tag var väldigt inne på att spela drowalver. När vi till slut kom iväg på ett lajv så var det Enhörningens höstlajv 2003: Rop av Stumma Röster. Egentligen var det kanske mest för att vi hört att Enhörningens lajv i alla fall inte blev inställda...
Vi gjorde väl ungefär alla klichéfel som en nybörjare kan göra. Delvis skyller jag det på att vi inte kände någon som lajvade, och jag läste faktiskt alla guider jag kunde hitta på internet om att börja lajva. Rollerna var väl på många sätt okej; vi spelade en grupp unga hyrsvärd som tog de jobb vi fick och en del av bakgrundshistorien gick ut på att vi hitills aldrig slagits mot någon utan bara lagat staket och målat husväggar. Våra föräldrar var självklart dödade av orcher, något som retconnades till nästa gång vi spelade rollerna (våren 2004, på nästa EH-lajv). Då påstod vi istället att vi var politiska flyktingar som ljugit om att våra föräldrar var döda, "Det verkar ju vara den vanligaste dödsorsaken häromkring". Vi påstod även OFF att rollerna alltid haft en bakgrundshistoria som bygger på att våra föräldrar lever, men påstås ha dödats av orcher.
Utöver det hade vi silvertejpsvapen (jag hade läst att man inte behövde ha vapen på lajv, men vi var lite osäkra på vad man skulle roa sig med då), säckvävstält, mjukisbyxor och en rad material som jag inte hade ansett vara koscher idag. Det finns tyvärr inte en enda bild på mig från mitt första lajv, så håll till godo med de här bilderna från Återkomsten/Alvernas Sång. Den första av okänd fotograf, den andra av Anja. Min frisyr tycks ha gått ett helt varv, för den ser nästan likadan ut idag som för sju år sedan, och det gjorde den inte tiden därimellan.
Det var ett lajv som verkligen la grunden för mina fördomar om hur ett typiskt lajv är. Ett fantasylajv där man spelade lite vad man ville och orcher och vikingar anföll byn på nätterna (det var sista EH-lajvet där det var okej att anfalla byn Navle). Nybörjarlajvarna (läs: Bofferbarnen) organiserade sig i en bymilis, vilken vi f.ö. var en del av. Av de drygt 30 medlemmarna var jag äldst med mina 15 år, och också den enda som någonsin stod kvar på min post när jag posterats någonstans. Stora delar av lajvet vaktade jag ensam byn, trots att jag slängt bort min fula silvertejpsdolk första dagen och således var obeväpnad. Det lade liksom grunden för min första "riktiga" soldatroll drygt fem år senare, på Granland.
Jag hade skitroligt, och det var en fantastisk känsla att gå runt på det enorma lajvområdet och möta de över tusen lajvarna. Varje dag träffade jag mängder av nya karaktärer, och det är liksom det som alltid varit charmen med Enhörningens nybörjarlajv i Eleriakampanjen: Det går inte att träffa alla, det går inte att lära sig alla grupper och roller. Det är som en verklig värld på det sättet. Jag spelade Jaron Silver, äldsta barn till Jorzac Silver, äldsta barn till Rellek Silver, äldsta barn till Svala Silver men adopterat äldsta barn till Jori Silver, båda barn till Rafer Silver, äldsta barn till Fyrvind Silver. Rollen spelade jag på ytterligare sju lajv, tillsammans med Stordal som spelade Jarons yngre bror Reon.
Det blev en jävla massa fiktion genom åren, eftersom jag tidigt hade ambitionen att arrangera "lajv i lajvet" genom gruppen. Även när Enhörningens intriger inte gav något att spela på så skulle det finnas ordentligt att göra inom gruppen, vilket på sätt och vis gör Silverföljet till de första lajv jag arrangerade. Hemsidan finns f.ö. kvar och den senaste nyheten (över tre år gammal) är komiskt nog på temat "Vi är inte döda!" Jag började också konstruera ett nytt fantasyspråk till gruppen. Jag kan fortfarande komma på mig själv med att översätta saker till Draktunga i huvudet när folk frågor vilka språk jag kan, även om jag inte är nördig nog att faktiskt säga det högt. Lite stolt är jag faktiskt över att jag skrev en sång på vårt påhittade språk, som dessutom är ganska bra för att vara ett tidigt verk från min sida...
fredag, januari 09, 2009
Let the music smother me
Ja, här sitter jag och snyltar på Universitetets datorer medan jag väntar på att fläppa iväg på arrangörsmöte. Min lilla undersökning för två inlägg sedan tyder på att mycket få personer fortfarande läser min blogg. Synd, för jag tänkte bättra mig och skriva något mer regelbundet, och skriva lite mer intressanta inlägg än "Igår hade jag föreläsning och idag åt jag en macka". Nåväl; intressantare om man är intresserad av mig. Jag tycker i alla fall att det är ett mycket spännande ämne, som jag gärna studerar genom olika små undersökningar och tester. Dels genom att själv reflektera över mitt Livet och Kärleken, och dels genom att göra små undersökningar och studera vad andra tycker och tänker om mig (den vana läsaren drar sig kanske till minne det här inlägget och uppföljningen i slutet av det här inlägget). Jag håller för tillfället på med en omvänd undersökning på Bilddagboken, där jag reflekterar över vad jag tycker om andra människor.
Henning kommenterade att de utlovade reflektionerna i det förra inlägget uteblev, eller åtminstone blev väldigt korta. Det stämmer, jag får ta och fortsätta lite här:
Efter min störda och något märkliga lågstadieperiod var det dags för mellanstadiet. Jag gick fortfarande runt ensam och föraktade mina klasskamrater när jag kunde, men jag hade nu dragit på mig ett gäng vänner som oftast följde efter mig och övertalade mig att göra annat än att stryka runt för mig själv. Jag försökte att använda min nyfunna armé av nördar till kreativa saker som bordsrollspel, men det gick aldrig något vidare. Jag fortsatte samtidigt att vara klassens ljushuvud, då och då blandat med rollen som klassens clown och emellanåt också klassens rebell. Att jonglera dessa roller var en intressant upplevelse. Det behöver antagligen inte sägas att jag i regel blev vald näst sist på gymnastiken (det fanns alltid någon eller några som var ännu sämre än mig), men först till alla andra grupparbeten. Uttrycket "Det är fusk, ni har ju Johan N i er grupp!" hördes mer än en gång när det var triviafrågesport i grupp, eller liknande tävlningselement i klassrummet. Mitt ego och självförtroende stod högt, åtminstone när intelligens var på tal. Jag var fullt medveten om att jag var något socialt missanpassad, men jag var också fullt nöjd med det. Jag var trots allt fortfarande en bitter, negativ misantrop, som ansåg sig långt intelligentare än sina primitiva klasskamrater. Vid det här laget läste jag tjocka romaner på engelska. Resten av klassen hade börjat ta sig igenom enklare ungdomsböcker på svenska.
Högstadiet. I samband med min första riktiga förälskelse börjar min dryga, bittra och negativa attityd försvinna. I och med att jag börjar lajva och träffar en massa nya människor går utvecklingen ännu fortare. Jag var inte särskilt dryg i högstadiet, även om jag fortfarande ansågs (och ansåg mig) vara bra smart. Under högstadiet tycktes jag var mest känd för att jag bar runt på väldigt, väldigt mycket saker i fickorna på mina militäröverskottsbyxor. De flesta människor blir lagom förvånade när man börjar tömma fickorna, och langar ut en GameBoy Classic, några spel, en pocketbok, ett mindre anteckningsblock, plånbok, en kortlek, en Magic-lek, ett halvt dussin pennor, en handfull sudd, fyra floppy disketter, två-tre CD-ROM, en vanlig audio CD, en bunt papper med skoluppgifter och liknande, mängder med godispapper, en schweizisk armékniv, en nyckelknippa, två tändare, ett paket tändstickor, en burk kopparsulfat eller liknande obskyr kemikalie, ett paket tomtebloss, två meter elkabel, ett paket plåster, en rulle gasbinda, fyra vanliga tärningar och en bunt obskyra rollspelstärningar, en bunt ihopvikta rollformulär, en miniräknare och en massa andra saker som jag glömt nu. Ahlberg: Posta en kommentar och bekräfta att jag hade allt det här i mina fickor samtidigt. Till vardags. Ingen kommer att tro mig annars.
När byxorna blev tyngre började jag också ta för vana att byta byxor när jag kom hem, en vana som hänger kvar än i dag. Jag använder i princip aldrig jeans hemma.
Det får nog vara nog om min barndom för den här gången, för just nu kommer jag inte på något mer vettigt eller semi-vettigt. Kanske blir nästa inlägg det stora ni alla gått och väntat på! Jag har i alla fall väntat på att skriva det.
Fotnot: Notera att jag under en tråkig del av helgens LAN gick igenom alla 147 inlägg i min blogg och ändrade kategori på dem! I avdelningen Kategorier, till höger, kan man nu snabbt komma åt alla coola inlägg. De flesta inlägg är skräp, och har inte fått någon kategori alls. Ganska många har fått mer än en kategori, och i något enstaka fall har inlägget placerats där det placerats pågrund av kommentarerna och inte pågrund av inlägget i sig.
Henning kommenterade att de utlovade reflektionerna i det förra inlägget uteblev, eller åtminstone blev väldigt korta. Det stämmer, jag får ta och fortsätta lite här:
Efter min störda och något märkliga lågstadieperiod var det dags för mellanstadiet. Jag gick fortfarande runt ensam och föraktade mina klasskamrater när jag kunde, men jag hade nu dragit på mig ett gäng vänner som oftast följde efter mig och övertalade mig att göra annat än att stryka runt för mig själv. Jag försökte att använda min nyfunna armé av nördar till kreativa saker som bordsrollspel, men det gick aldrig något vidare. Jag fortsatte samtidigt att vara klassens ljushuvud, då och då blandat med rollen som klassens clown och emellanåt också klassens rebell. Att jonglera dessa roller var en intressant upplevelse. Det behöver antagligen inte sägas att jag i regel blev vald näst sist på gymnastiken (det fanns alltid någon eller några som var ännu sämre än mig), men först till alla andra grupparbeten. Uttrycket "Det är fusk, ni har ju Johan N i er grupp!" hördes mer än en gång när det var triviafrågesport i grupp, eller liknande tävlningselement i klassrummet. Mitt ego och självförtroende stod högt, åtminstone när intelligens var på tal. Jag var fullt medveten om att jag var något socialt missanpassad, men jag var också fullt nöjd med det. Jag var trots allt fortfarande en bitter, negativ misantrop, som ansåg sig långt intelligentare än sina primitiva klasskamrater. Vid det här laget läste jag tjocka romaner på engelska. Resten av klassen hade börjat ta sig igenom enklare ungdomsböcker på svenska.
Högstadiet. I samband med min första riktiga förälskelse börjar min dryga, bittra och negativa attityd försvinna. I och med att jag börjar lajva och träffar en massa nya människor går utvecklingen ännu fortare. Jag var inte särskilt dryg i högstadiet, även om jag fortfarande ansågs (och ansåg mig) vara bra smart. Under högstadiet tycktes jag var mest känd för att jag bar runt på väldigt, väldigt mycket saker i fickorna på mina militäröverskottsbyxor. De flesta människor blir lagom förvånade när man börjar tömma fickorna, och langar ut en GameBoy Classic, några spel, en pocketbok, ett mindre anteckningsblock, plånbok, en kortlek, en Magic-lek, ett halvt dussin pennor, en handfull sudd, fyra floppy disketter, två-tre CD-ROM, en vanlig audio CD, en bunt papper med skoluppgifter och liknande, mängder med godispapper, en schweizisk armékniv, en nyckelknippa, två tändare, ett paket tändstickor, en burk kopparsulfat eller liknande obskyr kemikalie, ett paket tomtebloss, två meter elkabel, ett paket plåster, en rulle gasbinda, fyra vanliga tärningar och en bunt obskyra rollspelstärningar, en bunt ihopvikta rollformulär, en miniräknare och en massa andra saker som jag glömt nu. Ahlberg: Posta en kommentar och bekräfta att jag hade allt det här i mina fickor samtidigt. Till vardags. Ingen kommer att tro mig annars.
När byxorna blev tyngre började jag också ta för vana att byta byxor när jag kom hem, en vana som hänger kvar än i dag. Jag använder i princip aldrig jeans hemma.
Det får nog vara nog om min barndom för den här gången, för just nu kommer jag inte på något mer vettigt eller semi-vettigt. Kanske blir nästa inlägg det stora ni alla gått och väntat på! Jag har i alla fall väntat på att skriva det.
Fotnot: Notera att jag under en tråkig del av helgens LAN gick igenom alla 147 inlägg i min blogg och ändrade kategori på dem! I avdelningen Kategorier, till höger, kan man nu snabbt komma åt alla coola inlägg. De flesta inlägg är skräp, och har inte fått någon kategori alls. Ganska många har fått mer än en kategori, och i något enstaka fall har inlägget placerats där det placerats pågrund av kommentarerna och inte pågrund av inlägget i sig.
tisdag, december 30, 2008
But in time we all forgot and we all grew
Jag tror att jag tidigare skrivit ett inlägg om de semi-djupa betydelserna av mina rubriker. I flera år har det varit tradition att jag tar en rad ur någon sång och använder som rubrik till mina inlägg. Det finns ett antal krav på raden och sången. För det första ska det vara en förhållandevis bra sång, och jag ska ha lyssnat på den nyligen eller ofta tidigare. Raden ska naturligtvis vara relevant i sig, det ska i teorin kunna vara något jag hittat på för att det passar. Den ska dock också kunna läsas som en del av en helhet, som bemödar kolla upp vilken sång raden kommer ifrån och läser hela texten ska få ut något av det. Det är inte nödvändigtvis så att sången skulle kunna handla om mig och/eller den situation inlägget handlar om, men känslan i sången ska vara lite rätt, och helst ska åtminstone versen eller stycket passa in bra. Åh, och så ska raden vara på engelska, för det har blivit tradition. Som jag tidigare nämnt i bloggen så tar det minst lika lång tid att välja rubrik som det tar att skriva själva inlägget. Ofta mer.
Men, i alla fall. Jag hade tänkt avsluta året med att reflektera över det förgångna, men det här inlägget blev inte klart förän 7:e januari. Jag har studerat min barndom tidigare, bland annat i det här inlägget. Där berättar jag kort om min bakvända uppväxt, där jag liksom många andra barn gömde mig på toaletten och väntade på att de andra barnen skulle gå hem. Inte för att jag var mobbad, utan precis tvärt om. Det fanns en massa andra barn som ville bli vän med mig, och jag var tvungen att göra mitt bästa för att undvika dem. Jag var nämligen allmänt dryg, som barn ofta blir när de läst Jules Verne och Charles Dickens vid fem års ålder. Trenden fortsatte genom grundskolan. Jag var ständigt en magnet för nördar, töntar, förlorare, trevliga och andra som tvunget skulle försöka sig på en dysfunktionell vänskap med mig. En del var envisa nog att fortsätta försöka, och med något enstaka undantag är jag vän med dem alla sedan dess.
Men, i alla fall. Jag hade tänkt avsluta året med att reflektera över det förgångna, men det här inlägget blev inte klart förän 7:e januari. Jag har studerat min barndom tidigare, bland annat i det här inlägget. Där berättar jag kort om min bakvända uppväxt, där jag liksom många andra barn gömde mig på toaletten och väntade på att de andra barnen skulle gå hem. Inte för att jag var mobbad, utan precis tvärt om. Det fanns en massa andra barn som ville bli vän med mig, och jag var tvungen att göra mitt bästa för att undvika dem. Jag var nämligen allmänt dryg, som barn ofta blir när de läst Jules Verne och Charles Dickens vid fem års ålder. Trenden fortsatte genom grundskolan. Jag var ständigt en magnet för nördar, töntar, förlorare, trevliga och andra som tvunget skulle försöka sig på en dysfunktionell vänskap med mig. En del var envisa nog att fortsätta försöka, och med något enstaka undantag är jag vän med dem alla sedan dess.
Det var inte bara folk som ville bli vän med mig. Det var ett par försök att fråga chans på mig i mellanstadiet. Jag tog för givet att det var någon form av försök att skämta på min bekostnad, och skrattade således hånfullt åt dem och gick. Jag kan tänka mig att jag ärrat en del människor för livet. Det är lite spännande att veta att jag kan göra sånt också. Jag har minsann inte alltid varit det helgon jag är nu, men nu är jag i alla fall snäll. Kanske.
måndag, september 15, 2008
Do you remember what I said?
Det är höst. Innan jag går ut för att vandra bort till Vi Favoriten med pantflaskorna i en plastpåse, så stannar jag till i hallen och tar på mig vindjackan. Alltså är det höst. Pantflaskorna är ockås ett tydligt tecken på höst. Jag har, som vanligt, avstått från att söka något sommarjobb, så till hösten är jag alltid pank. Vill jag köpa mig något, t.ex. den ständigt närvarande Dumlen, så måste jag panta flaskor och burkar av alla de slag. Dessa pantas på tidigare nämnda Favoriten. En affär som f.ö. stänger 21:00 på sommaren och 20:00 på vintern. Idag stängde de 20:00, ytterligare ett solklart tecken på höst.
Men att det är höst har folk sannolikt märkt. Det behöver jag inte blogga om. Egentligen är det här ett inlägg om sommar, höst, bloggar och Vivo Favoriten (som det hette förr) mer allmänt. När jag var yngre innebar såväl sommaren som hösten att jag skulle se mycket av mina vänner här i Åkersberga. På sommaren träffades vi, oftast på kvällarna, och roade oss. På hösten hade vi kanske inte tid att roa oss, men vi träffades i alla fall i plugget. Förra hösten gick jag istället till de blåa husen vid Stockholms Universitet, där tolvtusen främlingar mötte mig, men inte ett enda bekant ansikte. Eller, jo, en gång mötte jag Arleskär. Ahlberg, Dennis, Kevin, Stordal och... ja, det var väl egentligen de fyra jag tänker på, lyste alla med sin frånvaro. Precis som väntat. Dennis och Kevin träffade jag några dagar under sommaren, vi spelade spel på ett litet nostalgi-LAN. Stordal träffade jag litegrann på Medeltidsveckan, och något enstaka ytterligare tillfälle under sommaren. Tékvällen hemma hos mig, t.ex. Ahlberg har väl egentligen inte sett under sommaren. Jag har funderat på att ringa dessa vänner, men tama ursäkter som att jag inte har pengar på mobilen, att jag inte har tid eller att jag inte vet vad vi skulle hitta på kommer i vägen. Den lilla, lilla kontakt jag har med dem är via Internet.
Frågan är om jag har mer eller mindre kontakt med dem tack vare internet? Hade jag ringt om det inte varit för Internet? Hade jag åkt förbi och ringt på? Antagligen inte. Hade jag inte läst Ahlbergs blogg eller sagt något till Dennis på MSN någon gång i bland så hade jag antagligen tappat kontakten med dem nu. Jag borde allvarligt se till att hitta på något med dem snart. Ahlberg och Dennis är ju arbetslösa och gör ingenting hela dagarna ändå. Och Stordal... Han har jag hängt med hela hans liv, det är försent att tappa kontakten nu. Jag borde allvarligt se till att dra med honom på en långpromenad snart. Långpromenad var en gång namnet på den här bloggen, och här återkommer Vivo Favoriten. I min ljuva ungdom brukade nämligen jag och Stordal gå till Favoriten på sommarkvällarna för att köpa en Cola eller en påse vingummi innan vi gick tillbaka och inte gjorde något vettigt. Allt eftersom vi blev äldre gick vi ut senare, och Favoriten stängde likväl 21:00. På andra sidan gatan finns en videouthyrning som har öppet till 23:00. Dit gick vi istället, för Cola eller godis. Vi blev ännu äldre och gick ut ännu senare, och med tiden skulle vi även missa chansen att hinna förbi videouthyrningen innan stängning. Jag föreslog att vi skulle börja gå till Statoil, som har öppet dygnet runt men ligger ett antal kilometer bort. Det började vi göra. När vi väl kommit dit var klockan för mycket för att vi skulle kunna hänga hemma hos någon, för vid det laget sov våra föräldrar. Alltså fortsatte vi gå. Långpromenaderna var födda.
Långpromenaderna är en närmast helig ritual. En del detaljer skiljer sig aldrig, och en del samtalsämnen och internskämt är obligatoriska. Kommer vi inte på ett samtalsämne så är vi tysta en stund, varpå en av oss ställer frågan "So. How about them duck cocks, huh? I heard they are yellow". Vi har ibland tagit med folk på våra promenader. Ahlberg, Eva, Sofia, Marie och Åkesson har varit med på längre eller kortare promenader, men det blir inte riktigt samma sak. Då förflyttar vi oss till fots, men det blir inte någon Långpromenad™ av det hela. Det kan vara nog så trevligt, men det är inte alls samma ritual som med Stordal. Och nu var det jävligt länge sedan sist. Fan, Stordal, jag vill ut på Långpromenad™!
Men att det är höst har folk sannolikt märkt. Det behöver jag inte blogga om. Egentligen är det här ett inlägg om sommar, höst, bloggar och Vivo Favoriten (som det hette förr) mer allmänt. När jag var yngre innebar såväl sommaren som hösten att jag skulle se mycket av mina vänner här i Åkersberga. På sommaren träffades vi, oftast på kvällarna, och roade oss. På hösten hade vi kanske inte tid att roa oss, men vi träffades i alla fall i plugget. Förra hösten gick jag istället till de blåa husen vid Stockholms Universitet, där tolvtusen främlingar mötte mig, men inte ett enda bekant ansikte. Eller, jo, en gång mötte jag Arleskär. Ahlberg, Dennis, Kevin, Stordal och... ja, det var väl egentligen de fyra jag tänker på, lyste alla med sin frånvaro. Precis som väntat. Dennis och Kevin träffade jag några dagar under sommaren, vi spelade spel på ett litet nostalgi-LAN. Stordal träffade jag litegrann på Medeltidsveckan, och något enstaka ytterligare tillfälle under sommaren. Tékvällen hemma hos mig, t.ex. Ahlberg har väl egentligen inte sett under sommaren. Jag har funderat på att ringa dessa vänner, men tama ursäkter som att jag inte har pengar på mobilen, att jag inte har tid eller att jag inte vet vad vi skulle hitta på kommer i vägen. Den lilla, lilla kontakt jag har med dem är via Internet.
Frågan är om jag har mer eller mindre kontakt med dem tack vare internet? Hade jag ringt om det inte varit för Internet? Hade jag åkt förbi och ringt på? Antagligen inte. Hade jag inte läst Ahlbergs blogg eller sagt något till Dennis på MSN någon gång i bland så hade jag antagligen tappat kontakten med dem nu. Jag borde allvarligt se till att hitta på något med dem snart. Ahlberg och Dennis är ju arbetslösa och gör ingenting hela dagarna ändå. Och Stordal... Han har jag hängt med hela hans liv, det är försent att tappa kontakten nu. Jag borde allvarligt se till att dra med honom på en långpromenad snart. Långpromenad var en gång namnet på den här bloggen, och här återkommer Vivo Favoriten. I min ljuva ungdom brukade nämligen jag och Stordal gå till Favoriten på sommarkvällarna för att köpa en Cola eller en påse vingummi innan vi gick tillbaka och inte gjorde något vettigt. Allt eftersom vi blev äldre gick vi ut senare, och Favoriten stängde likväl 21:00. På andra sidan gatan finns en videouthyrning som har öppet till 23:00. Dit gick vi istället, för Cola eller godis. Vi blev ännu äldre och gick ut ännu senare, och med tiden skulle vi även missa chansen att hinna förbi videouthyrningen innan stängning. Jag föreslog att vi skulle börja gå till Statoil, som har öppet dygnet runt men ligger ett antal kilometer bort. Det började vi göra. När vi väl kommit dit var klockan för mycket för att vi skulle kunna hänga hemma hos någon, för vid det laget sov våra föräldrar. Alltså fortsatte vi gå. Långpromenaderna var födda.
Långpromenaderna är en närmast helig ritual. En del detaljer skiljer sig aldrig, och en del samtalsämnen och internskämt är obligatoriska. Kommer vi inte på ett samtalsämne så är vi tysta en stund, varpå en av oss ställer frågan "So. How about them duck cocks, huh? I heard they are yellow". Vi har ibland tagit med folk på våra promenader. Ahlberg, Eva, Sofia, Marie och Åkesson har varit med på längre eller kortare promenader, men det blir inte riktigt samma sak. Då förflyttar vi oss till fots, men det blir inte någon Långpromenad™ av det hela. Det kan vara nog så trevligt, men det är inte alls samma ritual som med Stordal. Och nu var det jävligt länge sedan sist. Fan, Stordal, jag vill ut på Långpromenad™!
måndag, december 18, 2006
It's not that hard to just fall apart
Henning har övertalat mig att skapunk är vad som räddar mig nu. Skapunk it is! Positiv musik löser alla problem! Med positiva låter som... Öh... Less Then Jake - In-Dependence Day
Positivt är vad det är!
Åkesson och jag är överens om att Stordal borde hålla sig till Blogger. Helgon är bara jobbigt för oss att läsa, och man kan inte utnyttja RSS från Helgon, inte. Helgon kan man använda för att få kontakt med människor som envisas med att Helgon som enda kommunikationsmedel (Ja, jag tänker på dig. Känn dig träffad), men man kan inte hålla på och använda dagboksfunktionen där. Nej. Man kan ju inte ens ladda upp bilder där! Eller kommentera! Hur överlever man då?
Nyllet? Hans enda problem är hans lilla fyrkant. Han kommer klara sig, och den håller honom trygg, men frågan är utifall han någonsin kommer börja leva utanför den. Jag får ta och titta till honom någon gång.
Kanske har Stordal rätt, men jag ser det som en ganska elastisk fyrkant, eller kanske är det mer som om jag har en stor kartong på huvudet. Jag är fri att gå runt som jag vill ändå, men det ser lite dumt ut när jättekartongen glider omkring. Visst håller jag mig gärna till vanor, men det betyder inte att jag är helt livrädd för at testa någonting nytt. Kolla bara vad jag sysslade med för ett år sedan. Två år sedan. Tre år sedan. Yeah. Men, som tidigare nämnt håller jag mig gärna till vanor om inget bättre alternativ dyker upp. Varför ändra ett vinnande koncept? "Jag valde trygghet framför frihet", och så vidare.
Duschen är ett utmärkt ställe att filosofera på. Jag stod och fundera lite på Livet. Livet är bra. Jag gillar Livet. Det är minst sagt kliché, men jag skulle nog faktiskt inte ändra någonting om jag fick leva livet igen.
If I had to live my life again, I'd make the same mistakes, only sooner.
- Tallulah Bankhead
Det är ur misstagen vi lär oss, och visst har man lärt sig ett och annat. Några saker borde man inte sagt, vid några andra tillfällen borde man varit inte varit tyst. Någon gång skulle man passat på att stjäla en kyss, men vid andra skulle man låtit bli. Eller i alla fall duckat när hon försökte kyssa mig, jag är inte mycket för det där med Första Steget, egentligen. Egentligen inte så mycket för att jag är feg, utan helt enkelt för att jag bara verkar bli ens det minsta intressanta av tjejer jag redan känner hyfsat bra, och jag är inte mycket för att satsa min vänskap. Nej, det är knepigt det där. Jag är övertygad om att Eld på något sätt är en lösning på mitt problem.
Tänk att jag spenderade större delen av lågstadiet med att undvika människor. Inte för att jag var mobbad eller något utan för att jag kunde läsa, skriva, räkna och i största allmänhet tänka redan innan jag började skolan. De flesta andra elever var i mina ögon hopplöst efterblivna, så som det arsle jag var valde jag att gå för mig själv i skogsdungarna runt skolan och filosofera och fundera. Jag gjorde mitt bästa för att undvika alla människor som försökte bli vän med mig. Jag gick olika vägar hem, sprang hukad i diken, gömde mig i skogen tills folk gett upp... Jag hade en ganska störd skolgång. Mellanstadiet blev det istället till att hänga med en liten grupp människor, men jag spenderade fortfarande många raster ensam. Man vänjer sig vid det, och inser att det är ganska trevligt.
Till högstadiet hade jag mycket framgångsrikt förstört praktiskt taget alla som möjligheter att lära mig social kompetens. Min erfarenhet av social kontakt med större grupper sträckte sig ungefär till att leka fryskull. Ibland. Och bli knuffad från den där båtformade klätterställningen på skolgården. Så Högstadiet var det också små grupper som gällde, och någon sorts automatiskt antagande att om någon verkade prata med mig så var det antingen för att de pratade med någon bakom mig eller så var det för att på något sätt driva med mig. Inte för att jag egentligen brydde mig sådär överdrivet mycket. På den tiden höll jag fortfarande fast vid min bild om att de flesta i min omgivning var inkompetenta, sorgliga ursäkter till människor.
Sen var man igenom pubertetetsdeppande, började lajva, träffade folk, tog livet av sitt gamla jag, började lyssna på musik på allvar, skaffade nya vänner, accepterade att skolan rent av kan vara rolig ibland och, sist men inte minst, började se positivt på världen. Och mer positivt skulle det bli. Optimismen har stigit stadigt enda sedan den där dagen i september.
Och så insåg jag...
Jag tycker faktiskt inte om att vara ensam.
I'm borderline day after day
Waiting to get knocked off my feet again
Waiting to get knocked off my feet again
Positivt är vad det är!
Åkesson och jag är överens om att Stordal borde hålla sig till Blogger. Helgon är bara jobbigt för oss att läsa, och man kan inte utnyttja RSS från Helgon, inte. Helgon kan man använda för att få kontakt med människor som envisas med att Helgon som enda kommunikationsmedel (Ja, jag tänker på dig. Känn dig träffad), men man kan inte hålla på och använda dagboksfunktionen där. Nej. Man kan ju inte ens ladda upp bilder där! Eller kommentera! Hur överlever man då?
Nyllet? Hans enda problem är hans lilla fyrkant. Han kommer klara sig, och den håller honom trygg, men frågan är utifall han någonsin kommer börja leva utanför den. Jag får ta och titta till honom någon gång.
Kanske har Stordal rätt, men jag ser det som en ganska elastisk fyrkant, eller kanske är det mer som om jag har en stor kartong på huvudet. Jag är fri att gå runt som jag vill ändå, men det ser lite dumt ut när jättekartongen glider omkring. Visst håller jag mig gärna till vanor, men det betyder inte att jag är helt livrädd för at testa någonting nytt. Kolla bara vad jag sysslade med för ett år sedan. Två år sedan. Tre år sedan. Yeah. Men, som tidigare nämnt håller jag mig gärna till vanor om inget bättre alternativ dyker upp. Varför ändra ett vinnande koncept? "Jag valde trygghet framför frihet", och så vidare.
Enjoy this lonely sky with me
It'll swallow us whole if we only let it
It'll swallow us whole if we only let it
Duschen är ett utmärkt ställe att filosofera på. Jag stod och fundera lite på Livet. Livet är bra. Jag gillar Livet. Det är minst sagt kliché, men jag skulle nog faktiskt inte ändra någonting om jag fick leva livet igen.
If I had to live my life again, I'd make the same mistakes, only sooner.
- Tallulah Bankhead
Det är ur misstagen vi lär oss, och visst har man lärt sig ett och annat. Några saker borde man inte sagt, vid några andra tillfällen borde man varit inte varit tyst. Någon gång skulle man passat på att stjäla en kyss, men vid andra skulle man låtit bli. Eller i alla fall duckat när hon försökte kyssa mig, jag är inte mycket för det där med Första Steget, egentligen. Egentligen inte så mycket för att jag är feg, utan helt enkelt för att jag bara verkar bli ens det minsta intressanta av tjejer jag redan känner hyfsat bra, och jag är inte mycket för att satsa min vänskap. Nej, det är knepigt det där. Jag är övertygad om att Eld på något sätt är en lösning på mitt problem.
Tänk att jag spenderade större delen av lågstadiet med att undvika människor. Inte för att jag var mobbad eller något utan för att jag kunde läsa, skriva, räkna och i största allmänhet tänka redan innan jag började skolan. De flesta andra elever var i mina ögon hopplöst efterblivna, så som det arsle jag var valde jag att gå för mig själv i skogsdungarna runt skolan och filosofera och fundera. Jag gjorde mitt bästa för att undvika alla människor som försökte bli vän med mig. Jag gick olika vägar hem, sprang hukad i diken, gömde mig i skogen tills folk gett upp... Jag hade en ganska störd skolgång. Mellanstadiet blev det istället till att hänga med en liten grupp människor, men jag spenderade fortfarande många raster ensam. Man vänjer sig vid det, och inser att det är ganska trevligt.
Till högstadiet hade jag mycket framgångsrikt förstört praktiskt taget alla som möjligheter att lära mig social kompetens. Min erfarenhet av social kontakt med större grupper sträckte sig ungefär till att leka fryskull. Ibland. Och bli knuffad från den där båtformade klätterställningen på skolgården. Så Högstadiet var det också små grupper som gällde, och någon sorts automatiskt antagande att om någon verkade prata med mig så var det antingen för att de pratade med någon bakom mig eller så var det för att på något sätt driva med mig. Inte för att jag egentligen brydde mig sådär överdrivet mycket. På den tiden höll jag fortfarande fast vid min bild om att de flesta i min omgivning var inkompetenta, sorgliga ursäkter till människor.
Sen var man igenom pubertetetsdeppande, började lajva, träffade folk, tog livet av sitt gamla jag, började lyssna på musik på allvar, skaffade nya vänner, accepterade att skolan rent av kan vara rolig ibland och, sist men inte minst, började se positivt på världen. Och mer positivt skulle det bli. Optimismen har stigit stadigt enda sedan den där dagen i september.
Och så insåg jag...
Jag tycker faktiskt inte om att vara ensam.
Jävla skit
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)