But in time we all forgot and we all grew

Jag tror att jag tidigare skrivit ett inlägg om de semi-djupa betydelserna av mina rubriker. I flera år har det varit tradition att jag tar en rad ur någon sång och använder som rubrik till mina inlägg. Det finns ett antal krav på raden och sången. För det första ska det vara en förhållandevis bra sång, och jag ska ha lyssnat på den nyligen eller ofta tidigare. Raden ska naturligtvis vara relevant i sig, det ska i teorin kunna vara något jag hittat på för att det passar. Den ska dock också kunna läsas som en del av en helhet, som bemödar kolla upp vilken sång raden kommer ifrån och läser hela texten ska få ut något av det. Det är inte nödvändigtvis så att sången skulle kunna handla om mig och/eller den situation inlägget handlar om, men känslan i sången ska vara lite rätt, och helst ska åtminstone versen eller stycket passa in bra. Åh, och så ska raden vara på engelska, för det har blivit tradition. Som jag tidigare nämnt i bloggen så tar det minst lika lång tid att välja rubrik som det tar att skriva själva inlägget. Ofta mer.

Men, i alla fall. Jag hade tänkt avsluta året med att reflektera över det förgångna, men det här inlägget blev inte klart förän 7:e januari. Jag har studerat min barndom tidigare, bland annat i det här inlägget. Där berättar jag kort om min bakvända uppväxt, där jag liksom många andra barn gömde mig på toaletten och väntade på att de andra barnen skulle gå hem. Inte för att jag var mobbad, utan precis tvärt om. Det fanns en massa andra barn som ville bli vän med mig, och jag var tvungen att göra mitt bästa för att undvika dem. Jag var nämligen allmänt dryg, som barn ofta blir när de läst Jules Verne och Charles Dickens vid fem års ålder. Trenden fortsatte genom grundskolan. Jag var ständigt en magnet för nördar, töntar, förlorare, trevliga och andra som tvunget skulle försöka sig på en dysfunktionell vänskap med mig. En del var envisa nog att fortsätta försöka, och med något enstaka undantag är jag vän med dem alla sedan dess.

Det var inte bara folk som ville bli vän med mig. Det var ett par försök att fråga chans på mig i mellanstadiet. Jag tog för givet att det var någon form av försök att skämta på min bekostnad, och skrattade således hånfullt åt dem och gick. Jag kan tänka mig att jag ärrat en del människor för livet. Det är lite spännande att veta att jag kan göra sånt också. Jag har minsann inte alltid varit det helgon jag är nu, men nu är jag i alla fall snäll. Kanske.

Allow me to exaggerate a memory or two

Trevlig helg på er, kära läsare, om det är någon kvar. Om ni är lika kloka som jag så har ni naturligtvis sparat RSS-feeden från alla bloggar ni läser, så att ni bara behöver kolla på ett enda ställe för att direkt se om någon av era vänner uppdaterat sin blogg. Jag använder Google Reader, för det funkar. Att sitta och manuellt kolla vilka bloggar som uppdaterats känns inte särskilt tacksamt, med tanke på hur lite aktivitet på bloggfronten det är i min bekantskapskrets nu för tiden. Titta bara på länkarna här på min blogg. Jag skriver något inlägg i månaden, och Ahlberg och Anja uppdaterar också i bland. Ludde och Åkesson skriver något inlägg någon gång med många månaders mellanrum. Några andra har något enstaka inlägg då och då, och resten är döda sedan lång tid tillbaka. Har läsandet minskat lika mycket som skrivandet? Skriv en kommentar om du läser det här, så kan vi göra en liten undersökning.

Det har varit jul, minsann, och den har firats hemma hos familjen Nylin med den vanliga blandningen av hedniska och kristna traditioner. I år också med ett litet tåg som åker runt granen och julklapparna och spelar julsånger. Jag fick lite pengar till öl och kurslitteratur (i den ordningen), en tjock bok om de sista åren av WW2 och en ganska stor hög med kläder. Kläderna var ingen större överaskning, eftersom jag var med och valde ut dem, men jag vågar nästan påstå jag har så mycket kläder att en Nyllet-makeover är överflödig. En ny klädstil liksom smög sig på mig. Jag har en idé på en liten julklapp till alla mina vänner, men den kommer någon gång i början av nästa år. Sådan är traditionen i Spanien!

Snart är det nyår också, och som traditionen påbjuder blir det Gråsvärdens Årliga Nyårsmiddag, en gammal fin tradition sedan 2007, som i stil och rykte påminner om Nobelmiddagen. Fast med roligare gäster.

Förövrigt gick min C-uppsats inget vidare. Otaktisk av mig att arrangera lajv och flyga till spännande länder. Jag ska göra klart den under vårterminen, samtidigt som jag gör ett studieuppehåll och arbetar. Tror jag. Jag ska se hur jag löser livet.

In a world where the broken dance

Jag har egentligen inte tid att blogga. Kandidatuppsatsen går visserligen allt fortare framåt, och är klar inom de närmaste dagarna. Problemet är bara att den ska vara klar på onsdag, och det... Det är lite knepigare. Lite mer spännande, helt enkelt. Nåja, det finns ju Monster, Red Bull, Shark, X-Ray, Dextrosol, Jolt, koffeintabletter, svart té och min egen sega vilja. Nåväl, i värsta fall skiter det sig, och då löser det sig på något annat sätt. Man ska inte gå runt och jaga upp sig över saker.

In the heart of fire
He's found the asylum
In a world where the broken dance
On shards of glass

Sedan förra blogginlägget har jag varit i och på Irland (mest på, jag var inte mycket i republiken Irland, utan mer på ön Irland) och i och på Storbrittanien (och då också Nordirland). Det är lite lustigt att svenskar säger Storbrittanien och då räknar in Nordirland, för landets formella namn är ju faktiskt United Kingdom of Great Britain and Northern Ireland (och då på svenska Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland). Det var nattens lilla tankeställare.

Jag skulle kunna skriva om vad jag gjort och sånt, men det orkar jag egentligen inte. Och bortsett från spännande resor har jag inte gjort så mycket. Det har varit lite tisdagshäng, mycket skrivande på kandidatuppsatsen och ännu mer skrivande på fiktionstexter till ett visst seriöst bylajv i Granlandskampanjen. Som inte offentligjorts riktigt än. Men som heter Södra Riket.

Kanske kommer det så småning om en spännande inlägg om spännande upplevelser och personlig utveckling. Jag har tänkt skriva ett sådant inlägg när jag har tid och kreativitet. Jag har egentligen saker att blogga om. Tills dess blir det Edguy och ännu mer té.

Save me
From a state of unemotion
Just a little affection
On this windy road

När jag blir oändligt snuskigt rik... ska jag starta ett lågprisflygbolag. NylletAir ska vara fullständigt gratis, men man får inte ta med sig något baggage alls. Inte ens handbaggage. Möjligen inte ens kläder. Och man får inte veta flygplanets destination förän det har landat.

There's a reason for the world

Klockan är 03:53, jag har återvänt från en studentpub på Gula Villan och känner mig ganska nöjd med livet. Åh, och alkoholpåverkad, ska erkännas. Nu äter jag ostmackor, dricker kamomillté och känner mig nöjd med livet. Jag tyckte att det var på sin plats med ett litet blogginlägg medan jag lyssnar på Five for Fighting (The Riddle, för att vara exakt) och tömmer Johan-muggen på dess innehåll av té.

Imorgon blir det till att växla mina surt förvärade svenska kronor (fast egentligen inte surt förvärade) till pound sterling. Vidare skall det bokas flygbuss och införskaffas nässprej för att bekämpa min förkylning. Tidigt på måndag bär det nämligen av på en relativt spontan resa till Irland. Jag säger relativt spontan, för min första plan var att flyga till the Eire direkt från London i slutet av november, då jag ändå befinner mig där. Nu är det dock så att Anja flyger hem redan den tolfte, och det blir inte samma sak att besöka Irland totalt ensam. Således flyger jag dit den 10:e och hem igen den 12:e. En utmärkt semester från min C-uppsats, när jag egentligen borde jobba med den som hårdast. Nåväl, det brukar lösa sig. Faktiskt. Kanske.

Nej, jag borde nog gå och lägga mig. Imorgon är liksom sista chansen att sova ut på några dagar. Sova är nice. Har jag hört. Särskilt om man är förkyld och borde ägna sig åt att bli frisk. Och nyktra till.

If you stand in the dark with your ears to the wind

Idag var jag på förhandsvisning av Låt den rätte komma in, tillsammans med Henning. Sonja och hennes pojkvän var också där, men vi såg inte så mycket av dem.

Det var en mycket bra film. Om du bara ska se en film med avslitna huvuden så ska du se Låt den rätte komma in. Fett värt, särskilt som jag gick gratis.

Biljetterna vann jag på Tjuvlyssnat.se, i deras lilla tävling där bästa vampyrrelaterade motivering vann två biljetter. De valde 250 vinnar bland de 290 tävlande, och de flesta av dessa skrev överhuvudtaget ingen motivering. Min motivering var följande stycker, späckat med dåliga ordvitsar:

Jag äger inga pengar till bio, men att missa Låt den rätte komma in skulle suga. Eftersom alla mina vampyrnördar till vänner kommer att se den kommer min position i vänskapskretsen ligga vampyrt till. Ja, när det kom fram att jag inte sett filmen skulle jag bli blek av skam och de skulle alla skratta åt mig med blottade framtänder.

Och när de sedan får reda på att jag skrivit en så fruktansvärd motivering här på Tjuvlyssnat skulle hånet fortskrida med ny glöd. Jag skulle alieneras av mina vänner och gå runt som ett vandrande lik för all framtid, och endast smyga ut på natten för att köpa Fanta Rasberry på någon nattöppen bensinmack.

Nothing is the same; Everything is a better change

Innan det egentliga blogginlägget: Jag har två biljetter till en förhandsvisning av Låt den rätte komma in, nu på onsdag kl 18.00 på biograf Park, Sturegatan 18. Jag har dock ännu ingen att gå med. Först till kvarn, typ... Häng med mig på bio, gratis!

Min blogg uppdateras ganska precis en gång i månaden. Det är nästan lite lagom, tror jag. Det är ungefär så ofta jag känner för att uppdatera den. I mitt förra inlägg uttryckte jag ett behov av långpromenad. Detta genomfördes helgen efter att inlägget postades, i flera olika former. Jag och Åkesson gick hem till mig på fredag och lördag natt. På fredagnatten för att vi varit på lajvmusikfestivalen Carpe Cantum, vilket var rätt trevligt. Framförallt var det trevligt efter att nästan alla åkt hem, när vi var ett litet gäng som satt och sjöng irländska rebellsånger och kommunistiska visor till mandolin. På lördagen firade vi Emilia, som fyllde 18 år. Jag stod för nära ett värmeljus, och tog eld. Åkesson hade tänkt åka hem, men stannade istället kvar och festade, varpå han återigen hamnade på en madrass på mitt golv. Madrassen låg som tur var kvar, för ingen hade orkat släpa upp den igen mitt i natten.

På söndagkvällen satt jag och Ahlberg och drack öl på Hackstatoppen, tillsammans med Stordal som inte drack öl. Sedan strök vi runt i Åkersberga ett tag. Det var trevligt, och lite långpromenad-aktigt. På vägen hem hörde jag ett mystiskt ljud. Det liksom klickade till, lite som när man "klickar" med en bläckpenna. Det lät som om ljudet kom från en punkt snett framför mig, 15 meter bort ungefär. Ett klick varje gång jag tog ett steg. På vägen hem gjorde jag flera expriment, och kunde bland annat konstatera att det bara klickade när jag rörde vänster ben, och att det inte klickade när jag gick baklänges eller i sidled. Jag plockade upp allt ur fickorna, studerade det och konstaterade att det inte kunde vara något av de prylarna. Exprimenterandet fortsatte. Jag hade gått halvvägs hem från Centrum, och utfört otaliga expriment, när jag insåg att det var ett ihoprullat nyckelband i vänster jackficka som klickade. Jag blev nästan lite besviken över att ljudet trots allt kom från mig, och inte från någon mystisk ljudkälla i skogen framför mig.

Följande lördag gjorde jag och Anja en något bakvänd Långpromenad, då vi gick till centrum på lördag morgon. Kvällen innan hade nämligen dominerats av en tur till Monk's Café följt av ytterligare några senare öl på Tunnan, vilket resulterat i att Anja och Amanda inte kunde ta sig hem till Uppsala. Amanda försvann. Anja kraschade här. Samtidigt bevisades min tes att ingen orkar släpa upp madrasser mitt i natten.

Kvällen påminde mig återigen om att jag egentligen inte är så förtjust i Tunnan. Visst, det är rätt trevlig miljö, folk man känner och delar av personalen är väldigt trevlig, men Tunnan har också många brister. Till att börja med så är det nästan omöjligt att prata med folk, såvida de inte sitter precis intill en själv, eftersom ljudnivån är hög. Ölutbudet är skrattretande; Norrlands Guld eller Wisby Kloster. Det är inte värt att betala för 50 spänn för en öl som är "sådär". Trångt, dålig luft, dyrt. Nej, det är trevligare på t.ex. Wirströms.

Övriga aktivteter sedan förra blogginlägget innefattar Granland: Utpost Marianne. Det var kanske inte det bästa lajv jag varit på, men det var ändå lite trevlig epilog på Granland, eller kanske prolog inför Granland 2. Det var intressant att spela min roll Viceprefekt Jorn Ruggvinge, 4:e Milisen, 2:a Centurien i Ala Rikes Heliga Armé några månader senare. På Granland spelade vi helt gröna stadsvakter som plötsligt befann sig vid fronten. Nu var vi härdade och stridsvana. Kanske inte veteraner, kanske inte disillusionerade, men väl sorgsna och bittra. Nå, min roll var väl i och för sig sorgsen och bitter redan från början, men ändå.
Efter lajvet var det Efter Lajv-fest. Jag råkade dricka en del och minns inget av denna, men jag har mystiska rivsår på ryggen och sidan av bröstkorgen. Jag vaknade med skjortan ut-och-in och bak-och-fram, iklädd någon annans gambeson. Det var första gången jag festar så hårt att jag inte minns vad jag gjorde, och jag planerar inte att göra om det.

Sparv fyllde år, och firades på Tunnan. På tisdagar har vi numera tisdagshäng, för att ersätta onsdagshängen som vi hade efter Granlands-mötena. På tisdagshängen dricker vi öl. Ibland funderar vi lite på Projekt Södra Riket, som möjligen kommer att heta Gränsland. Ett seriöst bylajv i samma värld som Granland, med fest, misär och seriösa yrken. Jag skrev ett första utkast på min lajvidé-blogg, men idén har växt och utvecklats en del sedan dess. Jag skissar på fiktionen, som börjar bli klar. Arleskär pillar på en hemsida med communityfunktioner. Statusen på den är mer oklar.

Just nu funderar jag på om det är värt att åka till Nordirland och hälsa på Anja. Jag tror det är det, men oandra sidan har jag lyssnat på farligt mycket irländsk musik och kan ha påverkats av detta. Battering Ram, Gaelic Storm, The Prodigals...

Fast jag borde fundera på min uppsats, för jag ska lämna in inledningskapitlet imorgon och har inte riktigt blivit klar med det. Därav mitt flitiga bloggskrivande denna sena timme.

Do you remember what I said?

Det är höst. Innan jag går ut för att vandra bort till Vi Favoriten med pantflaskorna i en plastpåse, så stannar jag till i hallen och tar på mig vindjackan. Alltså är det höst. Pantflaskorna är ockås ett tydligt tecken på höst. Jag har, som vanligt, avstått från att söka något sommarjobb, så till hösten är jag alltid pank. Vill jag köpa mig något, t.ex. den ständigt närvarande Dumlen, så måste jag panta flaskor och burkar av alla de slag. Dessa pantas på tidigare nämnda Favoriten. En affär som f.ö. stänger 21:00 på sommaren och 20:00 på vintern. Idag stängde de 20:00, ytterligare ett solklart tecken på höst.

Men att det är höst har folk sannolikt märkt. Det behöver jag inte blogga om. Egentligen är det här ett inlägg om sommar, höst, bloggar och Vivo Favoriten (som det hette förr) mer allmänt. När jag var yngre innebar såväl sommaren som hösten att jag skulle se mycket av mina vänner här i Åkersberga. På sommaren träffades vi, oftast på kvällarna, och roade oss. På hösten hade vi kanske inte tid att roa oss, men vi träffades i alla fall i plugget. Förra hösten gick jag istället till de blåa husen vid Stockholms Universitet, där tolvtusen främlingar mötte mig, men inte ett enda bekant ansikte. Eller, jo, en gång mötte jag Arleskär. Ahlberg, Dennis, Kevin, Stordal och... ja, det var väl egentligen de fyra jag tänker på, lyste alla med sin frånvaro. Precis som väntat. Dennis och Kevin träffade jag några dagar under sommaren, vi spelade spel på ett litet nostalgi-LAN. Stordal träffade jag litegrann på Medeltidsveckan, och något enstaka ytterligare tillfälle under sommaren. Tékvällen hemma hos mig, t.ex. Ahlberg har väl egentligen inte sett under sommaren. Jag har funderat på att ringa dessa vänner, men tama ursäkter som att jag inte har pengar på mobilen, att jag inte har tid eller att jag inte vet vad vi skulle hitta på kommer i vägen. Den lilla, lilla kontakt jag har med dem är via Internet.

Frågan är om jag har mer eller mindre kontakt med dem tack vare internet? Hade jag ringt om det inte varit för Internet? Hade jag åkt förbi och ringt på? Antagligen inte. Hade jag inte läst Ahlbergs blogg eller sagt något till Dennis på MSN någon gång i bland så hade jag antagligen tappat kontakten med dem nu. Jag borde allvarligt se till att hitta på något med dem snart. Ahlberg och Dennis är ju arbetslösa och gör ingenting hela dagarna ändå. Och Stordal... Han har jag hängt med hela hans liv, det är försent att tappa kontakten nu. Jag borde allvarligt se till att dra med honom på en långpromenad snart. Långpromenad var en gång namnet på den här bloggen, och här återkommer Vivo Favoriten. I min ljuva ungdom brukade nämligen jag och Stordal gå till Favoriten på sommarkvällarna för att köpa en Cola eller en påse vingummi innan vi gick tillbaka och inte gjorde något vettigt. Allt eftersom vi blev äldre gick vi ut senare, och Favoriten stängde likväl 21:00. På andra sidan gatan finns en videouthyrning som har öppet till 23:00. Dit gick vi istället, för Cola eller godis. Vi blev ännu äldre och gick ut ännu senare, och med tiden skulle vi även missa chansen att hinna förbi videouthyrningen innan stängning. Jag föreslog att vi skulle börja gå till Statoil, som har öppet dygnet runt men ligger ett antal kilometer bort. Det började vi göra. När vi väl kommit dit var klockan för mycket för att vi skulle kunna hänga hemma hos någon, för vid det laget sov våra föräldrar. Alltså fortsatte vi gå. Långpromenaderna var födda.

Långpromenaderna är en närmast helig ritual. En del detaljer skiljer sig aldrig, och en del samtalsämnen och internskämt är obligatoriska. Kommer vi inte på ett samtalsämne så är vi tysta en stund, varpå en av oss ställer frågan "So. How about them duck cocks, huh? I heard they are yellow". Vi har ibland tagit med folk på våra promenader. Ahlberg, Eva, Sofia, Marie och Åkesson har varit med på längre eller kortare promenader, men det blir inte riktigt samma sak. Då förflyttar vi oss till fots, men det blir inte någon Långpromenad™ av det hela. Det kan vara nog så trevligt, men det är inte alls samma ritual som med Stordal. Och nu var det jävligt länge sedan sist. Fan, Stordal, jag vill ut på Långpromenad™!

Feeling; I've been lost for years

Nu drar årets sommar mot sitt slut. Om inte lillasyster hade sprungit iväg med min externa hårddisk så hade jag gått in i mitt musikarkiv och spelat Standing on the Edge of Summer, med Thursday. Nu blir det istället till att spela Four Star Mary, eftersom det råkar ligga på den interna hårddisken.

Det har varit en aktiv sommar, särskilt mot slutet. Första delen av sommaren präglades av förberedelser inför Granland, själva lajvet Granland och slutligen efterfester för att fira Granland. Det var ett bra lajv. Möjligen behövs fler efterfester. Och ett Fort Marianne - Lajvet. För det är inte fel att spendera en helg på att bygga på vårt fina fort. IN-lajv.

Resten av sommaren handlade mer om att förbereda Ingenmansland, bygga på Ödesväv, lajva på Ingenmansland och så Medeltidsveckan, underbart som vanligt. Från både Ödesväv och Ingenmansland finns en del bilder och sånt. Bildlänkar-delen av Ingenmanslandsforumet rekomenderas. I synnerhet Hickos bilder är coola, där är en del av bilderna tagna IN-lajv. Mustiga bilder på flyganfall och explosioner.

På Bilddagboken finns ungefär hälften av mina bilder från Medeltidsveckan, med lite beskrivningar av vad vi sysslade med där. Det var, som vanligt nice. Jag gillar Medeltidsveckan. Det är något med att alla vänner bor i samma stad i en vecka som är coolt. Visst, man hade sett folk mer om alla bodde på exakt samma plats, men just eftersom man bor lite utspritt så gör slumpen att man umgås i konstellationer man normalt inte rör sig i. På Medeltidsveckan finner man sig ofta ensam med folk, i synnerhet om man är som jag och anser att folk inte ska gå hem själva. Jag följde många människor hem av denna anledning. Resultatet blev naturligtvis att jag gick extremt mycket ensam, för när man väl lämnat av någon i deras läger/lägenhet/vandrarhem/stuga så ska man ju vandra tillbaka igen.

Tyvärr var jag tvungen att lämna Visby tidigare för att åka hem och skriva en omtenta. Så blev det inte. Jag fick en form av halsfluss där bakterierna bildar bölder på insidan av halsen och får den att svullna upp. Party. I en vecka var jag sängliggande, och större delen av tiden kunde jag inte svälja fast föda pågrund av svullnaden. Från onsdag till fredag kunde jag inte heller svälja någon vätska; allt bara fortsatte upp i bihålorna. När jag började tillfriskna på fredagen, med hjälp av pencillin, hostade jag ut både den svartvinbärssaft jag försökt dricka på torsdag morgon och en del müsli som jag försökt äta till frukost samma dag. Jag blev först lite förvånad när slemmet av röd-svart. Nu är jag i alla fall både frisk och smittfri sedan ett tag tillbaka. Eller, frisk är jag väl inte. Nu är jag förkyld istället, men det är inte precis särskilt farligt. På det stora hela var det en ganska kul vecka, trots allt. Lite trist att inte kunna svälja, men samtidigt var det en spännande upplevelse att ha extremt svullnad i halsen. På något vänster kändes det också lite skönt att leva på yoghurt och filmjölk; det enda som var tungt nog att hamna i matstrupen istället för bihålorna, och mjukt nog att passera svullnaden.

När jag skriver detta borde jag egentligen skriva på min andra omtenta. När jag väl fixat den så är allt rätt lugnt på studiefronten för en tid framöver. Större delen av hösten kommer att gå åt till min Kandidatuppsats Murarmästarnas inre angelägenheter. Nästa vecka blir det Kalla Fötter. I oktober blir det Granland: Utpost Marianne. I slutet av november åker jag till London med familjen, och fortsätter sedan ensam till Nordirland för att hälsa på Anja i Cushendall. Livet känns lagom uppbokat. Jag känner viss brist på pengar, dock. Jag önskar lite att jag hade råd med Dumle. Kärleken är, som vanligt, ett kapitel för sig. Ett kapitel jag inte kommer att skriva nu.

Jag tycker faktiskt att det varit lite dåligt med samtal om Livet, Dumlen och Kärleken på sistone.

Loved in front behind my back hated

I förra inlägget skrev jag att det hände coola saker på Ingenmansland. Det gjorde det också.

Det är lördag eftermiddag, och valet till Kommittén stundar. Min roll, Daniel Järnvik (Ställf. Vaktchef) har redan suttit två mandatperioder och är egentligen lite trött på att kommittén kommer ivägen för hans ordinarie arbete, men han har ändå ställt upp som valbar kandidat ifall någon vill välja om honom. Solen står högt, värmen är extrem och större delen av Östbacken sitter ute i skuggan, i den tältby som står utanför själva bosättningen. Det är här i tältbyn alla Östbackens danskar bor, så det är lite av Östbackens danska kvarter. Det är också här valurnorna står och det är här pappersvändarna står och ser till så att valet går rätt till. Daniel står i kön och väntar på sin tur att rösta, medan kommittékandidater håller tal och skyltar med propagandaaffischer runt kön.

Plötsligt hörs ett avlägset motorljud, och ett flygplan syns på avstånd. "Skumt", tänker Daniel, samtidigt som planet svänger runt och paserar på låg höjd över Östbacken. En bomb smäller av vid västra värnet, ytterligare en någonstans i närheten av tältlägret och en på den minerade gräsmattan. Grus och sand regnar ner över kön, mossa rasar från huset och alla drabbas av kollektiv panik.

Folk runt omkring slänger sig in i buskarna. Daniel drar tjänstepistolen och springer mot västra värnet. En flyganfall har ju alltid en poäng, och det troligaste lär väl vara att de mjukar upp oss inför ett markanfall, eller? Medan han springer tänker han på sin vän Andrei, han är ju fobiskt rädd för flygplan. Hur fan gick det för honom? Framme vid värnet ligger flera personer skadade och Daniel stannar en stund för att reflektera över situationen. Det finns sjukvårdare på plats. Kanske har någon missat flygplanet? Bäst att meddela radiocentralen, där ju inomhus och har kanske missat allt! Daniel anropar RC, men får inget svar. Mystiskt. Bo Knutsson gör radioanrop till samtliga vaktchefer; de ska ta med sig jourhavande vakter och inställa sig vid vaktkontoret. Alla andra ska ut ur byggnaden och samlas i tältbyn. 

Daniel skriker sig hes med sin ganska ljudliga stämma, och kommer som första person fram till vaktkontoret. Där sitter Mikaela i radiocentralen, iklädd hjälm. Fan, det är ju rasrisk om huset blir träffat. Daniel tittar ner i lådan med hjälmar och trycker på sig en av dem, trots att han brukar hävda för sina vänner att de egentligen är ineffektiva och rätt oanvändbara. En trygghet ändå, bättre än inget. En snabb tanke; var fan är Karl? Det är väl han som har radiotjänst? Har den jäveln stuckit? Övriga vaktchefer anländer och Daniel får order om att stanna kvar medan övriga söker igenom huset och evakuerar. Radiocentralen och vapenförrådet måste skyddas till varje pris. Jägarna kommer förbi, och Daniel låter dem hämta ut vapen. Jägarna litar han på. En av danskarna kommer förbi och ger jourvakterna utanför några tips på var de ska stå. Hon verkar militärt tränad och vänlig, så Daniel ger henne tillåtelse att hämta ut sina egna vapen. Övriga vapenkåta bosättare får kallt nej, men erbjuds en hjälm om de vill. Flera stycken accepterar. 

Mikaela hänger på sig radioutrustning och gör sig redo att gå flygande. Radiocentralen blir mobil, och Daniel får en klump i magen när han inser att han blir den enda i vaktkontoret, kanske den enda som är kvar i hela bosättningen. Just när Mickan går mot dörren kommer Hicko in och förklarar att det ser lugnt ut, varpå han frågar varför Daniel håller i pistolen. Det finns ju en fullt fungerande M14 någon meter ifrån honom, något Daniel inte ens reflekterat över. Han stoppar krampaktigt pistolen i hölstret och tar emot geväret, gör mantelrörelse och sätter sig på en stol med utsikt över vägen in. Hicko greppar en kulspruta och försvinner igen. 

Efter vad som känns som en evighet av osäkert väntan på en fiende som inte kommer så dyker Daniels ex-flickvän Rakel upp i dörren och allt adrenalin rinner av. Plötsligt tycks allt väntande onödigt, och Daniel sänker geväret medan Rakel springer fram och kramar honom. Daniel är inte medveten om det då, men i efterdyningarna av kaoset har Rakel bråkat med flera personer, däribland sin nya pojkvän; Daniels vän Andrei. Daniel hör till en av de få vänner hon har som hon inte är blivit arg på, och de kramas en stund innan hon springer vidare. Strax efter dyker Daniels kusin Sixten upp och bjuderp ett järn och lånar en hjälm. Några minuter efter det dyker Andrei upp, och Daniel lånar honom tjänstepistolen och får honom att lova att skydda Rakel och de andra. Om något skulle hända. 

Daniel blir kvar i vaktcentralen ytterligare en stund, han tänker inte flytta på sig förän han får order. Dessutom var Hugo skadad i bombanfallet, så någon måste titta till förrådet. Såvitt Daniel visste var han den enda person förutom Hugo som visste hur förrådets pappersarbete fungerade. Bäst att stanna kvar där ett tag och se till så att vapen paserar ut och in ur förrådet ordentligt...

It's like running on ice

Ingenmansland var äg. På många sätt det bästa lajv jag varit på, definitivt värt att missa Ödesväv för. Likväl svider det lite över att jag missade ett Tiradlajv, men jag ångrar i alla fall inte mitt val. Det var helt enkelt underbart att spela Daniel Mikael Elias Järnvik, ställföreträdande vaktchef i samhället Östbacken. Det finns många fina scener att återberätta, men det absolut bästa med lajvet var ändå helhetsintrycket. Alla på lajvet arbetade med sina respektive yrken minst 6 timmar om dagen. Jordbrukarna var ute och påtade i jorden, kolarna arbetade vid sina milor, pappersvändarna arbetade med Östbackens omfattande men fullt fungerande byråkrati och vi vaktchefer slet vårt hår och försökte få vaktscheman att fungera och vakter att stanna på sina poster. Det var helt enkelt jättehärligt.

Please comfort me; Before I go insane

Bloggandet har varit segt, för sommaren har varit fullproppad med aktivitet. Inför Granland fanns ingen tid, och efter Granland var man för utsliten för att skriva något vettigt. På Ala Rikes Heliga Blogg finns mer om mina förehavanden under detta underbara lajv.

Nu packar jag inför Ingenmansland och inför byggande på Ödesväv. Jag är sannolikt den enda person som åker ut och hjälper till på Ödesvävområdet utan att faktiskt åka på lajvet.

Det har varit fest fredag, lördag och måndag. Jag är ganska trött.

A broken hearted jesters song and those that go away

Efter en fascinerande kraftansträngning blev jag klar med min B-uppsats. Fan, vad bra jag är. Detta trots att jag åkte på Hednaklang mitt i arbetet. Hednaklang var förövrigt överaskande roligt. Tidigare har jag ju alltid spelat Elerisk patriot och noga lärt mig texten till Visan om Stendal och Den Andra Visan om Stendal, så jag hade inte särskilt höga förväntningar när jag åkte som Stendalsbo, men... Shit, vad jag hade fel. Stendal sopar banan med Navle. Det så sjukt mycket bättre så man blev alldeles överväldigad. Spännande/Roliga/Stämningsfulla varje kväll (och inte sällan på dagarna också) och vackra/glada sånger som hela Lansen sjunger med i. Inte som på Lyktan & Vågen, där eventuella vackra visor dränks i skrålet från de andra borden, där tre andra grupper skrålar tre andra sånger så högt de kan.

Åh, och stämningen! Och folk kunde varandras IN-namn, och spelade mot varandra! Det var verkligen en by. Det var ju inte MK, men man fick nästan lite Tirad-vibbar. Jag har haft bättre lajvupplevelser, men inte jättemånga. Sällan har jag haft ett så stämningsfullt Elerialajv.

Made one wish
For a permanent kiss
That would echo through these bones like arsenic

Sen var jag och såg Flogging Molly, också. Tillsammans med Nico, Dennis, Ahlberg, Arleskär, Anja och Amanda. Det var också nice, mer om det i min bilddagbok.

Slutligen var det Ala Rikes Heliga Workshop i helgen som var. Vi sydde gambesoner och arbetade lite på annan utrustning. Lite rollsnack blev det också, och lite sång. Fan, vad glad jag blir att folk faktiskt uppskattar Hjärtan av Glöd (Hyllningsvisa till Kajans Frivilligkompani). Vi behöver mer sång till lajvet. Det är nice att vandra sjungande ut i strid. Jag vill ha lite musikal-feeling på gruppen! På det stora hela ett givande och trevligt möte, där vi också la lite tid på att dricka öl, hylla Bacchus och så vidare. Vi kom också på en del fina nya traditioner, som Bacchi-skål.

I feel alone and tired

Misslyckades med den ena av mina två tentor om tidiga kvinnorörelser, så sitter jag och försöker skriva ihop en extrauppgift för att få upp betyget från Fx till E. Nåväl, det kunde förstås ha varit värre.

Egentligen är det jättedumt att åka iväg på lajv när jag borde arbeta på min B-uppsats och den här extrauppgiften, men det löser sig. Det löser sig alltid. Däremot lär jag inte ha tid att färga håret rödbrunt, vilket annars hade varit kul till lajvet. Eller, tid har jag väl egentligen, men jag känner mig inte särskilt ambitiös. Det blir med andra ord inte av, såvida inte någon skulle svepa in på måndag eftermiddag och peppa mig. Typ. Det var heller inte jättesmart att gå och dricka öl med Arleskär och Ludde (och senare Johan), men det var nice

Istället blir det mer Hitler och artiklar om feminism.

The cities grow; The rivers flow

Jahaja. Här sitter jag och utför seriös forskning rörande användandet av Hitler, post-mortem, i The Times. Jag har nu ägnat några timmar åt att undersöka hur många artiklar som har sökordet i "Hitler" i rubriken respektive texten, varje år från 1935 till 1985. Det hela är mycket seriöst. Intressant nog så minskade intresset för Hitler redan under hans levnadstid. Antalet artiklar är som flest 1935, och sjunker sedan stadigt fram till 1950. Där planar det ut, och efter det har det varit 150-300 artiklar varje år. Det är lite deprimerande att Hitlers nyhetsvärde minskar mitt under ett brinnande världskrig. Man tycker att det borde skett en ökning 1945, typ, men icke. Folk hade uppenbarligen tröttnat på Hitler långt innan han dog. Denna seriösa forskning är sammanställd i ett kladd-textdokument med det seriösa namnet Hitler LOL!.

I fredags var det deltagarträff inför Ingenmansland, mycket trevligt. Varför hänger vi inte oftare på Wirströms? Liksom, Fallen Angel och Hobgoblin på tapp! Åkesson och Signe vågade sig hit från Uppsala och övernattade här. Sen var det en mycket trevlig studentpub med karaoketema. Ahlberg och Stordal följde med, liksom Åkesson, medan Signe fortsatte hemåt. Ahlberg gnällde som vanligt över att jag inte nämnt temat förän precis utanför Gula Villan, men i vanlig ordning påminde jag honom om att det inte är något som är hemligt, utan lätt går att se på Gråsvärdens forum. Vi mötte Hanna med syster i dörren, men de skulle precis gå till Allhuset. Efter några timmar och några öl dök Linda upp med Ahlet i släptåg. Linda hävdade bestämt att hon inte tänkte sjunga något. Hon var ju scout, och hade sin värdighet. Någon timme senare hade hon tydligen tappat bort sin värdighet, för då sjöng hon minsann Torn. Mycket vackert. Samtidigt blev Ahlberg halvt uppraggad, tror jag. Men sen mådde han dåligt och åkte hem. Stordal, Åkesson, Jag, Arleskär och, om jag inte minns fel, Ahlberg framförde Vill ha dig. Stordal lyfte upp mig under sista refrängen, och på det stora hela var det alldeles lagom gay. Detta var, naturligtvis, efter ett antal öl. Det är tråkigt men sant att jag sällan sjunger inför främmande människor när jag är nykter. Lajv räknas inte, för lajvare är inte främlingar.

Nej, nu ska jag nog spela Mount & Blade istället.

Don't walk if your feet don't know the way

Blä. Jag hade glömt hur jobbigt det är att kliva upp vid sju varje dag i veckan. Jag är van vid att vara ledig typ varenda dag, och sova en bra bit in på eftermiddagen. Men nu ska jag i alla fall bara orka mig igenom fredagen så har jag tre dagar ledigt sen. Då ska passa på att kolla in materialet till min B-uppsats.

Vi fick välja ämnen i tisdags, bland de tjugo-trettio ämnen som fanns att välja på. Ordningen lottades, och jag hamnade ganska bra till. Jag velade lite mellan att skriva en uppsats om hur Hitler framhävs i The Times efter WW2 eller en uppsats om hur onanin går från synd till sinnessjukdom. Onani hade varit ett roligare uppsatsämne, egentligen, men fördelen med det tidigare ämnet är att alla med lånekort på Kungliga Bibiloteket kan läsa The Times på nätet. Således behöver jag inte spendera dagarna på något arkiv eller bibilotek om jag skriver om Hitler. Altså skriver jag om Hitler. Ett arbete som kan utföras hemma, i mysbyxor, medan man lyssnar på valfri bra musik... Det är alltid det arbete som är bäst.

Jag har fortfarande inte sett eller hört från Stordal sedan jag såg honom senast; 05:10 på lördagmorgonen, när han bestämmer sig för att åka hem från Norrtälje full som en gräslök. En dag till, sen slutar jag roas av detta faktum och börjar oroa mig. Men till dess: Hehe, Stordal är kanske försvunnen någonstans i centrala Roslagen. Rädd, hungrig och kissnödig. Kanske har han rent av utnyttjats av uteliggare!

Öh, ja, imorgon tar jag och försöker på tag på honom.

Fly away down the lonely roads of yesterday

Det var ett tag sedan sist. Jag har varit upptagen med att plugga till en skrivtenta (som jag f.ö. misslyckades med), skriva en hemtenta och sedan plugga till en omtenta (som jag missade, eftersom jag försov mig). Jag har spenderat väldigt, väldigt mycket tid med att antingen skriva eller plugga. Sånt är inte kul.

Ett urval av de aktiviteter jag sysslat med sedan senaste gången jag bloggade:

Arrangörsmöte inför Vampyrernas Möte VI
Vilket inleddes med att vi såg 12:an på Uppsala Waldorfskola spela teater, och dessutom innefattade Conan 
the Barbarian och Conan the Destroyer på TV. 



Fyllt 20 år, med allt vad det innebär av nycklar till Alkolandets magi
Detta firades av goda vänner samtidigt som vi var i lajvlokalen och fixade inför VM6



Arrangerat Vampyrernas Möte VI
Vilket gick finfint, se bilder i Bilddagboken

Efter Lajvet-utvärderingsmöte med arrangörsgruppen för Vampyrernas Möte VI
På Söder, i Signes systers stuga där. Jag slog huvudet i taket cirka många gånger.
Vi passade också på att se Bert: Den Siste Oskulden, och inspirerades att arrangera ett kliché-pubertetslajv i Bert-stil.

Sett Kretins första live-spelning
Vilket var allmänt nice. Hela Kretin och de tre tappra fans som tagit sig dit övernattade hemma hos Li, bland kelsjuka kattungar. Dessa döpte vi snabbt till Drulen och Kukis, även om de egentligen hette Mjölk och Maj, om jag inte minns helt fel.

Varit på tékväll hemma hos Signe och Åkesson
Jag och Stordal blev, lite oväntat, kvar över natten. Trött och skabbig åkte jag till Universitetet direkt från Uppsala. Det gick förvånandsvärt bra, men jag var inte helt pigg.

Varit på deltagarträff inför Ingenmansland
Det var trevligt, men gav kanske inte så mycket. Jag fick i alla fall möjlighet att sälja mina NeoTech 2 böcker, även om jag pinsamt nog glömde Hardware. Nåväl, den får överräckas vid första möjliga tillfälle. Pengarna försvann snabbt på studielitteratur, SL-remsor och öl. Hobgoblin på tapp är nice.

Varit på flera av onsdagsmötena inför Granland samt Granlands release-fest
Det kommer att bli nice. Jag är nog nästan mer pepp på Granland än på Ingenmansland just nu, faktiskt. Stryk det: Jag är lätt mer pepp på Granland. Ala Rikes Heliga Armé kommer att bli nice. Releasefesten var också väldigt trevlig, och uppträdde gjorde Signe, Åkesson och Arleskär. Det är liksom Kretin minus Anja. Signe, Åkesson och Nico övernattade hos mig.

Party hos Arleskär
Temat var "I Wish I Was Jesus". En enda bild hann jag ta innan batterierna i kameran dog. Jag får ta och köpa nya, men jag har märkt att mina pengar tenderar att försvinna på kurslitteratur och öl. Jag får ta och sälja lite gammal kurslitteratur. Det var trevligt folk och många bibelcitat. Ibland bytte någon bakgrundsbild på Arleskärs dator. Inte sällan var det Åkesson, och inte sällan var motivet bajsporr. Inte sällan skedde detta för att jag uppmanade Åkesson till det. Mwohaha.

Party hos Nico
Det blev Guitar Hero och allmänt firande att jag lämnat in tentan och är tenta-fri för en tid. Jag, Nico och Stordal satt uppe till cirka 05:10 och diskuterade Livet och Kärleken. Nico hade druckit två öl, jag hade druckit tre och Stordal hade druckit brandy hela kvällen. Efter vårat samtal gick jag och Nico till sängs (inte på samma säng, nej), och Stordal åkte hem. Från Norrtälje. Jag undrar om han överlevde?

Livet - Nice, även om jag har rätt mycket föreläsningar nästa vecka. Till helgen funderar jag på om jag inte ska åka och köpa mig lite nya kläder.

Dumlen - Jag får nog ta och köpa Dumle imorgon, för det var ett tag sedan sist

Kärleken - Det får nog bli ett annat inlägg, en annan gång.

But I get carried away with every day

Igår satt det en tjej i 20-års åldern bredvid mig på Roslagsbanan. Jag satt och planerade alla lajv jag gett mig in på att arrangera, och lyssnade inte på hennes mobilsamtal, men hon tycktes trösta en kompis. "Vänner kommer och vänner går, så är det ju" säger hon plötsligt i mobilen. "What?" tänker jag. Vad fan har hon för vänner egentligen? Sånt tycker jag inte vänner ska syssla med. Jag gör det inte, och ni gör det inte. Jag gillar er, helt enkelt.

För er som läste förra inlägget och vill anmäla er till Ingenmansland råder jag er att göra det fort som attan. Det är 20 platser kvar och det försvinner några varje dag. Välj ett lämpligt yrke från den här eller den här listan, och anmäl er sedan enligt instruktionerna här. Det tar bara några minuter och sen har ni en plats på vad som tyvärr ser ut att bli sommarens lajv. Tyvärr, för jag tycker egentligen att Ödesväv borde bli det.

I helgen hade vi arrangörsmöte i Vampyrernas Möte-arrangörsgruppen. Antagligen hade I Vinterkvarter varit roligare, men man kan inte få allt. Istället diskuterade vi lajv.

Mest diskuterade vi Vampyrernas Möte VI: From Russia With Love, eftersom det var det vi var där för att arrangera. Alla var pepp och mycket blev gjort. Trots att resten av arrangörsgruppen ville skjuta upp lajvet för så sent som en vecka sedan. Jag övertalade dem att bli pepp och sedan skrev jag en stor andel av lajvets alla intriger på två timmar för att visa att vi visst skulle hinna till det nuvarande datumet. Då skärpte sig alla och blev pepp igen. Jag överaskade mig själv litegrann. Det kommer representanter för alla klaner, och det äger ju.

Vi diskuterade också Hypotetiskt Skräcklajv litegrann när Anja försvunnit (Pontus var inte där särskilt mycket öht). Det kommer att bli "nice", som det heter. Det heter dock inte Hypotetiskt Skräcklajv, ty detta är ett arbetsnamn.

Vidare diskuterade vi Fria Bygdens Vårgästabud. Detta är också ett arbetsnamn. Jag tycker det borde heta Ödesband - Ett Kärlekens Gästabud istället. Lajvet diskuterades rejält, och jag tror verkligen att det kan bli ett riktigt nice lajv. Lite Julgästabud, lite Musikanternas Kamp och nästan lite I Vinterkvarter fast Tirad. Lajvet är tänkt att utspela sig dagarna innan Skvattir och Eddwills bröllop. Krav på att alla ska hålla ett kort eller långt tal till brudparets ära och alla ska ha med sig en maträtt med symbolisk innebörd (ägg för fruktsamhet, älgstek för jaktlycka, korv för... ja, eller vad man nu kan komma på). Dessutom är det tänkt att festen ska vara ovanligt odygdig med Tiradiska mått. Mer pardans och sånt som ringdanser där det alltid måste vara ett par som dansar i mitten och sådana saker. Slutligen tänkte vi oss ett djupare spel än på andra lajv. Det är trots allt ofta på en sådan här fest som folk finner en framtida partner, så mer "intimt" rollspelande i stil med någon sorts Sanning eller Konsekvens i fantasytappning. Kanske snurrar man en flaska och den som blir vald måste säga en komplimang till den vackraste personen i rummet? Det kommer bli astufft, helt enkelt. Antagligen April-Maj någon gång.

Vi pratade också om Ingenmansland, för det kommer ju bli ascoolt trots att vi inte arrangerar det. Eller kanske just därför. Och så pratade vi förstås om våra vänners kärleksliv. För sådana är vi.

Nyllet ser allt. Det går minsann inte att gömma känslor när Nyllet ser dig. Nejdå.

With so much to say; but no words to convey

Hello there, how you doing?
I've got all these thoughts just floating though my brain
They bump and they collide and cause a flurry of confusion
And it's getting on my nerves

Det var ett tag sedan jag skrev sist. Snart två månader sedan faktiskt. Sedan dess har det varit jul, och jag fick en digitalkamera, en schweizisk armékniv (min gamla försvann på MK -05 efter att någon lånade den för korkskruvens skull), högar av strumpor samt 250:- presentkort på H&M.

Sen var det rätt så lugnt, men så var det plötsligt nyårsafton. Den firades med Gråsvärd, och Anja, Ahlberg, Erik, Signe, Stordal och Åkesson. I bokstavsordning, så att ingen känner sig utanför.
Jag tog en del bilder med den nya kameran. En trevlig tillställning, minst sagt.

Vidare har jag arrangerat En Jakt på Byxor och Liknande, ett mycket lyckat lajv, löst baserat på ett populärt äventyrsspel. Det blev faktiskt jävligt bra, och jag är riktigt stolt över resultatet. Dessutom blev jag fett pepp på att arrangera fler lajv. Vid tillfälle måste förstås Fienden Siktad bli av, men just nu är nog mest inne på vad vi för tillfället kallas "Hypotetiskt Skräcklajv". Vår lilla thinktank, bestående av mig, Emilia, Åkesson och Syrsan spånar för fullt. Det är nästan så man blir rädd bara av att läsa på forumet...

Jag, Åkesson och Signe bestämde oss också mitt i allt arrangerande för att vi dissar Ödesväv 2008. Ödesväv 2007 var nice, ett trevligt lajv på mer än ett sätt, men det hade också många brister och det väger inte upp till Ingenmansland. Eftersom jag är inte är någon svikare har jag dock planerat att dyka upp på Stormbryggans möten, byggmöten och arbetsveckor. Man vill ju bidra till att Ödesväv 2008 blir riktigt bra, så att Ödesväv 2009 kan bli ännu bättre.
Dessutom ligger Kloten och Stråssa Företagsby bara tre mil ifrån varandra, så jag skulle inte banga att åka ut på Ödesvävs område några dagar innan lajvet, hjälpa till att bygga upp Havsnymfen och sedan åka vidare till Stråssa och Ingenmansland.

Något lätt val var det inte, men när jag började tänka på saken så insåg jag att Ödesväv och Ingenmansland egentligen är ganska lätta att jämföra, i det att de båda i teorin ska gestalta ett mindre samhälle. Tyvärr ser det ut som om Ingenmansland kommer att göra det bättre:

Krav på roll:

Ödesäv
Står deltagarna fritt att spela ungefär vad som helst, inom rimliga gränser. Vem som helst tycks få spela adelsman, uppenbarligen...

Ingenmansland
Krav på att rollen ska tillföra någonting till lajvet. Alla roller arbetar ungefär sex timmar om dygnet. Alla roller ska vara antingen Medborgare i Östbacken, eller tillhöra subkulturen Grävarna. Ingen spelar resande från något fjärran land... Homogena grupper är skiten!


Vakten:

Ödesväv
Det var en mycket seriös och kompetent vakt 2007, som hade patruller dygnet runt. Det ryktas att de kommer i år också, men i år tänker de inte ta hand om alla som super ner sig. Fullt förståligt, men det känns inte lika tufft att arbeta på Havsnymfen om vi själva måste kasta ut alla fulla, våldsamma soldatlajvare och onyktra, offande minderåriga.

Ingenmansland
Medborgarna själva är förpliktade att gå vakt. Dygnet runt kommer det vara minst en vaktchef och några beväpnade medborgare som går vakt. Personligen tycker jag att det är ett klart tuffare system, även om det naturligtvis inte skulle fungera särskilt bra på ett fantasylajv som Ödesväv.


Hemsidan:

Ödesväv
En hel del spridd information i PDF om armén, flottan och olika sällskap ute i världen, men minimalt med information om visionen, Köpevad och deltagarna. Känns otillräcklig och lite ofokuserad.

Ingenmansland
Tydligt upplagd information som känns fyllig och relevant. Alla deltagare har en egen profil på hemsidan, så att man får en tydlig överblick över vilka som spelar ens grannar, kollegor och vänner. Likt en community kan man logga in och skicka relationsförfrågningar till andra roller, typ "(Min roll) och (Din roll) slogs för ett halvår sedan över en spilld öl och vägrar prata sedan dess". Sedan får den andra roller godkänna förfrågan om man tycker att det var en bra idé.


Området:

Ödesväv
Som Signe uttryckte det: "Det är ett jättefint område, men Köpevad ligger på den klart fulaste delen och de flesta människor har ingen anledning att paddla iväg och titta på någon annan del av området."

Ingenmansland
Ett stort, vackert övergivet gruvkomplex. Komplett med ett enormt ökenlandskap, majestätiska byggnader, högar av skrot och ett enormt dagbrott. Jag var där på Solnedgång, och det är ta mig tusan det tuffaste lajvområde jag sett


Arrangörskontakt:

Ödesväv
Mailar man arr så får man svar. Oftast, i alla fall... Språkrören tittar tekniskt sett på forumet, men det känns som om de håller en väldigt ojämn kvalité.

Ingenmansland
Alla arrangörer kollar mail och forum flera gånger om dagen och håller en ständig dialog med deltagarna.


Deltagarengagemang:

Ödesväv
Inaktivt forum och en väldigt smal grupp som dyker upp på arbetsmöten och som åker ut innan lajvet och hjälper till. Få deltagare hade byggt något hus.

Ingenmansland
Tätt mellan deltagarträffarna, ständigt något nytt på forumet. Ofta deltagare som lägger upp bilder på något tufft de byggt till sin dräkt eller till bosättningen.


Kampanjroller:

Ödesväv
Tirad är en kampanj med massor av häftiga karaktärer som varit med länge och alltid har någon tuff anekdot att berätta om något som hänt tidigare i kampanjen. Tyvärr kändes det inte som det var så många av dessa roller som kom på Ödesväv 2007, och det tycks bli ännu färre på Ödesväv 2008. Särskilt som en del migrerar till Ingenmansland

Ingenmansland
Har naturligtvis väldigt få kampanjroller, och de som finns har förstås inte varit med så länge. Oandra sidan är det en del karaktärer jag kommer ihåg från Solnedgång som ska bli riktigt kul att se igen, inte minst Daniel Järnvik och Jesper Lundgren, som blivit betydligt djupare och komplexare sen sist.


Alkohol:

Ödesväv
Folk dricker som tokar. En del super så att de inte kan stå, eller börjar OFF:a. Andra måste bäras hem på kvällarna. Alldeles för alkoholliberalt lajv, i min mening. Det kunde vara jävligt jobbigt att arbeta på krogen framåt kvällen när folk druckit mer än de borde gjort.

Ingenmansland
Alkoholförbud. Starkölen är lättöl, spriten fejkad.


Människorna

Ödesväv
Många underbara människor som jag inte gärna överger. Det är trots allt dessa älskvärda människor som gjorde Ödesväv 2007 till ett bra lajv, hade jag åkt själv så hade det inte alls varit värt tiden och pengarna.

Ingenmansland
Jag åkte på Solnedgång med Erik, som jag inte lajvat med tidigare och som jag inte alls känner lika bra som jag känner mina närmaste lajvvänner. Trots det så var lajvet ungefär lika bra som Ödesväv, och det hade varit bra även om jag åkt ensam. Till Ingenmansland har jag med mig, förutom Erik, också Åkesson, Signe, Johan F (Hennings kusin, ni vet), Falska Ludde och sannolikt också Henning. Kanske är det någon mer som ändrar sig innan det är försent, vad vet jag?


Som sagt, Ödesväv var inte alls dåligt, men det känns inte som om det kommer bli lika bra som Ingemansland. Jag kommer ångra om jag inte åka på Ingenmansland, helt enkelt. Nå, nog om det...

Jag har fått tillbaka tentan jag skrev i december, och den var godkänd. Tydligen är jag ganska duktig som haft godkänt på båda tentorna och hemtentan, för ingen annan jag pratat med har haft det. Tänk, jag trodde jag låg rätt dåligt till. Jag hade fått intrycket av att jag "nätt och jämnt" klarade mig igenom Universitetet, men tydligen går det lite bättre för mig än för de flesta. Trots att jag tycks plugga lite mindre än de flesta. Som på gymnasiet, altså. Och högstadiet. Och på lekis. Har nyligen lämnat in min hemtena om Frihetstidens Politiska Kultur, och Det Frihetstida Partiväsendet. Nu har vi lämnat 1700-talet och börjat med modernhistoria. I onsdags gick jag upp den omänskliga tiden 06:15. Det gick förvånandsvärt lätt. Jag har klivit upp innan 09:00 hela veckan utan några problem. Märkligt. Jag kanske håller på att bli vuxen.

I onsdags drog Linda med mig till Uppsala för att titta på Runa och Noras projektarbete. Det var, väldigt bokstavligen talat, hett. Massor av eldflugor och sånt som eldade och hade sig. Det var coolt helt enkelt, bilder kommer. Kul att göra någonting med bara Linda, det var en ny och intressant upplevelse.


I korthet...

Livet: Är nice. Påbörjat en ny termin. Efter Modernhistoria så blir det B-uppsats, som inte längre heter så.
Dumlen: Åt Dumle igår. Anja smög ner en Dumle i min ficka på onsdagkvällen, när Linda och Johan tittade bort. Den fick bo där tills igår, då jag passade på att äta den på hemvägen.
Kärleken: Err... Jag är glad ändå. Bjud mig på té för detaljer, men de är ganska tråkiga.

Förövrigt är Motion City Soundtracks nya platta, Even If It Kills Me, väldigt bra.

I'm so tired
I've had enough
If there's one thing i've learned
You'll always get burned
But you'll never give it up