Shelter me, oh, genius words

Här sitter jag då mitt i natten och formulerar ett litet blogginlägg. Jag har precis slutfört ett studieprojekt som jag borde ha slutfört förra veckan, vilket förövrigt är det första vettiga jag gjort på ett par veckor. Den senaste tiden har jag inte får något gjort på vare sig studier eller hobbyprojekt, men som tur var har det i alla fall inte varit så våldsamt mycket jobb att slingra sig ifrån heller. Det är faktiskt inte fascinerande; jag har varit så omotiverad att jag inte ens startat något datorspel eller skrivit något på ARHA-bloggen. Det mest ansträngande jag gjort är att slipa upp mina rostiga PhotoShop-skillz och titta på The Pacific. Och skriva en födelsedagsdikt till Linnea om flygande bävrar. Man måste prioritera här i livet!

Det fick bli ett kort blogginlägg så att jag i alla fall känner att jag har någonting att visa upp från den här kvällen. Jag lever, mår bra samt planerar ett nytt Kärlekskalas ("Kärlekskalaset V: Bacchus to the Future").

I can disappear; Anytime I want to

Kanske stämmer det trots allt, vad jag skrev i mitt förra blogginlägg. Kanske känner jag inte så intensiva känslor som jag gjorde när jag var yngre. Tur är väl det i så fall; att återgå till samma känslospektrum som under puberteten känns icke-önskvärt. Jag tänkte på det för ett par veckor sedan, när jag fann mig i själv lite nere och deppig. Jag kände det där hugget av allmän ångest i hjärtat och tog ett djupt andetag och log åt det hela. Sen var jag visserligen tvungen att upprepa det hela fyra-fem gånger under den följande timmen, men sorgsnare än så blev jag inte. Det här hade inte varit någon vidare historia om det inte var för att det här var det värsta jag känt sedan... slutet på Medeltidsveckan 2008, antar jag. Jag var knappt ens deppig nu, men jag var deppigare än jag varit på typ 18 månader. Jag fann det hela rätt fascinerande, och log rejält åt det hela bara minuter efter att jag varit nere. Jag övervägde att skriva en sång om det, men jag fick inte riktigt inspiration till att skriva ihop någon längre text.

Det har varit dåligt med just inspiration den senaste tiden. Borta är dagarna när jag hade pepp nog att sätta mig och skriva på bloggen, eller slänga ur mig lajvtexter och sånger. Visst, jag tänker fortfarande ut en del blogginlägg och sånger som jag aldrig skriver ner, men så har det alltid varit. Det har alltid funnits saker som jag i slutändan aldrig sätter på pränt, av olika anledningar. Nu skriver jag nästan ingenting istället.

Jag vill minnas att jag tidigare nämnt att jag mest skriver just när känslorna svallar, särskilt om det är sådana känslor som jag har svårt att hantera. Det gäller kanske alla, i och för sig, men just min blogg illustrerar det med statistik också. När jag har haft svårast att hantera känslorna i mitt liv har jag bloggat mycket, och fått med många rubriker i stil med "I could cheer and call you muse". När jag lever i småmysig och glad apati skrivs det nästan inget.

Det här var ett långt sätt att skriva "Det var länge sedan jag uppdaterade min blogg". Kanske är det också ett sätt att skriva "Jag vet inte riktigt vad jag känner just nu", men det vet jag inte riktigt själv. Jag vet inte om jag vet.