But in time we all forgot and we all grew

Jag tror att jag tidigare skrivit ett inlägg om de semi-djupa betydelserna av mina rubriker. I flera år har det varit tradition att jag tar en rad ur någon sång och använder som rubrik till mina inlägg. Det finns ett antal krav på raden och sången. För det första ska det vara en förhållandevis bra sång, och jag ska ha lyssnat på den nyligen eller ofta tidigare. Raden ska naturligtvis vara relevant i sig, det ska i teorin kunna vara något jag hittat på för att det passar. Den ska dock också kunna läsas som en del av en helhet, som bemödar kolla upp vilken sång raden kommer ifrån och läser hela texten ska få ut något av det. Det är inte nödvändigtvis så att sången skulle kunna handla om mig och/eller den situation inlägget handlar om, men känslan i sången ska vara lite rätt, och helst ska åtminstone versen eller stycket passa in bra. Åh, och så ska raden vara på engelska, för det har blivit tradition. Som jag tidigare nämnt i bloggen så tar det minst lika lång tid att välja rubrik som det tar att skriva själva inlägget. Ofta mer.

Men, i alla fall. Jag hade tänkt avsluta året med att reflektera över det förgångna, men det här inlägget blev inte klart förän 7:e januari. Jag har studerat min barndom tidigare, bland annat i det här inlägget. Där berättar jag kort om min bakvända uppväxt, där jag liksom många andra barn gömde mig på toaletten och väntade på att de andra barnen skulle gå hem. Inte för att jag var mobbad, utan precis tvärt om. Det fanns en massa andra barn som ville bli vän med mig, och jag var tvungen att göra mitt bästa för att undvika dem. Jag var nämligen allmänt dryg, som barn ofta blir när de läst Jules Verne och Charles Dickens vid fem års ålder. Trenden fortsatte genom grundskolan. Jag var ständigt en magnet för nördar, töntar, förlorare, trevliga och andra som tvunget skulle försöka sig på en dysfunktionell vänskap med mig. En del var envisa nog att fortsätta försöka, och med något enstaka undantag är jag vän med dem alla sedan dess.

Det var inte bara folk som ville bli vän med mig. Det var ett par försök att fråga chans på mig i mellanstadiet. Jag tog för givet att det var någon form av försök att skämta på min bekostnad, och skrattade således hånfullt åt dem och gick. Jag kan tänka mig att jag ärrat en del människor för livet. Det är lite spännande att veta att jag kan göra sånt också. Jag har minsann inte alltid varit det helgon jag är nu, men nu är jag i alla fall snäll. Kanske.