fredag, januari 09, 2009

Let the music smother me

Ja, här sitter jag och snyltar på Universitetets datorer medan jag väntar på att fläppa iväg på arrangörsmöte. Min lilla undersökning för två inlägg sedan tyder på att mycket få personer fortfarande läser min blogg. Synd, för jag tänkte bättra mig och skriva något mer regelbundet, och skriva lite mer intressanta inlägg än "Igår hade jag föreläsning och idag åt jag en macka". Nåväl; intressantare om man är intresserad av mig. Jag tycker i alla fall att det är ett mycket spännande ämne, som jag gärna studerar genom olika små undersökningar och tester. Dels genom att själv reflektera över mitt Livet och Kärleken, och dels genom att göra små undersökningar och studera vad andra tycker och tänker om mig (den vana läsaren drar sig kanske till minne det här inlägget och uppföljningen i slutet av det här inlägget). Jag håller för tillfället på med en omvänd undersökning på Bilddagboken, där jag reflekterar över vad jag tycker om andra människor.

Henning kommenterade att de utlovade reflektionerna i det förra inlägget uteblev, eller åtminstone blev väldigt korta. Det stämmer, jag får ta och fortsätta lite här:

Efter min störda och något märkliga lågstadieperiod var det dags för mellanstadiet. Jag gick fortfarande runt ensam och föraktade mina klasskamrater när jag kunde, men jag hade nu dragit på mig ett gäng vänner som oftast följde efter mig och övertalade mig att göra annat än att stryka runt för mig själv. Jag försökte att använda min nyfunna armé av nördar till kreativa saker som bordsrollspel, men det gick aldrig något vidare. Jag fortsatte samtidigt att vara klassens ljushuvud, då och då blandat med rollen som klassens clown och emellanåt också klassens rebell. Att jonglera dessa roller var en intressant upplevelse. Det behöver antagligen inte sägas att jag i regel blev vald näst sist på gymnastiken (det fanns alltid någon eller några som var ännu sämre än mig), men först till alla andra grupparbeten. Uttrycket "Det är fusk, ni har ju Johan N i er grupp!" hördes mer än en gång när det var triviafrågesport i grupp, eller liknande tävlningselement i klassrummet. Mitt ego och självförtroende stod högt, åtminstone när intelligens var på tal. Jag var fullt medveten om att jag var något socialt missanpassad, men jag var också fullt nöjd med det. Jag var trots allt fortfarande en bitter, negativ misantrop, som ansåg sig långt intelligentare än sina primitiva klasskamrater. Vid det här laget läste jag tjocka romaner på engelska. Resten av klassen hade börjat ta sig igenom enklare ungdomsböcker på svenska.

Högstadiet. I samband med min första riktiga förälskelse börjar min dryga, bittra och negativa attityd försvinna. I och med att jag börjar lajva och träffar en massa nya människor går utvecklingen ännu fortare. Jag var inte särskilt dryg i högstadiet, även om jag fortfarande ansågs (och ansåg mig) vara bra smart. Under högstadiet tycktes jag var mest känd för att jag bar runt på väldigt, väldigt mycket saker i fickorna på mina militäröverskottsbyxor. De flesta människor blir lagom förvånade när man börjar tömma fickorna, och langar ut en GameBoy Classic, några spel, en pocketbok, ett mindre anteckningsblock, plånbok, en kortlek, en Magic-lek, ett halvt dussin pennor, en handfull sudd, fyra floppy disketter, två-tre CD-ROM, en vanlig audio CD, en bunt papper med skoluppgifter och liknande, mängder med godispapper, en schweizisk armékniv, en nyckelknippa, två tändare, ett paket tändstickor, en burk kopparsulfat eller liknande obskyr kemikalie, ett paket tomtebloss, två meter elkabel, ett paket plåster, en rulle gasbinda, fyra vanliga tärningar och en bunt obskyra rollspelstärningar, en bunt ihopvikta rollformulär, en miniräknare och en massa andra saker som jag glömt nu. Ahlberg: Posta en kommentar och bekräfta att jag hade allt det här i mina fickor samtidigt. Till vardags. Ingen kommer att tro mig annars.
När byxorna blev tyngre började jag också ta för vana att byta byxor när jag kom hem, en vana som hänger kvar än i dag. Jag använder i princip aldrig jeans hemma.

Det får nog vara nog om min barndom för den här gången, för just nu kommer jag inte på något mer vettigt eller semi-vettigt. Kanske blir nästa inlägg det stora ni alla gått och väntat på! Jag har i alla fall väntat på att skriva det.


Fotnot: Notera att jag under en tråkig del av helgens LAN gick igenom alla 147 inlägg i min blogg och ändrade kategori på dem! I avdelningen Kategorier, till höger, kan man nu snabbt komma åt alla coola inlägg. De flesta inlägg är skräp, och har inte fått någon kategori alls. Ganska många har fått mer än en kategori, och i något enstaka fall har inlägget placerats där det placerats pågrund av kommentarerna och inte pågrund av inlägget i sig.

6 kommentarer:

Anonym sa...

Mycket bättre. Duktig ponke.

Nyllet sa...

Min blogg börjar bli farligt aktiv. Kanske.

Nfreak sa...

Problemet är ju just det att det inte är så mycket aktivitet på bloggfronten så man tröttnar på att undersöka om något nytt postats, men håller du dig aktiv även i fortsättningen så kanske tom jag orkar skriva dessa extremt meningsfulla kommentarer ibland..

Och eftersom inte Ahlberg™ gjort det så får jag bekräfta dina svarta hål i byxorna, för ja, du hade allt det, något som fortfarande skrämmer mig ^^

Nyllet sa...

Jag har haft en ganska jämn aktivitet vill jag påstå. Du kan ju alltid spara RSS-feeden, så slipper du undersöka manuellt.

Reon sa...

Vi fixar det. You n me. some things are WORTH figting for.

Nyllet sa...

You said it, I agreed