Better days since the day I met her

Andra människors historier om kärlek, både i fiktion och i verkligheten, går i regel att placera i tre olika kategorier.

1: Person A erkänner sina känslor för person B. Känslorna är ömsesidiga och A och B älskar således varandra, med allmän gullighet som följd.
2: Person A erkänner sina känslor för person B, men B är inte intresserad. A är deppig en tid över den olyckliga kärleken och går så småning om vidare.
3: Person A erkänner aldrig sina känslor för person B, och går runt och trånar i hemlighet tills hen så småning om kommer över det hela.

Kategori 3 har jag själv aldrig upplevt. Nog har jag mina brister, men jag håller i alla fall inte tyst om att jag tycker bra om någon. Kategori 1 har jag inte heller upplevt. Kategori 2 har jag varit med om både som A och som B, men nu var det några år sedan.

De senaste åren, fram till förra våren, var jag istället inne i en märklig och sällan omtalad alternativ kategori, låt oss kalla den 4 för att vara konsekventa. Eller kanske Kategori X för att vara lite tuffare. Den här varianten ser man inte i vare sig tunga romaner eller lättsamma romantiska komedier. Scenariot såg ut ungefär såhär:

4: Person A erkänner sina känslor för person B, men B är inte intresserad. A är lika glad ändå, och istället för olycklig kärlek blir det bara... obesvarad kärlek. Person A fortsätter envist med dessa känslor i ytterligare några år, mer fascinerad än irriterad över alltihop.


Ja, väntan är över. Det är dags för ett semi-episkt inlägg om Kärleken. Den som undersökt kategorin med samma namn är antagligen besviken över att den bara innehåller dåliga, icke-informativa inlägg från forntiden. Alternativt bryr de sig inte alls, eftersom det här är en ganska egocentrerad blogg som jag mest skriver i för min egen skull. Det här är i alla fall ett hyfsat naket, ärligt och tydligt inlägg, så om inte annat kan man läsa det för att ha något att reta mig för sen. Det enda jag inte nämner är några namn, men ärligt talat tror jag att i princip alla som känner alla inblandade redan vet vilka människor det handlar om, såvida de inte är extremt socialt inkompetenta, eller bara inkompetenta på det vanliga sättet.

Förutom de inlägg som ligger i kategorin pågrund av ett stort innehåll av platonisk kärlek så handlar dessa ointressanta och kryptisk inlägg om samma person. Någon gång kring årsskiftet 2004-2005 blev jag nämligen riktigt kär för första gången i mitt liv. Jag kan inte påstå att jag kände henne såväl vid det laget, så i tanken fyllde jag ut luckorna i min kunskap om henne med fantasi, som brukligt är i sådana situationer. Allt eftersom jag lärde känna henne bättre sprack naturligtvis den här drömbilden och jag kom över den. Till min förvåning visade det sig dock att sanningen var bättre än dikten, och inte långt därefter hade jag istället fallit för henne på riktigt, istället för den legering av fantasi och verklighet som jag först intresserat mig för.

Kärleken höll i sig i närmare fyra år. Det är ganska lång tid för obesvarad kärlek, måste man ändå säga. Inte minst för att jag erkände det för henne några gånger under den här tiden och hon vänligt men bestämt förklarade att hon inte var intresserad. Mot slutet blev jag alltmer öppen med det, och idag är det få vänner som inte vet om det hela. De som inte vet om det har helt enkelt aldrig frågat.
Nu när jag varit över det hela i drygt ett år så bestämte jag mig alltså för att skriva av mig lite i bloggen. Det är nämligen en märklig och för mig tidigare outforskad känsla som uppstått. Jag tycks liksom arbeta på att komma över att jag kommit över henne. I flera år har jag haft... inte ett mål, för hon var som sagt inte intresserad, men i alla fall ett fokus. Jag visste jag ville, även om det var ouppnåligt. Nu är plötsligt världen öppen på ett nytt och något förvirrande sätt. Det är en väldigt märklig känsla, eller kanske snarare en samling känslor.

Följde jag unga människors norm för hur unga människor ska betee sig så skulle jag naturligtvis utnyttja mina känslors frihet för sexuella erövringar och annat sånt som dagens ungdomar sysslar med, men jag är fortfarande jag. Det är fortfarande blott en handfull människor jag känner minsta attraktion till. Hon förblir en av dem, för hon är trots allt en vänlig, generös, positiv och allmänt charmig människa, och med en utsida minst lika vacker som insidan. De rosa molnen är dock borta och de oresonliga känslorna som lyfter hennes positiva egenskaper till skyarna och döljer hennes negativa sidor. Det är dock en intressant skillnad mot de två gånger tidigare då jag varit förälskad. Då kom jag över respektiva person och kunde närmast skratta åt vad jag tidigare kännt. Den första hade jag aldrig intresserat mig för det minsta om min hjärna haft något att säga till om, den andra är fortfarande en god vän men långt ifrån någon jag skulle sig mig i ett förhållande med. Fri från den här kärleken så tittar jag dock tillbaka och förstår precis vad jag föll för. Om jag inte redan visste att kärleken till henne var en återvändsgränd så skulle jag lätt falla för henne igen.

Det har varit fyra intressanta år, märligt nog på ett närmast enbart positivt sätt. Det känns som om jag förväntas vara besviken eller som om mitt ego borde fått sig en törn, men något sådant har inte inträffat. Hade jag haft sämre självförtroende hade jag kanske tyckt synd om mig själv för att hon inte ville undersöka möjligheterna till ett förhållande. Hade jag haft alltför bra självförtroende hade jag kasnke tyckt synd om henne istället.
Nu tycker jag istället inte synd om någon. Endast en stilla nyfikenhet över vad som kunde ha varit återstår, och den vaga irritation och besvikelse som alltid följer när man inser att ens nyfikenhet inte kommer att stillas.

Tack. Jag frågade visserligen aldrig om lov innan jag föll för dig, men det gick trots allt ut över dig. Du hanterade det strålande.