Det har hänt mycket under sommarmånaderna. När jag inte försökt att inte försumma mina studier så arrangerade jag Södra Riket, vilket blev mycket lyckat. Dessutom blev det till att åka på Ödesväv 2009, vilket inte slog Ingenmansland men var ganska roligt ändå.
Jag skulle kunna skriva något om hur länge sedan det var något jag skrev sist, men den uppmärksamma läsaren torde upptäckt det själv. Det känns helt enkelt inte som att det finns lika mycket att skriva när jag inte har något att skriva om kärlek. Inspirationen vill inte infinna sig och det är inte lika mycket som känns värt att nämna. Under en tid i slutet av sommaren levde jag felaktigt i tron att jag helt enkelt inte har ett lika stort känslospektrum nu. Mitt humör tycktes mig sträcka sig från "ganska nöjd" genom "rätt lycklig" till "väldigt glad". Jag tyckte mig aldrig känna något annat. Aldrig vara överväldigande lycklig, aldrig arg, aldrig längtansfull, nostalgisk, melankolisk, ledsen, förbannad eller förälskad. Aldrig riktigt se fram emot något, aldrig riktigt längta tillbaka, aldrig ångra något. Jag hade redan tidigare spekulerat i att det kanske var därför höll fast vid de tidigare känslorna. Att jag envisades med att vara kär för att få känna ytterligare en känsla.
Det var naturligtvis löjligt fel, vilket jag insett med all önskbar tydlighet de senaste månaderna. För ett par veckor sedan var jag mäktigt förbannad när jag missade sista direktbussen och strax efter det missade tåget, båda för att föreläsaren hållt kvar hos tjugo minuter över tiden. När jag slogs av insikten att jag var arg gick det snabbt över, och jag kunde inte låta bli att bli glad över att jag naturligtvis hade haft fel hela tiden. Sedan Arleskär lånade mig boken Trondheimsmodellen har jag upplevt allmän idealism, och släpade mig rent av iväg på mitt första SSU-möte efter snart tre års inaktivt medlemskap. Några riktigt trevliga fester på sensommaren har varit väldigt minnesvärda, jag minns årets Medeltidsvecka med glädje och nog längtar jag till Skymningsland!
Även om man bortser från att jag hade fel så kan man naturligtvis ha skilda åsikter om hur hemskt det är alltid vara glad, men jag är nöjd med att nästan alltid vara lycklig.
Nu funderar jag så smått på ett nytt Kärlekskalas (Kärlekskalaset V: Bacchus to the Future), men det får dröja tills jag fått in de sista inträdesavgifterna från KK4. Än saknas det pengar från Anja, Elin, Emma och Åkesson, och nu är det närmast en principsak. Jag har dessutom bestämt mig för att klippa av allt hår och sälja det, förhoppningsvis dyrt. Pågrund av min allmänt dåliga studieinsats i våras är jag nämligen utan studiemedel under hösten, vilket är lite sämst. I övrigt känner jag för att diskutera Livet och Kärleken över té (eller öl, det är också gott), men det gör jag allt som oftast när jag bloggar. Jag hamnar i just de tankemönstrena. Så snart som det är lämpligt måste jag i alla fall bjuda Anja på paj angående ett vad jag förlorade...
4 kommentarer:
Du skrev igen! Jag är imponerad. Sälja sitt hår, hur mycket får man för det på en skala? Hörde från Helena att du hade velat åka på Våra Drömmars Stad om ekonomin tillät. Jag är i en lite pikär ekonomisk situation jag också, men det är väl mest självvalt kan man anta. När jag öppnade storbildversionen av dig, Nico och Arleskär från MTV så spelades låten "Dirty Talk" och det hela blev härligt sensuellt. Keep on!
Jag är själv ganska stolt över mig själv.
På en skala får man ganska mycket för hår. Jag har hört allt från tusen till tiotusen, men generellt tycks det ligga någonstans runt ett eller ett par tusenlappar. Inte helt fel för mig som helt saknar inkomst.
Ja, jag hade gärna åkt på VDS, men just nu ligger mina totala besparingar på ungefär två kronor, och så har de sett ut i princip sedan sommaren. I höst åker jag bara på lajv som är funkis för. Som Sorgträsk Garnison.
Jag är för tillfället omhuldad av en väldigt okaraktäristisk sensuell aura som påverkar alla som tittar på bilder av mig i pilotbrillor. Det är bevisat.
Fina Nyllet. Vi måste ses någon gång! Man tappar alla sina vänner i Värmland.
Dock är det smått fantastiskt att du har kommit ihåg kärlekskalaspengarna i alla dessa månader, utan att en enda gång tillåta dig att påminna om detta :P Hur mycket var det? Jag hade helt glömt det.
Det måste vi verkligen! Säg till nästa gång du är i civiliserade trakter. Jag hade gärna besökt dig i obygden, men jag har för tillfället inte ens råd att tillfredställa mina basbehov (som behovet av en god lager i goda vänners lag).
Till mitt försvar har jag knappt träffat dig sedan KK4, och således inte haft många möjligheter att påminna dig. 50 kronor, uppgår skulden till.
Skicka en kommentar