Source of my fantasies

Det ligger nära till hands att jämföra universitetet med en väldigt stor skola, eller något sådant.
Det är inte den bästa liknelsen.

Stockholms Universitet är mer som en riktigt, riktigt stor tågstation, där man råkar lära sig saker.
Det finns lunchställen överallt, inklusive både Pressbyrån och 7-11.
Alla har en väska.
Det är en härlig blandning av folk som har väldigt bråttom och folk som vet att de har flera timmar att slå ihjäl, och beteer sig på det där lite uttråkade och slöa sättet som människor gör när de har flera timmar att slå ihjäl, men inte kan gå någonstans.
Det finns bänkar och sittplatser överallt.
Det finns mängder med automater.
Toaletterna är samlade på några få platser, inte utspridda överallt.

Förvisso går det inga tåg från Stockholms Universitet, men i övrigt är det en väldigt bra liknelse.


Det är också väldigt trevligt att studera där. Jag har föreläsningar tre-fyra dagar i veckan. Det är antingen en föreläsning på två timmar, eller två föreläsningar på en timme var. Aldrig mer än två timmar föreläsning om dagen, altså. Däremellan läser man förstås en del, men jag läser fort och tar in kunskap effektivt, så det går fort för min del. Universitetet är riktigt nice. Och då har jag inte ens tagit del av studentlivet än.

Vad jag däremot har gjort är att köpa studentlitteratur. Det är ganska dyrt, för att inte tala om tungt. Fördelen är att man känner sig förbannat intelligent när man sitter på bussen och läser Introduction to Medieval Europe, eller A History of World Societies (1128 stycken mycket stora sidor, med mycket små bokstäver)


Igår såg jag Freedom Call (och Nocturnal Rites, men det var inte de jag var där för att se). Det var jävligt äg. Jag tror faktiskt att Edguy var den enda bättre konsert jag varit på. Förhållandevis få människor hade tagit sig dit, men de som var där var uppenbarligen fans av hög kaliber, för det var rejält med ös. De drog igång med Warriors, och sen var det ett jävla drag genom låtar som Far Away, Queen of my World, Mr. Evil, Hunting High and Low, United Alliance, Mother Earth... När de började lira Land of Light så stod hela Klubben och hoppade genom hela låten. Knappt hade man landat förän de körde Freedom Call, som tyvärr också blev sista låten. Kanske lika bra att de slutade när det var som roligast, i och för sig. Men de borde lirat Pharao, Rise Up och Light up the Sky

Light up the sky
Be my oasis
Be my paradise

Lite tråkigare är att jag missar höstens Elerialajv. Inte för att jag egentligen har lust att åka, eller pengar, och dessutom krockar det med flera obligatoriska föreläsningar... Men ändå. Det är trist att inte träffa Folket™ och lite... tomt att inte vara på Elerialajvet. Det hade trots allt blivit det nionde Elerialajvet på raken som jag besöker. Nåväl, jag tror att jag kan komma att åka på vårens lajv. Vi får se. Jag åker i alla fall på nutidslajvet Klassfest nästa lördag, och dricker öl med studentföreningen nästa fredag. Således är jag i alla fall social. Man måste vara social, annars kommer Påskharen och biter sönder dina tånaglar. Har jag hört.


Förövrigt finns det blåbärssoppa i Universitetets kaffeautomater. Jag kommer nog aldrig kunna bli olycklig igen i hela mitt liv.