It's never worth the pain, but sometimes it is

Idag ägde. Lång sovmorgon, följt av en kort lektion samhällskunskap (30 minuter!). Efter det var det iväg på studiebesök till Armémuseum, vilket ägde. Ett helt hus fyllt med saker menade att döda folk med! Efter den guidade visningen, som tog en halvtimme eller så, gick jag och lite annat folk runt och tittade på allt. Vaxdockor av tyska landsknektar, små skalenliga miniatyrslag, ett soldattält med omnejd som det kunde se ut i fält kring 1500-talet (Hund, fru, barn... Man släpade med sig hela familjen i krig på den tiden...). En hel del moderna saker också; en stor krater med en vaxdocka av en frusen svensk i Vinterkriget, några fälthaubitsar, en Strv 103 på gården utanför, en Robot 90... Det var ta mig tusan det coolaste museum jag varit på de senaste åren, tror jag. De hade t.o.m. några fastkedjade flintlåsgevär och andra gamla gevär som man fick testa vikten på, och en AK5 som jämförelse. Dagens gevär är helt klart lättare att döda folk med.

När jag kom tillbaka fick jag jogga lite till utvecklingssamtalet, men jag kom i alla fall bara en kvart försent eller något, och det var inte så dumt. Det innebar att min lärare kunde sitta och berätta för mor min hur duktig jag är. Överhuvudtaget var det bara positiva saker som sades där, förutom att praktiskt taget alla lärare var imponerade över hur duktig jag är muntlig men förvånade över hur, förhållandevis, dålig jag är på proven. Jag tror att det är dags att börja träna till prov. Egentligen har jag förstås ett historiaprov imorgon... Men jag kan träna lite senare. Jag och skolarbete är inte vänner.

Just nu har jag konstiga känslor. Den som vill veta mer får fan ta och fråga. Jag är trött på att disskutera saker med mig själv. Faktiskt. Så det så.

Jag har lyssnar onyttigt mycket på Saves the Day senaste dagarna, jag borde göra något åt det egentligen. Jag har börjat att gradvis skifta till Our Lady Peace och Something Corporate, för att därifrån gå tillbaka till Lost Horizon, DragonForce, Rhapsody och så vidare.
Saves the Day är lite mysiga med sina poetiska texter om den mer... patetiska sidan av kärlek. Utom Firefly, såklart. Den är bara skitcool. Det är f.ö. TV-serien Firefly också. This is Not an Exit är också cool. Three Miles Down är mysigt poetisk, men ett utmärkt exempel på tidigare nämnda sorts texter;

If this is the last thing you do
Just tell me that it's okay for me
To have these feelings for you
And that it's normal to want to call you.
I'm dialing the phone
I'm letting it ring for hours
Pretending to hear your voice
Why does my heart always beat before yours does?

Blandningen av sångarens annorlunda röst och de ganska simpla melodierna ger texten mer styrka. Klart värt att lyssna på, men kanske inte alltför mycket.

Well, jag funderar på att skriva mer om musik, men det får räcka. Jag måste plugga historia. Eller skriva bakgrundshistoria. Jag tror jag skriver bakgrundshistoria...