But life goes on

Så, kanske är ett lite mer konstruktivt inlägg på sin plats:

Efter en ganska vanlig tisdag i skolan drog jag med Martin på promenad. Vi kom tillbaka vid halv sex sådär efter att ha vandrat runt lite och pratat om ditt och datt. Tydligen kom jag in precis efter lillasyster, och mamma pratade i telefon. Jag hann gå upp och byta till mjukisbyxor, som alltid när jag kommer hem, och sätta mig vid datorn för att lite snabbt kolla av forum och så vidare. Mamma kommer upp och ropar över Malin och förklarar att Sigge inte finns mer.

Jag tog det förvånandsvärt bra, men det har blivit lite tårar sen dess. Räknar med att det blir lite fler nu när jag är trött. Det är en del som rinner nu också.

Mamma hade tagit honom till veterinären för att han skulle få en spruta till mot vad de diagnostiserat som urinvägsinflamation. Men han kom inte tillbaka. Mamma bad dem göra en rutinkoll eftersom han varit lite seg sista veckan. Han hade börjat tvätta sig igen, men tog inte hand om klorna, t.ex. Rutinkollen visade att hans njurar lagt av praktiskt taget helt. Det var helt enkelt kört, trots att han inte verkade må så dåligt. Han sov hos mig igår natt, precis som praktiskt taget varje natt. Han fick en lugnande spruta inför avlivningen. Den sövde honom inte. Han fick en till. Den sövde honom inte heller. Blodet transporterade helt enkelt inte runt sövmedlet. Så han fick avlivas ändå. Han hann knappt få överdosen av sömnmedel innan hjärtat stannade.



Men som sagt, jag är överaskad över att jag ändå tog det rätt väl. Jag antar att det är för att jag tänkt på det förut. Han började trots allt bli gammal, och allt mer irriterande. Inte så irriterande att jag önskade honom död, men irriterande nog för att det skulle finnas några ljusa sidor också. Men det är väldigt tomt. Han har trots allt varit en stor del av min vardag sedan jag var fem. Jag kan knappt minnas någonting av hur det var innan vi hade katt.

Flera av mina äldsta minnen rör honom. Som när han precis flyttat in här, och fick bo under trappan tills han vant sig vid att vara ifrån mor och vardag. Låda, mat och kattkorg stod under trappan, lite avskärmade från omvärlden så att han skulle känna sig lite tryggare. Men ganska snart slutade han vara rädd för oss och började istället komma till oss för trygghet. Jag minns att vi, av någon anledning, försökte hålla honom på nedervåningen så att vi skulle få sova utan att störas av katten. Pappa fäste kartong längs med hela räcket runt trappan, så att han inte skulle kunna gå eller hoppa upp. Det fungerade inget vidare, och den idén övergavs ganska fort.

För att inte tala om alla gånger jag fick utbrott och skällde ut alla mina vänner tills de inte ville att jag skulle vara med och leka längre. Inget var så lugnande som att sätta sig på golvet någonstans och kela med Sigge. När jag blev arg på mina vänner, när jag blev retad i skolan, när världen helt enkelt kändes som en alldeles för stor och elak plats för mig...

Fast jag undrar om inte mitt äldsta, klara, minne är när vi sitter hela familjen i min säng och disskuterar vad han ska heta. Vi hade nämligen trott att vi fått en hona, och hon skulle då ha hetat Sara, efter någon barnbok med en svart katt med det namnet. Att enas om namn var inte det lättaste, men till slut blev det tydligen Sigge. Mer för att ingen protesterade än för att någon tyckte det lät bra, antar jag.

Visst, han var "bara" en katt, och de senaste åren har jag sett honom som det. En söt sak som gör hemmet lite mer komplett och mysigare, men för länge sedan var han mer än så. Då var han i lika stor grad en vän. En vän som alltid kom när jag kände mig utanför, eller bara inte orkade vara med vanliga vänner. Visst, han passade säkert bara på för att han visste att jag gärna klappade på honom när jag var nere, men det hjälpte ändå. Eller alla gånger han rymde och gick efter mig till skolan. Eller alla gånger jag försökte låta honom gå promenader i kopplet... Om hundrastning ses som motion så kan nog kattrastning ses som utmärkt träning för blivande elitsoldater.

När jag kände för att skita i allt så dök han upp och strök sig mot mig, eller lade sig i mitt knä och somnade där. När jag klev upp på morgonen följde han efter mig. När jag spelade spel så satt han bredvid mig, eller i knäet, eller framför mig, eller på min arm, eller låg bakom skärmen. När jag gick ner på natten för att äta något innan jag gick för att lägga mig så följde han efter och tassade runt medan jag hällde upp fil eller letade blåbärssoppa. När jag sedan gick och la mig så hoppade han upp och somnade intill mig. Praktiskt taget varje natt. Lite då och då kunde han sova på annat håll, men under 12 år han han sovit i min säng i alla fall 6 av 7 dagar i veckan.


Det kommer bli ganska tomt utan honom.


Jag är i alla fall glad att jag slapp hitta honom död. Det har varit något av en mardröm senaste åren. Eftersom han är med mig nästan hela dygnet så vore det ju troligast att jag skulle vara den som upptäckte att han dött. Nu slapp han i alla fall lida. Han har inte visat några större tecken på att ha ont, även om han gav ifrån sig rätt ovanliga jamanden igår, som kan ha varit på grund av smärta. Jag vet inte. Han kunde i alla fall lidit så mycket mer, och i mina ögon levde han i alla fall ett gott liv.

Nä, nu får det räcka. Jag tänkte hinna spela lite också, för att tänka på något annat en stund, och jag har skrivit i nästan en timme. Jag tror det blir till att skriva mer imorgon, men då blir på ett annat ämne och kanske inte ens i bloggen. Jag måste bara skriva för att tänka på annat.
-
Jag kommer inte precis ha lust att gå till skolan imorgon...



Men ändå; Tack, vännen, för att du var så mycket mer än bara ett husdjur.