There's a reason for the world

Klockan är 03:53, jag har återvänt från en studentpub på Gula Villan och känner mig ganska nöjd med livet. Åh, och alkoholpåverkad, ska erkännas. Nu äter jag ostmackor, dricker kamomillté och känner mig nöjd med livet. Jag tyckte att det var på sin plats med ett litet blogginlägg medan jag lyssnar på Five for Fighting (The Riddle, för att vara exakt) och tömmer Johan-muggen på dess innehåll av té.

Imorgon blir det till att växla mina surt förvärade svenska kronor (fast egentligen inte surt förvärade) till pound sterling. Vidare skall det bokas flygbuss och införskaffas nässprej för att bekämpa min förkylning. Tidigt på måndag bär det nämligen av på en relativt spontan resa till Irland. Jag säger relativt spontan, för min första plan var att flyga till the Eire direkt från London i slutet av november, då jag ändå befinner mig där. Nu är det dock så att Anja flyger hem redan den tolfte, och det blir inte samma sak att besöka Irland totalt ensam. Således flyger jag dit den 10:e och hem igen den 12:e. En utmärkt semester från min C-uppsats, när jag egentligen borde jobba med den som hårdast. Nåväl, det brukar lösa sig. Faktiskt. Kanske.

Nej, jag borde nog gå och lägga mig. Imorgon är liksom sista chansen att sova ut på några dagar. Sova är nice. Har jag hört. Särskilt om man är förkyld och borde ägna sig åt att bli frisk. Och nyktra till.

If you stand in the dark with your ears to the wind

Idag var jag på förhandsvisning av Låt den rätte komma in, tillsammans med Henning. Sonja och hennes pojkvän var också där, men vi såg inte så mycket av dem.

Det var en mycket bra film. Om du bara ska se en film med avslitna huvuden så ska du se Låt den rätte komma in. Fett värt, särskilt som jag gick gratis.

Biljetterna vann jag på Tjuvlyssnat.se, i deras lilla tävling där bästa vampyrrelaterade motivering vann två biljetter. De valde 250 vinnar bland de 290 tävlande, och de flesta av dessa skrev överhuvudtaget ingen motivering. Min motivering var följande stycker, späckat med dåliga ordvitsar:

Jag äger inga pengar till bio, men att missa Låt den rätte komma in skulle suga. Eftersom alla mina vampyrnördar till vänner kommer att se den kommer min position i vänskapskretsen ligga vampyrt till. Ja, när det kom fram att jag inte sett filmen skulle jag bli blek av skam och de skulle alla skratta åt mig med blottade framtänder.

Och när de sedan får reda på att jag skrivit en så fruktansvärd motivering här på Tjuvlyssnat skulle hånet fortskrida med ny glöd. Jag skulle alieneras av mina vänner och gå runt som ett vandrande lik för all framtid, och endast smyga ut på natten för att köpa Fanta Rasberry på någon nattöppen bensinmack.

Nothing is the same; Everything is a better change

Innan det egentliga blogginlägget: Jag har två biljetter till en förhandsvisning av Låt den rätte komma in, nu på onsdag kl 18.00 på biograf Park, Sturegatan 18. Jag har dock ännu ingen att gå med. Först till kvarn, typ... Häng med mig på bio, gratis!

Min blogg uppdateras ganska precis en gång i månaden. Det är nästan lite lagom, tror jag. Det är ungefär så ofta jag känner för att uppdatera den. I mitt förra inlägg uttryckte jag ett behov av långpromenad. Detta genomfördes helgen efter att inlägget postades, i flera olika former. Jag och Åkesson gick hem till mig på fredag och lördag natt. På fredagnatten för att vi varit på lajvmusikfestivalen Carpe Cantum, vilket var rätt trevligt. Framförallt var det trevligt efter att nästan alla åkt hem, när vi var ett litet gäng som satt och sjöng irländska rebellsånger och kommunistiska visor till mandolin. På lördagen firade vi Emilia, som fyllde 18 år. Jag stod för nära ett värmeljus, och tog eld. Åkesson hade tänkt åka hem, men stannade istället kvar och festade, varpå han återigen hamnade på en madrass på mitt golv. Madrassen låg som tur var kvar, för ingen hade orkat släpa upp den igen mitt i natten.

På söndagkvällen satt jag och Ahlberg och drack öl på Hackstatoppen, tillsammans med Stordal som inte drack öl. Sedan strök vi runt i Åkersberga ett tag. Det var trevligt, och lite långpromenad-aktigt. På vägen hem hörde jag ett mystiskt ljud. Det liksom klickade till, lite som när man "klickar" med en bläckpenna. Det lät som om ljudet kom från en punkt snett framför mig, 15 meter bort ungefär. Ett klick varje gång jag tog ett steg. På vägen hem gjorde jag flera expriment, och kunde bland annat konstatera att det bara klickade när jag rörde vänster ben, och att det inte klickade när jag gick baklänges eller i sidled. Jag plockade upp allt ur fickorna, studerade det och konstaterade att det inte kunde vara något av de prylarna. Exprimenterandet fortsatte. Jag hade gått halvvägs hem från Centrum, och utfört otaliga expriment, när jag insåg att det var ett ihoprullat nyckelband i vänster jackficka som klickade. Jag blev nästan lite besviken över att ljudet trots allt kom från mig, och inte från någon mystisk ljudkälla i skogen framför mig.

Följande lördag gjorde jag och Anja en något bakvänd Långpromenad, då vi gick till centrum på lördag morgon. Kvällen innan hade nämligen dominerats av en tur till Monk's Café följt av ytterligare några senare öl på Tunnan, vilket resulterat i att Anja och Amanda inte kunde ta sig hem till Uppsala. Amanda försvann. Anja kraschade här. Samtidigt bevisades min tes att ingen orkar släpa upp madrasser mitt i natten.

Kvällen påminde mig återigen om att jag egentligen inte är så förtjust i Tunnan. Visst, det är rätt trevlig miljö, folk man känner och delar av personalen är väldigt trevlig, men Tunnan har också många brister. Till att börja med så är det nästan omöjligt att prata med folk, såvida de inte sitter precis intill en själv, eftersom ljudnivån är hög. Ölutbudet är skrattretande; Norrlands Guld eller Wisby Kloster. Det är inte värt att betala för 50 spänn för en öl som är "sådär". Trångt, dålig luft, dyrt. Nej, det är trevligare på t.ex. Wirströms.

Övriga aktivteter sedan förra blogginlägget innefattar Granland: Utpost Marianne. Det var kanske inte det bästa lajv jag varit på, men det var ändå lite trevlig epilog på Granland, eller kanske prolog inför Granland 2. Det var intressant att spela min roll Viceprefekt Jorn Ruggvinge, 4:e Milisen, 2:a Centurien i Ala Rikes Heliga Armé några månader senare. På Granland spelade vi helt gröna stadsvakter som plötsligt befann sig vid fronten. Nu var vi härdade och stridsvana. Kanske inte veteraner, kanske inte disillusionerade, men väl sorgsna och bittra. Nå, min roll var väl i och för sig sorgsen och bitter redan från början, men ändå.
Efter lajvet var det Efter Lajv-fest. Jag råkade dricka en del och minns inget av denna, men jag har mystiska rivsår på ryggen och sidan av bröstkorgen. Jag vaknade med skjortan ut-och-in och bak-och-fram, iklädd någon annans gambeson. Det var första gången jag festar så hårt att jag inte minns vad jag gjorde, och jag planerar inte att göra om det.

Sparv fyllde år, och firades på Tunnan. På tisdagar har vi numera tisdagshäng, för att ersätta onsdagshängen som vi hade efter Granlands-mötena. På tisdagshängen dricker vi öl. Ibland funderar vi lite på Projekt Södra Riket, som möjligen kommer att heta Gränsland. Ett seriöst bylajv i samma värld som Granland, med fest, misär och seriösa yrken. Jag skrev ett första utkast på min lajvidé-blogg, men idén har växt och utvecklats en del sedan dess. Jag skissar på fiktionen, som börjar bli klar. Arleskär pillar på en hemsida med communityfunktioner. Statusen på den är mer oklar.

Just nu funderar jag på om det är värt att åka till Nordirland och hälsa på Anja. Jag tror det är det, men oandra sidan har jag lyssnat på farligt mycket irländsk musik och kan ha påverkats av detta. Battering Ram, Gaelic Storm, The Prodigals...

Fast jag borde fundera på min uppsats, för jag ska lämna in inledningskapitlet imorgon och har inte riktigt blivit klar med det. Därav mitt flitiga bloggskrivande denna sena timme.

Do you remember what I said?

Det är höst. Innan jag går ut för att vandra bort till Vi Favoriten med pantflaskorna i en plastpåse, så stannar jag till i hallen och tar på mig vindjackan. Alltså är det höst. Pantflaskorna är ockås ett tydligt tecken på höst. Jag har, som vanligt, avstått från att söka något sommarjobb, så till hösten är jag alltid pank. Vill jag köpa mig något, t.ex. den ständigt närvarande Dumlen, så måste jag panta flaskor och burkar av alla de slag. Dessa pantas på tidigare nämnda Favoriten. En affär som f.ö. stänger 21:00 på sommaren och 20:00 på vintern. Idag stängde de 20:00, ytterligare ett solklart tecken på höst.

Men att det är höst har folk sannolikt märkt. Det behöver jag inte blogga om. Egentligen är det här ett inlägg om sommar, höst, bloggar och Vivo Favoriten (som det hette förr) mer allmänt. När jag var yngre innebar såväl sommaren som hösten att jag skulle se mycket av mina vänner här i Åkersberga. På sommaren träffades vi, oftast på kvällarna, och roade oss. På hösten hade vi kanske inte tid att roa oss, men vi träffades i alla fall i plugget. Förra hösten gick jag istället till de blåa husen vid Stockholms Universitet, där tolvtusen främlingar mötte mig, men inte ett enda bekant ansikte. Eller, jo, en gång mötte jag Arleskär. Ahlberg, Dennis, Kevin, Stordal och... ja, det var väl egentligen de fyra jag tänker på, lyste alla med sin frånvaro. Precis som väntat. Dennis och Kevin träffade jag några dagar under sommaren, vi spelade spel på ett litet nostalgi-LAN. Stordal träffade jag litegrann på Medeltidsveckan, och något enstaka ytterligare tillfälle under sommaren. Tékvällen hemma hos mig, t.ex. Ahlberg har väl egentligen inte sett under sommaren. Jag har funderat på att ringa dessa vänner, men tama ursäkter som att jag inte har pengar på mobilen, att jag inte har tid eller att jag inte vet vad vi skulle hitta på kommer i vägen. Den lilla, lilla kontakt jag har med dem är via Internet.

Frågan är om jag har mer eller mindre kontakt med dem tack vare internet? Hade jag ringt om det inte varit för Internet? Hade jag åkt förbi och ringt på? Antagligen inte. Hade jag inte läst Ahlbergs blogg eller sagt något till Dennis på MSN någon gång i bland så hade jag antagligen tappat kontakten med dem nu. Jag borde allvarligt se till att hitta på något med dem snart. Ahlberg och Dennis är ju arbetslösa och gör ingenting hela dagarna ändå. Och Stordal... Han har jag hängt med hela hans liv, det är försent att tappa kontakten nu. Jag borde allvarligt se till att dra med honom på en långpromenad snart. Långpromenad var en gång namnet på den här bloggen, och här återkommer Vivo Favoriten. I min ljuva ungdom brukade nämligen jag och Stordal gå till Favoriten på sommarkvällarna för att köpa en Cola eller en påse vingummi innan vi gick tillbaka och inte gjorde något vettigt. Allt eftersom vi blev äldre gick vi ut senare, och Favoriten stängde likväl 21:00. På andra sidan gatan finns en videouthyrning som har öppet till 23:00. Dit gick vi istället, för Cola eller godis. Vi blev ännu äldre och gick ut ännu senare, och med tiden skulle vi även missa chansen att hinna förbi videouthyrningen innan stängning. Jag föreslog att vi skulle börja gå till Statoil, som har öppet dygnet runt men ligger ett antal kilometer bort. Det började vi göra. När vi väl kommit dit var klockan för mycket för att vi skulle kunna hänga hemma hos någon, för vid det laget sov våra föräldrar. Alltså fortsatte vi gå. Långpromenaderna var födda.

Långpromenaderna är en närmast helig ritual. En del detaljer skiljer sig aldrig, och en del samtalsämnen och internskämt är obligatoriska. Kommer vi inte på ett samtalsämne så är vi tysta en stund, varpå en av oss ställer frågan "So. How about them duck cocks, huh? I heard they are yellow". Vi har ibland tagit med folk på våra promenader. Ahlberg, Eva, Sofia, Marie och Åkesson har varit med på längre eller kortare promenader, men det blir inte riktigt samma sak. Då förflyttar vi oss till fots, men det blir inte någon Långpromenad™ av det hela. Det kan vara nog så trevligt, men det är inte alls samma ritual som med Stordal. Och nu var det jävligt länge sedan sist. Fan, Stordal, jag vill ut på Långpromenad™!

Feeling; I've been lost for years

Nu drar årets sommar mot sitt slut. Om inte lillasyster hade sprungit iväg med min externa hårddisk så hade jag gått in i mitt musikarkiv och spelat Standing on the Edge of Summer, med Thursday. Nu blir det istället till att spela Four Star Mary, eftersom det råkar ligga på den interna hårddisken.

Det har varit en aktiv sommar, särskilt mot slutet. Första delen av sommaren präglades av förberedelser inför Granland, själva lajvet Granland och slutligen efterfester för att fira Granland. Det var ett bra lajv. Möjligen behövs fler efterfester. Och ett Fort Marianne - Lajvet. För det är inte fel att spendera en helg på att bygga på vårt fina fort. IN-lajv.

Resten av sommaren handlade mer om att förbereda Ingenmansland, bygga på Ödesväv, lajva på Ingenmansland och så Medeltidsveckan, underbart som vanligt. Från både Ödesväv och Ingenmansland finns en del bilder och sånt. Bildlänkar-delen av Ingenmanslandsforumet rekomenderas. I synnerhet Hickos bilder är coola, där är en del av bilderna tagna IN-lajv. Mustiga bilder på flyganfall och explosioner.

På Bilddagboken finns ungefär hälften av mina bilder från Medeltidsveckan, med lite beskrivningar av vad vi sysslade med där. Det var, som vanligt nice. Jag gillar Medeltidsveckan. Det är något med att alla vänner bor i samma stad i en vecka som är coolt. Visst, man hade sett folk mer om alla bodde på exakt samma plats, men just eftersom man bor lite utspritt så gör slumpen att man umgås i konstellationer man normalt inte rör sig i. På Medeltidsveckan finner man sig ofta ensam med folk, i synnerhet om man är som jag och anser att folk inte ska gå hem själva. Jag följde många människor hem av denna anledning. Resultatet blev naturligtvis att jag gick extremt mycket ensam, för när man väl lämnat av någon i deras läger/lägenhet/vandrarhem/stuga så ska man ju vandra tillbaka igen.

Tyvärr var jag tvungen att lämna Visby tidigare för att åka hem och skriva en omtenta. Så blev det inte. Jag fick en form av halsfluss där bakterierna bildar bölder på insidan av halsen och får den att svullna upp. Party. I en vecka var jag sängliggande, och större delen av tiden kunde jag inte svälja fast föda pågrund av svullnaden. Från onsdag till fredag kunde jag inte heller svälja någon vätska; allt bara fortsatte upp i bihålorna. När jag började tillfriskna på fredagen, med hjälp av pencillin, hostade jag ut både den svartvinbärssaft jag försökt dricka på torsdag morgon och en del müsli som jag försökt äta till frukost samma dag. Jag blev först lite förvånad när slemmet av röd-svart. Nu är jag i alla fall både frisk och smittfri sedan ett tag tillbaka. Eller, frisk är jag väl inte. Nu är jag förkyld istället, men det är inte precis särskilt farligt. På det stora hela var det en ganska kul vecka, trots allt. Lite trist att inte kunna svälja, men samtidigt var det en spännande upplevelse att ha extremt svullnad i halsen. På något vänster kändes det också lite skönt att leva på yoghurt och filmjölk; det enda som var tungt nog att hamna i matstrupen istället för bihålorna, och mjukt nog att passera svullnaden.

När jag skriver detta borde jag egentligen skriva på min andra omtenta. När jag väl fixat den så är allt rätt lugnt på studiefronten för en tid framöver. Större delen av hösten kommer att gå åt till min Kandidatuppsats Murarmästarnas inre angelägenheter. Nästa vecka blir det Kalla Fötter. I oktober blir det Granland: Utpost Marianne. I slutet av november åker jag till London med familjen, och fortsätter sedan ensam till Nordirland för att hälsa på Anja i Cushendall. Livet känns lagom uppbokat. Jag känner viss brist på pengar, dock. Jag önskar lite att jag hade råd med Dumle. Kärleken är, som vanligt, ett kapitel för sig. Ett kapitel jag inte kommer att skriva nu.

Jag tycker faktiskt att det varit lite dåligt med samtal om Livet, Dumlen och Kärleken på sistone.

Loved in front behind my back hated

I förra inlägget skrev jag att det hände coola saker på Ingenmansland. Det gjorde det också.

Det är lördag eftermiddag, och valet till Kommittén stundar. Min roll, Daniel Järnvik (Ställf. Vaktchef) har redan suttit två mandatperioder och är egentligen lite trött på att kommittén kommer ivägen för hans ordinarie arbete, men han har ändå ställt upp som valbar kandidat ifall någon vill välja om honom. Solen står högt, värmen är extrem och större delen av Östbacken sitter ute i skuggan, i den tältby som står utanför själva bosättningen. Det är här i tältbyn alla Östbackens danskar bor, så det är lite av Östbackens danska kvarter. Det är också här valurnorna står och det är här pappersvändarna står och ser till så att valet går rätt till. Daniel står i kön och väntar på sin tur att rösta, medan kommittékandidater håller tal och skyltar med propagandaaffischer runt kön.

Plötsligt hörs ett avlägset motorljud, och ett flygplan syns på avstånd. "Skumt", tänker Daniel, samtidigt som planet svänger runt och paserar på låg höjd över Östbacken. En bomb smäller av vid västra värnet, ytterligare en någonstans i närheten av tältlägret och en på den minerade gräsmattan. Grus och sand regnar ner över kön, mossa rasar från huset och alla drabbas av kollektiv panik.

Folk runt omkring slänger sig in i buskarna. Daniel drar tjänstepistolen och springer mot västra värnet. En flyganfall har ju alltid en poäng, och det troligaste lär väl vara att de mjukar upp oss inför ett markanfall, eller? Medan han springer tänker han på sin vän Andrei, han är ju fobiskt rädd för flygplan. Hur fan gick det för honom? Framme vid värnet ligger flera personer skadade och Daniel stannar en stund för att reflektera över situationen. Det finns sjukvårdare på plats. Kanske har någon missat flygplanet? Bäst att meddela radiocentralen, där ju inomhus och har kanske missat allt! Daniel anropar RC, men får inget svar. Mystiskt. Bo Knutsson gör radioanrop till samtliga vaktchefer; de ska ta med sig jourhavande vakter och inställa sig vid vaktkontoret. Alla andra ska ut ur byggnaden och samlas i tältbyn. 

Daniel skriker sig hes med sin ganska ljudliga stämma, och kommer som första person fram till vaktkontoret. Där sitter Mikaela i radiocentralen, iklädd hjälm. Fan, det är ju rasrisk om huset blir träffat. Daniel tittar ner i lådan med hjälmar och trycker på sig en av dem, trots att han brukar hävda för sina vänner att de egentligen är ineffektiva och rätt oanvändbara. En trygghet ändå, bättre än inget. En snabb tanke; var fan är Karl? Det är väl han som har radiotjänst? Har den jäveln stuckit? Övriga vaktchefer anländer och Daniel får order om att stanna kvar medan övriga söker igenom huset och evakuerar. Radiocentralen och vapenförrådet måste skyddas till varje pris. Jägarna kommer förbi, och Daniel låter dem hämta ut vapen. Jägarna litar han på. En av danskarna kommer förbi och ger jourvakterna utanför några tips på var de ska stå. Hon verkar militärt tränad och vänlig, så Daniel ger henne tillåtelse att hämta ut sina egna vapen. Övriga vapenkåta bosättare får kallt nej, men erbjuds en hjälm om de vill. Flera stycken accepterar. 

Mikaela hänger på sig radioutrustning och gör sig redo att gå flygande. Radiocentralen blir mobil, och Daniel får en klump i magen när han inser att han blir den enda i vaktkontoret, kanske den enda som är kvar i hela bosättningen. Just när Mickan går mot dörren kommer Hicko in och förklarar att det ser lugnt ut, varpå han frågar varför Daniel håller i pistolen. Det finns ju en fullt fungerande M14 någon meter ifrån honom, något Daniel inte ens reflekterat över. Han stoppar krampaktigt pistolen i hölstret och tar emot geväret, gör mantelrörelse och sätter sig på en stol med utsikt över vägen in. Hicko greppar en kulspruta och försvinner igen. 

Efter vad som känns som en evighet av osäkert väntan på en fiende som inte kommer så dyker Daniels ex-flickvän Rakel upp i dörren och allt adrenalin rinner av. Plötsligt tycks allt väntande onödigt, och Daniel sänker geväret medan Rakel springer fram och kramar honom. Daniel är inte medveten om det då, men i efterdyningarna av kaoset har Rakel bråkat med flera personer, däribland sin nya pojkvän; Daniels vän Andrei. Daniel hör till en av de få vänner hon har som hon inte är blivit arg på, och de kramas en stund innan hon springer vidare. Strax efter dyker Daniels kusin Sixten upp och bjuderp ett järn och lånar en hjälm. Några minuter efter det dyker Andrei upp, och Daniel lånar honom tjänstepistolen och får honom att lova att skydda Rakel och de andra. Om något skulle hända. 

Daniel blir kvar i vaktcentralen ytterligare en stund, han tänker inte flytta på sig förän han får order. Dessutom var Hugo skadad i bombanfallet, så någon måste titta till förrådet. Såvitt Daniel visste var han den enda person förutom Hugo som visste hur förrådets pappersarbete fungerade. Bäst att stanna kvar där ett tag och se till så att vapen paserar ut och in ur förrådet ordentligt...

It's like running on ice

Ingenmansland var äg. På många sätt det bästa lajv jag varit på, definitivt värt att missa Ödesväv för. Likväl svider det lite över att jag missade ett Tiradlajv, men jag ångrar i alla fall inte mitt val. Det var helt enkelt underbart att spela Daniel Mikael Elias Järnvik, ställföreträdande vaktchef i samhället Östbacken. Det finns många fina scener att återberätta, men det absolut bästa med lajvet var ändå helhetsintrycket. Alla på lajvet arbetade med sina respektive yrken minst 6 timmar om dagen. Jordbrukarna var ute och påtade i jorden, kolarna arbetade vid sina milor, pappersvändarna arbetade med Östbackens omfattande men fullt fungerande byråkrati och vi vaktchefer slet vårt hår och försökte få vaktscheman att fungera och vakter att stanna på sina poster. Det var helt enkelt jättehärligt.

Please comfort me; Before I go insane

Bloggandet har varit segt, för sommaren har varit fullproppad med aktivitet. Inför Granland fanns ingen tid, och efter Granland var man för utsliten för att skriva något vettigt. På Ala Rikes Heliga Blogg finns mer om mina förehavanden under detta underbara lajv.

Nu packar jag inför Ingenmansland och inför byggande på Ödesväv. Jag är sannolikt den enda person som åker ut och hjälper till på Ödesvävområdet utan att faktiskt åka på lajvet.

Det har varit fest fredag, lördag och måndag. Jag är ganska trött.

A broken hearted jesters song and those that go away

Efter en fascinerande kraftansträngning blev jag klar med min B-uppsats. Fan, vad bra jag är. Detta trots att jag åkte på Hednaklang mitt i arbetet. Hednaklang var förövrigt överaskande roligt. Tidigare har jag ju alltid spelat Elerisk patriot och noga lärt mig texten till Visan om Stendal och Den Andra Visan om Stendal, så jag hade inte särskilt höga förväntningar när jag åkte som Stendalsbo, men... Shit, vad jag hade fel. Stendal sopar banan med Navle. Det så sjukt mycket bättre så man blev alldeles överväldigad. Spännande/Roliga/Stämningsfulla varje kväll (och inte sällan på dagarna också) och vackra/glada sånger som hela Lansen sjunger med i. Inte som på Lyktan & Vågen, där eventuella vackra visor dränks i skrålet från de andra borden, där tre andra grupper skrålar tre andra sånger så högt de kan.

Åh, och stämningen! Och folk kunde varandras IN-namn, och spelade mot varandra! Det var verkligen en by. Det var ju inte MK, men man fick nästan lite Tirad-vibbar. Jag har haft bättre lajvupplevelser, men inte jättemånga. Sällan har jag haft ett så stämningsfullt Elerialajv.

Made one wish
For a permanent kiss
That would echo through these bones like arsenic

Sen var jag och såg Flogging Molly, också. Tillsammans med Nico, Dennis, Ahlberg, Arleskär, Anja och Amanda. Det var också nice, mer om det i min bilddagbok.

Slutligen var det Ala Rikes Heliga Workshop i helgen som var. Vi sydde gambesoner och arbetade lite på annan utrustning. Lite rollsnack blev det också, och lite sång. Fan, vad glad jag blir att folk faktiskt uppskattar Hjärtan av Glöd (Hyllningsvisa till Kajans Frivilligkompani). Vi behöver mer sång till lajvet. Det är nice att vandra sjungande ut i strid. Jag vill ha lite musikal-feeling på gruppen! På det stora hela ett givande och trevligt möte, där vi också la lite tid på att dricka öl, hylla Bacchus och så vidare. Vi kom också på en del fina nya traditioner, som Bacchi-skål.

I feel alone and tired

Misslyckades med den ena av mina två tentor om tidiga kvinnorörelser, så sitter jag och försöker skriva ihop en extrauppgift för att få upp betyget från Fx till E. Nåväl, det kunde förstås ha varit värre.

Egentligen är det jättedumt att åka iväg på lajv när jag borde arbeta på min B-uppsats och den här extrauppgiften, men det löser sig. Det löser sig alltid. Däremot lär jag inte ha tid att färga håret rödbrunt, vilket annars hade varit kul till lajvet. Eller, tid har jag väl egentligen, men jag känner mig inte särskilt ambitiös. Det blir med andra ord inte av, såvida inte någon skulle svepa in på måndag eftermiddag och peppa mig. Typ. Det var heller inte jättesmart att gå och dricka öl med Arleskär och Ludde (och senare Johan), men det var nice

Istället blir det mer Hitler och artiklar om feminism.